Handske (T. handschuh), en beklädnadspersedel af skinn till betäckning ej blott af handen och, någon gång, en del af armen, utan ock af hvarje finger särskildt. I de skandinaviska språken betecknar ordet handske endast en handbetäckning af skinn, under det att en sådan af annat material -- silke, linne, bomull eller ylle -- kallas vante; i andra språk åter har handbetäckningen, oafsedt det material, hvaraf den tillverkats, ett och samma namn. Tillverkningen af handskar är föremål för en särskild näring, handskmakeriet, som icke blott har stort omfång, utan äfven vunnit stor teknisk utbildning, hvarjämte beredningen af de finaste handskskinn hör till läderfabrikationens största segrar och hemligheter. Man skiljer mellan två hufvudslag af handskar: sämskskinn s- och glacé- l. glansskinnshandskar. De förra tillverkas af sämskadt elg-, hjort-, kalf-, får- eller getskinn och kunna flere gånger tvättas, utan att förlora sin färg, de senare hufvudsakligen af getskinn (de finaste af killingskinn, de mindre fina af lamskinn, de sämsta af vanligt hvitgarfvadt fårskinn). Skinnen beredas genom samma medel, som användas vid hvitgarfning, och färgningen sker till en del genom särskilda för detta ändamål afsedda färgerier. Glacéhandskarnas fina glans är ej en följd af någon särskild bearbetning, utan beror på skinnets och garfningens beskaffenhet. -- Bruket af handskar är urgammalt. Perserna buro sådana till skydd mot kölden, hvaremot grekerna brukade dem vid åtskilligt arbete, särskildt trädgårdsarbete, för att icke göra händerna illa, samt vid måltiderna, för att icke bränna fingrarna, som ännu gjorde tjenst för gaffel. Både hos greker och romare ansågs bruket af handskar såsom tecken till veklighet, men blef hos de senare med den asiatiska lyxens inbrytande mycket allmänt. Hos germanerna voro handskar eller vantar vanliga redan i 8:de och 9:de årh., och konungar, adelsmän och prelater buro sådana, utsirade med broderier eller besatta med klenoder. Riddarnas handskar voro af läder och räckte upp ett stycke på armen samt voro ofta på yttersidorna försedda med jernfjäll. Inom riddareståndet var handskens kastande ett utmaningstecken, och derifrån härleder sig talesättet "kasta handsken åt någon", i betydelsen inleda tvist. En lemning af detta ridderliga bruk, hvilken ännu för ett par årtionden sedan existerade i Sverige, var att på en bal kavaljeren markerade sin plats i anglaisen genom nedläggandet af sin handske, hvars rubbande upptogs såsom en förolämpning. Först i 13:de årh. började till fruntimmersdrägten höra linnevantar, som räckte till armbågen, och detta mode fortlefde i Sverige ända in på de första årtiondena af detta sekel, då damerna på baler nyttjade vantar af primalärft, mycket hårdt manglade, för att glansen måtte blifva högre. Liksom det under riddaretiden innebar en stor utmärkelse att en dam skänkte en kavaljer sin handske, så hafva i vissa landsbygder i Sverige ända in i senare tider handskar eller vantar, ofta konstrikt utsydda, utgjort en väsentlig del af de vid trolofningen fästehjonen emellan brukliga gåfvor. Äfven vid några andra tillfällen, t. ex. vid begrafningar, hafva handskar varit vanliga skänker åt några vissa befattningshafvande. A. F. Handspak, krigsv. och sjöv., en mindre häfstång, som nyttjas vid förefallande behof, såsom vid baxning af kanoner, s. k. kanonspak, eller till bråspels och gångspels kringvindande, s. k. spelspak. R. N. Handspik, krigsv., en af trä (vanligtvis björk) förfärdigad stång, som nyttjas vid framföring och riktning af en fältpjes samt är så formad, att den, efter kanonens afbröstning, kan hastigt instickas och fästas i en handspiksögla och handspiksbygel på lavettens svanskolf. På nyare lavetter har den vid nedre änden ett beslag, som jämte en horisontal bult fäster den vid svansskenan, så att den kan fällas framåt i en klyka på lavetten, när den ej nyttjas. Samma beslag är äfven försedt med en klack af stål och stänghake, hvilka ingripa i urtagningar på svansskenan och fastlåsa vid dess användande handspiken vid lavetten. H. W. W. Handsådd, skogsv., af skogsfrö, utföres antingen öfver hela den för sådd bestämda ytan eller öfver vissa, från hvarandra mer eller mindre aflägsna delar af henne. Till följd deraf skiljes emellan bredsådd, då hela ytan lindrigt uppluckras och besås; rutsådd, då sådden utföres på vissa smärre, luckrade fläckar, hvilkas storlek och inbördes afstånd äro beroende af för handen varande förhållanden; strecksådd, som skiljer sig från rutsådd derigenom att sådden utföres i 3--6 cm. breda och 1/2 m. långa ränder eller streck; gropsådd, hvarvid jorden i såningsfläckarna luckras till ett djup af O,3 m.; samt sticksådd, hvarvid endast ett eller några få frön utsättas i hvarje sätthål. C. G. Hz. Hand-söl (D. och Eng. handsel, af Isl. hand-sal, pl. hand-söl, med handslag bekräftadt aftal, af selja, gifva, bjuda) betecknar numera endast den första försäljning, som någon gör på dagen ("få hand-söl"). Den första kunden på dagen säges "gifva handsöl". Handteckning, öfver hufvud hvarje på fri hand, d. v. s. ej medelst lineal, passare eller annat instrument, åstadkommen teckning, särskildt när den är utförd i konstnärligt syfte, till skilnad från den för praktiskt eller vetenskapligt ändamål medelst instrument framställda ritningen (konstruktions-, perspektiv-, byggnads-, möbel-, maskin-ritning o. s. v.). Handteckningar utföras med stift, penna eller pensel på papper (vanligen hvitt, men äfven grått, brungult, blått) eller pergament. Till det första slaget höra blyerts- och silfverstift-, kol- och krit-teckningarna ("à trois crayons": med svart, röd och hvit krita; "à deux crayons": med svart och hvit krita). -- Pennteckningar framställas i bläck (uppslammad tusch o. d.) med rör-, fjäder- eller stålpenna. Pensel nyttjas vid de svartgrå tusch- eller de bruna sepia- och bister-tecknin-garna, naturligtvis äfven vid den svaga färgläggning (lavering), som å en del teckningar plägar förekomma. Oftast äro dervid konturerna utförda med stift eller penna. De högsta dagrarna åstadkommas genom s. k. utsparning af papperets hvita färg, men äfven genom påläggning af hvit