- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
693-694

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handtverk - Handtverkarevagn - Handvapen - Handvef

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

betydelse visserligen ej göra sig gällande till handtverkarnas bästa; man finner likväl, att i Rom de frie handtverkarna slöto sig tillsammans i föreningar (collegia opificum) för vården af gemensamma politiska och religiösa intressen. Af större betydelse blef handtverksståndet under medeltiden, då det snart kom att bestå af fria menniskor, bosatta i de kraftigt uppblomstrande städerna. Den gemensamhet i intressen, som förband de särskilda handtverkens idkare med hvarandra, föranledde dem sedermera att ingå föreningar till vårdande af gemensamma intressen. På detta sätt uppkommo skrån. Hvilken skrånas uppkomst än må hafva varit, de må härleda sig från de handtverksföreningar, som uppstodo vid de stores gårdar, från gillena eller från något annat, säkert är, att de framkallades af behof vet att taga vård om gemensamma intressen. För att dessa intressen skulle med tillbörlig kraft kunna bevakas, blef det af vigt att tillse, att inga andra fingo inträde i skråna, än de, som voro skickliga att uppfylla föreningens bestämmelse. Deraf föranleddes tillsynen att endast personer af oförvitligt medborgerligt anseende i dem fingo tillträde och, framför allt, att deras medlemmar besutto tillräcklig skicklighet i yrket, emedan dettas anseende i främsta rummet berodde deraf. Så infördes den ordning, som var ett utmärkande drag i skrånas författning, att hvar och en som ville sjelfständigt, d. ä. såsom mästare, utöfva yrket måste genomgå en lärotid med vissa grader och under denna inhemta tillräcklig skicklighet, som sedan genom prof skulle styrkas. Den styrka skråna vunno gaf upphof till anspråk på politiska rättigheter (jfr Borgare, sp. 896, 897), och efter våldsamma strider lyckades det äfven handtverkarna att tillkämpa sig andel i städernas styrelse. Emellertid förföll med tiden skrånas politiska betydelse, och skråförfattningen, som ställdes helt och hållet under regeringens uppsigt, behölls endast såsom en i statens intresse stadgad ordning för handtverken. Denna ordning urartade i ett och annat land rent af till ett statens formliga anspråk att förläna rättigheten till arbete inom de arter deraf, som voro ställda under skrå. Sedan den anda, som gifvit skråförfattningen dess rättmätiga betydelse, försvunnit, antogo hennes bestämmelser ofta karakteren endast af svårigheter för handtverkens utöfvande och urartade lika mycket till ett tryckande tvång, som till uppenbara löjligheter. En ny ordning för handtverksdriften i näringsfrihetens (se d. o.) intresse blef alltmera af behofvet påkallad och genomfördes också öfverallt i Europa under förra hälften af 1800-talet. I Sverige kunde handtverken aldrig få den stora betydelse, som de egde i andra, rikare, land; och ehuru de äfven här ställdes under skrå, skedde detta jämförelsevis sent och endast med tillämpning af utländska förebilder. Väl gafs under medeltiden ett och annat påbud om handtverkares förflyttande till städerna; men under hela detta tidehvarf egde, kan man säga, fullkomlig frihet rum i afseende på orten, der handtverken fingo drifvas. Det var först under Gustaf I:s tid som lagstiftningen antog såsom grundsats -- också efter utländska förebilder --, att handtverk fingo utöfvas endast i städerna, med undantag för allmogens nödiga gerningsmän (se Gerningsman 2.), och under skråförfattningens tid samt öfvergången från skråförfattning till fullkomlig näringsfrihet (tiden från 1846 till 1864) var jämväl burskåpet (se d. o.) ett vilkor för rättigheten att såsom mästare utöfva ett handtverk i staden -- ett vilkor för hvars eftergift fanns så mycket mera skäl, som genom de nya kommunalförfattningarna (1862) städernas författning blifvit helt och hållet ombildad. I äldre tider var rättigheten att idka handtverk nästan uteslutande bunden vid skyldigheten att, på sätt skråförfattningen stadgade, vinna mästerskap och burskap. Först 1846 blef rättigheten att såsom försörjningsmedel idka ett handtverk utan dessa vilkor allmänneligen medgifven, ehuru med inskränkning i afseende på biträdena, hvilken rättighet alltsedan blifvit bibehållen. Ännu skiljer den svenska näringsförfattningen emellan de olika sätten för bedrifvande af ett handtverk, i det att, när det idkas endast med biträde af hustru och hemmavarande barn äfvensom till husbehof eller af landtmän såsom föremål för husflit, näringens bedrifvande är fullkomligt oberoende af några vilkor. Idkas den till afsalu och med antagna arbetare, åligger det idkaren att styrka sig ega god frejd (medborgerligt förtroende) och våld att råda öfver sig och sitt gods (jämväl omyndig kan dock vinna rättighet att idka näring) samt derjämte anmäla sitt företag hos vederbörande myndighet (k. förordn, d. 18 Juni 1864). Dessa vilkor gälla dock endast svenska samt i Sverige bosatta och mantalsskrifna norska undersåtar; ty utländingars rätt är i detta hänseende, utom af vissa andra vilkor, beroende af ansökan och konungens bifall till denna (k. förordn, d. 20 Juni 1879). Th. R. Handtverkarevagn, krigsv., ett 4-hjuligt fordon, som medföljer hvarje batteri, och på hvilket föras bl. a. verktyg och material för verkställande af behöfliga lagningar. H. W. W. Handvapen, krigsv., vapen, hvilka äro så lätta, att de kunna bäras och användas af en soldat; äro de dessutom eldvapen, kallas de eldhandvapen l. handgevär. H. W. W. Handvef benämnes en ofta använd maskindel för kringvridning af en axel för hand. Vanligen utgöres den af ett i rät vinkel böjdt stycke, t. ex. en krökt jernstång, af hvilken den ena delen är parallel med axeln, den andra vinkelrät deremot. Den sistnämnda delen är fäst vid axeln; den del, som är parallel med denne, omfattas med handen, och är för den skull ofta omgifven med en träcylinder, som kan vridas omkring. Stundom gör man handvefven sammanhängande med axeln genom att böja denne två gånger. Då man arbetar vid en handvef, kan man ej utöfva lika stor kraft i alla delar af den omkrets handtaget beskrifven Om man tänker sig vefven i sitt högsta läge, och att den då vrides utåt, från kroppen, växer kraften till en början, men aftager sedermera och är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 10 02:10:39 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0351.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free