kan äfven göra tämligen långa skutt, klättrar rätt bra och gräfver ypperligt. Argsinthet är hufvuddraget i hans karakter, och han sätter sig genast till motvärn, om han på minsta sätt retas; han anfaller till och med utan att vara hotad af någon fara. Hamstern ligger i vintersömn, vaknar upp åtminstone i Mars, men öppnar då icke de tillstoppade hålen till sin boning, utan lefver någon kort tid af de insamlade förråden. Han ynglar åtminstone två gånger hvarje sommar; så snart ungarna blifvit något försigkomna, drifvas de af honan ut ur boet för att sjelfva lifnära sig. Då säden mognar, får hamstern brådt att vara med om skörden. Med säd, bönor, ärter m. m. fullproppar han sina stora kindpåsar och släpar så ett rikligt förråd hem till sin boning. I början af Oktober gör hamstern sin vinterbostad i ordning och försjunker i vinterdvala. Han anställer stundom oerhörd skada, då han förökar sig mera än vanligt. Lyckligtvis har han många fiender; äfven menniskan förföljer honom flitigt, och i vissa trakter lefver en del folk på att uppsöka djurets förråd af födoämnen. Hamsterns kött ätes mångenstädes, och skinnet användes till pelsverk. C. R. S. Hamtönga, en grupp nyare abessinska dialekter, hvilka blifvit studerade af d'Abbadie. (Jfr "Journ. Asiat." 1839, 1843.) H. A. Hamun, enligt ett förr gängse antagande en stor sötvattensjö i Seistan, på gränsen mellan Persien, Afganistan och Belutsjistan, är enligt nyare underrättelser endast ett stort träsk med mörkt, illasmakande sött vatten. Genom sina utdunstningar gör H. den omgifvande trakten osund. Endast tvänne gölar i dess norra del hafva ständigt vatten. Floderna Hilmend, Kasch-rud, Fara-rud och Harud utgjuta sitt vatten i H. Namnet H. är ett persiskt namn på träsket, hvilket allmänt upptagits af de europeiska geograferna, men i Seistan sjelf är föga kändt. De gamle kallade det Aria Palus, araberna Sareh (Zareh), hvilket senare namn, under formen Sirrah (Zirrah), numera betecknar endast den södra delen af vattnet. Hanaskog, gods i Qviinge socken, Östra Göinge härad, Kristianstads län, nära Helge-ån. 10 1/8 mtl jämte underlydande samt tegel- och kalkbruk. Taxeringsvärde 393,000 kr. (1880). H. namnes första gången i ett dokument från 1308, då ridd. Åke Ingvarsson egde 6 hemman deri. Vid tiden för Skånes förening med Sverige bildade jungfru Anna Citzwitz herregården af tvänne halfva bondgårdar. Längre fram var svenska riksrådet Ebbe Ulfeld egare af H. Vid hans död (1682) tog statsverket H. såsom betalning för hans skuld och sålde det 1700 till häradshöfding P. Rosentvist. 1827 såldes H. till kammarherre grefve C. A. Wachtmeister, innehafvare af fideikommisset Vanås, hvilken 1852--54 lät uppföra det nuv. tvåvånings-stenhuset och omskapade gårdens utseende till ett verkligt herresäte. Sedan 1865 eges H. af hans son grefve Gösta Wachtmeister. B. S. Hanau. 1. Fordom grefskap i Tyskland, som sedan 12:te årh. innehades af herrarna af H. och. 1429 erkändes som riksgrefskap. 1451 delades det på två linier, H.-Münzenberg och H.-Lichtenberg, hvilka utgingo 1642 och 1736, hvarefter den förra liniens besittningar tillföllo Hessen-Kassel, den senares Hessen-Darmstadt. 1785 förenades hela grefskapet med Hessen-Kassel och upphöjdes 1803 till furstendöme. 1806 blef H. med det öfriga kurfurstendömet Hessen besatt af fransmännen, hvarefter Napoleon 1810 lade största delen deraf till storhertigdömet Frankfurt. 1813 återgick det till Hessen, kom med detta 1866 till Preussen och bildar nu en del af regeringsområdet Kassel. -- 2. Stad i preussiska regeringsområdet Kassel (prov. Hessen-Nassau), fordom hufvudstad i ofvannämnda grefskap, nära Kinzigs inflöde i Main. 23,041 innev. (1880). H. består af tvänne stadsdelar: gamla staden och nya staden. Den förra är oregelbundet byggd, med smala gator; den senare, anlagd i slutet af 1500-talet af fördrifna nederländare och valloner, är byggd i form af en femhörning, med breda, raka gator och vackra öppna platser. Staden har få i arkitektoniskt hänseende märkliga byggnader. Industrien omfattar tillverkning af bijouterier, silfver- och platina-varor, läder, tobak m. m.; dessutom finnas ett stort jerngjuteri och tre mek. verkstäder. Handeln är liflig i trävaror (från Spessart), vin och spanmål. -- De i nejden funna många urnor, mynt och andra fornlemningar angifva, att staden leder sitt ursprung från en romersk koloni. Den fick stadsrättigheter 1393, men blef af någon betydenhet först sedan de ofvannämnda nederländarna och vallonerna slagit sig ned der. I trettioåriga kriget intogs staden af svenskarna 1631 och belägrades 1636 af de kejserlige, men undsattes af en svensk kår under landtgrefven Vilhelm V af Kassel. Vid H. utkämpade Napoleon I sin sista drabbning i Tyskland. Sedan bajrarna efter Napoleons nederlag vid Leipzig affallit från honom, inträffade den bajerske generalen Wrede d. 29 Okt. 1813 med 30,000 bajrare och österrikare vid H. för att stänga vägen för Napoleon och hans i återtåg stadda här. Den 30 s. m. anföll Napoleon Wrede med omkr. 36,000 man och kastade honom tillbaka efter en häftig strid, i hvilken kavalleriet tog verksam del. Följande dag sökte Wrede fåfängt afskära fransmännens arrièrgarde. Hanblomma, Flos masculinus, bot., kallas bland skildkönade blommor den, som innehåller ståndare, eller växtens hanorgan. O. T. S. Hancarville, P. F. H. d'. Se Dancarville. Hancock [hänn-], Winfield Scott, nord-amerikansk general, f. 1824, deltog i kriget mot Mejico, utnämndes vid inbördeskrigets utbrott (1861) till brigadgeneral och erhöll befälet öfver en brigad frivillige i Potomac-armén. I drabbningarna vid Williamsburg (Maj 1862) och Fredericksburg (Dec. s. å.) utmärkte han sig och befordrades derefter till generalmajor. I det blodiga slaget vid Gettysburg (1863) intog H:s kår slagtliniens midt och utkämpade den hårdaste striden; sjelf blef H. illa sårad. 1864 blef han öfverbefälhafvare öfver 2:dra armékåren och bidrog kraftigt till Grants seger vid Rapidan s. å. 1866 utnämndes han till generalmajor i Förenta staternas reguliera armé. Efter krigets slut har