i handeln blott en källa till förvärf. Att han det oaktadt vanligen främjar det helas väl, är ett af de många uttrycken af att äfven inom näringslifvet en viss grad af ändamålsenlighet råder. Man får likväl häraf ej draga den slutsatsen att all handel, som medför vinst för köpmannen, äfven är i nationalekonomiskt afseende gagnelig eller gagnelig i proportion af denna vinsts storlek. Ganska ofta är förhållandet motsatt (t. ex. börsspekulationer, handel med starka drycker, opium etc.). -- Man skiljer mellan grosshandel och minut- l. detalj-handel alltefter storleken af den qvantitet, som hvarje gång föryttras. Denna skilnad är alltså ej att förblanda med handel i stor och liten skala; i synnerhet i de större landen framträder allt mer och mer en tendens att drifva äfven minuthandel i stor skala. Vidare skiljer man mellan handel för egen räkning och kommissionshandel (efter andras uppdrag); inländsk och utländsk handel, hvilken senare delas i import- och exporthandel (handel mellan hemlandet och utlandet) och mellanhandel (handel mellan tvänne främmande land; mellanhandel, som föranleder varornas genomgång genom hemlandet, kallas transitohandel); aktiv och passiv handel, alltefter som ett lands eller en orts import- och exporthandel drifves med dess eget arbete och kapital eller medelst utländskt sådant; direkt och indirekt handel, alltefter som ett land sjelf säljer till det land, som konsumerar dess produkter eller begagnar ett annat land som mellanhand, i det att det förra föryttrar sina produkter till det senare, hvilket säljer dem till det land, som konsumerar dem. D. D. Handelns historia står i nära samband med den allmänna kulturens utveckling, och hvarje skildring af ett folks och en stats tillstånd måste äfven framställa dess handelsförhållanden. De gamle egypternas slutenhet för alla främlingar lät icke någon större internationel samfärdsel uppstå, och på samma sätt förhöll det sig med kineserna. Hvad Indien beträffar, var det icke så mycket landets egna innevånare, som drefvo handel med utlandet, utan fastmer främlingar, särskildt babylonier, som uppsökte detta lands mångfaldiga och dyrbara produkter. Det första folk, som skapade en verldshandel, voro fenicierna och särskildt städerna Sidon och Tyrus, hvika senare fingo en svår medtäflare i dotterstaden Kartago. En ganska liflig handelsverksamhet utvecklade äfven grekerna i de grekiska farvattnen och i Medelhafvet öfverhufvud. Romarnas håg var deremot alltför mycket riktad på landeröfringar och krigsväsende. Anskaffandet af lifsmedel för hufvudlandet Italien tyckes hafva varit den enda uppgiften för deras fartyg. De barbariska folkens seger inskränkte sedan samfärdseln till det nödvändigaste, så att det under flere århundraden icke fanns någon internationel handel af nämnvärdt omfång. De muhammedanska folken voro de första, som på nytt väckte en sådan till lif, liksom de äfven voro den tidens förnämsta kulturfolk. Uppblomstringen af sjelfständiga städer, särskildt uti Italien, Tyskland och Nederländerna, befordrade mäktigt samfärdseln och blef orsaken till de stora stadsförbund, som till skydd mot den allmänna osäkerheten då bildade sig, t. ex. hanseförbundet. Politisk sjelfständighet gick hand i hand med handelns och industriens utveckling. Venezia, Genua, Pisa, Amalfi m. fl. republiker uti Italien, Lybeck, Köln, Augsburg i Tyskland, Gent, Brügge, Antwerpen i Nederländerna jämte ett stort antal andra städer utvecklade en rik blomstring, med hvilken de monarkiska staterna ej kunde täfla. Följde så de stora upptäckternas tidehvarf. Portugiser och spaniorer gingo då främst. Men då dessa vida mer afsågo guldvinst, eröfringar och omvändelseverksamhet än landets odling och en sund utveckling af handeln och industrien, så lände denna landutsträckning hvarken kolonierna eller moderlandet till välsignelse, utan bidrog t. o. m. att försvaga dem. Holländare och sedan engelsmän skördade frukterna; båda blefvo jordens förnämsta handlande folk. Den 1651 utfärdade engelska navigationsakten bestämde för en tid de europeiska handelsförhållandena. Tyskland förlorade en stor del af sin forna handel genom trettioåriga kriget, de italienska städerna derigenom att sjöfarten flyttat sig från Medelhafvet till Atlantiska hafvet. I slutet af 18:de årh. inverkade de nord-amerikanska koloniernas sjelfständighetsförklaring, den franska revolutionen och de derpå följande allmänna krigen i hög grad på handelsförhållandena. Först freden 1815 medförde större lugn, och under de tvänne senaste menniskoåldrarna hafva de stora uppfinningarna på industriens olika områden gifvit handeln nytt lif, liksom äfven de friare idéer med hänsyn till tullbeskattning, kolonialväsende m. m., som mer och mer göra sig gällande, i hög grad lättat samfärdseln mellan nationerna och öppnat ett vidsträckt fält för företagsamheten. Detta i förening med de hastiga och billiga kommunikationsmedlen gör det med hvar dag lättare för handeln att lösa sin stora uppgift: den jämna fördelningen af allt det menniskan behöfver till sina otaliga önskningars tillfredsställande och den dermed följande utbredningen af allmänt välstånd. Handelsagent. Se Agent. Handelsbalans, polit. ekon., uti inskränkt bemärkelse en tablå öfver förhållandet mellan ett lands förfallna kredit och debet på grund af dess utländska handel. Kreditsidan har att upptaga: 1) varuexportens penningvärde; 2) den vinst, som i landet bosatta personer göra i utlandet på export; 3) den förtjenst, som dylika personer göra på fraktfart antingen vid export, import eller mellanhandel eller genom fraktfart mellan ett och samma främmande lands hamnar; 4) de summor, som erhållas genom försäljning af inländska fartyg till utlandet; 5) de premier, som i utlandet bosatta personer betala till inhemska sjöförsäkringsanstalter; 6) de skadeersättningar, som i landet bosatta personer erhålla af utländska sjöförsäkringsanstalter. På debetsidan upptagas motsvarande poster, som i utlandet bosatta personer hafva att erhålla af i landet bosatta. Således: 1) varuimportens penningvärde etc. Dock ingår i 3:dje posten blott utländingars vinst på fraktfart mellan inländska