Handjar (Arab. chandjar). krigsv., ett hos österländingar och sydslaver brukligt vapen med

bred klinga och inåt böjd egg (se fig.) Det begagnas både som handvapen och som bajonett. Dess längd är 50--60 cm. H. W. W. Handkula, krigsv., en sorts under 16:de årh. brukliga små fyrbollar, som kastades med händerna. De bestodo af en stomme af jern eller tunnband, öfverklädd med beckad säckväf och trossar samt fylld med en fyrverkerisats, hvilken vanligen var sammansatt af lika stora delar krut och salpeter samt hälften svafvel, alltsammans fuktadt med linolja. För att hindra kulans slocknande innan satsen utbrunnit försågs handkulan ofta med s. k. släger eller mordslag, ett slags med krut och hagel fyllda rör, hvilka litet emellan aflossades. Kulorna voro stundom äfven försedda med krokar för att kunna fastna vid föremål, i synnerhet segel. H. W. W. Handled. Se Hand. Handlod, sjöv. Se Lod. Handlof. Se Hand. Handmagasin, krigsv., i en fästning förvaringsplatsen för en kortare tids, vanligen en dags, förnödenheter. H. W. W. Handmörsare. Se Handgranatmörsare. Handpenning, jur., det penningebelopp, som vid ett aftals ingående af ena kontrahenten till den andra öfverlemnas såsom förskott å utfäst betalning, på det att båda genom öfverlemnandet och mottagandet må anses hafva erkänt sig bundna vid öfverenskommelsen. -- Sådan handpenning kan förekomma vid aftal om arbetes utförande samt vid köp-, leverans- och legoaftal. Gäller legoaftalet nyttjanderätt, kallas handpenningen fästepenning, afser det tjenstehjons anställande, nämnes den städjepenning eller städsel. Om man undantager städseln, saknar handpenningen numera all annan juridisk betydelse än såsom ett medel att styrka aftalet. Jfr Arrha. K. H. B. Handpennor. Se Fjäder. Handpåläggning är en gammal, hos många folk öflig ceremoni, som betecknar en religiös invigning. Grekerna tillsatte sina ämbetsmän, romarna frigåfvo sina slafvar, hebréernas stamfäder välsignade sina barn genom att lägga sina händer på deras hufvud. Inom den senare judendomen (efter babyloniska fångenskapen) invigdes folkets offentlige lärare genom handpåläggning. Den betecknade, att den, på hvilken händerna lades, invigdes åt Gud, blef hans egendom. Derför lade äfven offerpresten -- såväl hos judarna som hos hedningarna -- sin hand på offerdjurets hufvud. Från judendomen öfvergick ceremonien till kristendomen. Jesus lade sina händer på barnen och välsignade dem. Apostlarna lade sina händer på de sjuka, när de skulle bota dem. Med handpåläggning invigde församlingslärarna i Antiochia Barnabas och Paulus till deras kall såsom hednamissionärer (Apostlag. 13: 1--3). Detta bibelställe står i strid med föreställningen om en magisk verkan af handpåläggningen. De, hvilka sålunda invigdes, voro redan uppfyllda med den Helige ande. Bibelställen, der den Helige ande säges hafva meddelats genom handpåläggningen (t. ex. Ap. gern. 8: 15 o. f.; 19: 6), anses af nyare bibelforskare tillhöra en senare tid. Inom den katolska kyrkan bibehöll sig allt framgent handpåläggningen vid biskopars och presters invigning till ämbetet äfvensom vid konfirmationens sakrament. Från katolicismen har ceremonien öfvergått till protestantismen såsom formen för invigning till kyrkliga ämbeten. Handräckning. 1. Jur., i vidsträckt mening, det biträde, som kan hos offentlig myndighet begäras för utfående af en rätt eller till skydd mot en rättskränkning. Så benämnas särskildt vissa åtgärder, som öfverexekutor eger anordna till förmån för den, som icke är berättigad påkalla omedelbar verkställighetsåtgärd. Sålunda besluter öfverexekutor qvarstad, skingringsförbud och reseförbud mot gäldenär, oaktadt borgenärens fordran icke är utmätningsgild; han eger vräka besittare af annans fastighet, ehuru denne icke är dömd att afflytta, han eger återställa besittning, som blifvit egenmäktigt rubbad. För alla dessa åtgärder äro dock särskilda vilkor stadgade, hvilka alla afse att bereda trygghet för att handräckning icke lemnas i andra fall än der dess behörighet och behöflighet ligga för öppen dag. Jfr Qvarstad, Reseförbud, Sjelftägt, Skingringsförbud, Vräkning. -- 2. Krigsv., hvarje kommendering af trupp till förrättande af släp-arbeten. Ordet nyttjas äfven för att beteckna den kommendering af väpnad trupp, som på rekvisition af landshöfding, domstol eller polismyndighet lemnas till ordningens upprätthållande. 1. I. Afz. 2. C. O. N. Handräckningspersedlar, förv., kallas den utrustning, bestående af 1 par strumpor och 1 par skor, som roten skall bestå sin båtsman, då denne kommenderas till kortare tjenstgöring, s. k. handräckning. Kbg. Handsax kallades fordom en eneggad huggare, af en dolks eller större knifs storlek. En idrott, som kallades handsaxaleken, bestod deri att man lekte med tre handsaxar så, att ständigt en af dem var i luften, och att, i det man kastade dem upp efter hvarandra, man alltid grep den nedfallande saxen i mellankaflen (handtaget). Konung Olof Tryggvesson var så skicklig i handsaxaleken, att han kunde utföra denna idrott medan han gick på årorna utombords, under det hans män rodde på Ormen långe; och han gick på detta sätt rundt omkring det stora fartyget utan att tappa en sax eller att väta sina fötter. En heden man, vid namn Endride ilbred, som framgångsrikt täflat med Olof i många idrotter och äfven i handsaxaleken, uppmanades att göra efter Olofs storbragd, men Endride afböjde detta, utropande: "Icke bära guds änglar mig i luften som eder", samt lät döpa sig af beundran för den gudens makt, som skyddat Olof. -- I den mytiska skriften Gylfaginning omtalas en man, som var så skicklig jonglör, att han hade sju handsaxar på en gång uppe i luften. Th. W.