Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handtverk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betydelse visserligen ej göra sig gällande till
handtverkarnas bästa; man finner likväl, att i Rom de
frie handtverkarna slöto sig tillsammans i föreningar
(collegia opificum) för vården af gemensamma politiska
och religiösa intressen. Af större betydelse blef
handtverksståndet under medeltiden, då det snart
kom att bestå af fria menniskor, bosatta i de
kraftigt uppblomstrande städerna. Den gemensamhet
i intressen, som förband de särskilda handtverkens
idkare med hvarandra, föranledde dem sedermera
att ingå föreningar till vårdande af gemensamma
intressen. På detta sätt uppkommo skrån. Hvilken
skrånas uppkomst än må hafva varit, de må härleda sig
från de handtverksföreningar, som uppstodo vid de
stores gårdar, från gillena eller från något annat,
säkert är, att de framkallades af behof vet att taga
vård om gemensamma intressen. För att dessa intressen
skulle med tillbörlig kraft kunna bevakas, blef det
af vigt att tillse, att inga andra fingo inträde
i skråna, än de, som voro skickliga att uppfylla
föreningens bestämmelse. Deraf föranleddes tillsynen
att endast personer af oförvitligt medborgerligt
anseende i dem fingo tillträde och, framför allt,
att deras medlemmar besutto tillräcklig skicklighet
i yrket, emedan dettas anseende i främsta rummet
berodde deraf. Så infördes den ordning, som var ett
utmärkande drag i skrånas författning, att hvar och
en som ville sjelfständigt, d. ä. såsom mästare,
utöfva yrket måste genomgå en lärotid med vissa grader
och under denna inhemta tillräcklig skicklighet,
som sedan genom prof skulle styrkas. Den styrka
skråna vunno gaf upphof till anspråk på politiska
rättigheter (jfr Borgare, sp. 896, 897), och efter
våldsamma strider lyckades det äfven handtverkarna att
tillkämpa sig andel i städernas styrelse. Emellertid
förföll med tiden skrånas politiska betydelse,
och skråförfattningen, som ställdes helt och
hållet under regeringens uppsigt, behölls endast
såsom en i statens intresse stadgad ordning för
handtverken. Denna ordning urartade i ett och annat
land rent af till ett statens formliga anspråk att
förläna rättigheten till arbete inom de arter deraf,
som voro ställda under skrå. Sedan den anda, som
gifvit skråförfattningen dess rättmätiga betydelse,
försvunnit, antogo hennes bestämmelser ofta karakteren
endast af svårigheter för handtverkens utöfvande
och urartade lika mycket till ett tryckande tvång,
som till uppenbara löjligheter. En ny ordning
för handtverksdriften i näringsfrihetens (se
d. o.) intresse blef alltmera af behofvet påkallad
och genomfördes också öfverallt i Europa under förra
hälften af 1800-talet.
I Sverige kunde handtverken aldrig få den stora
betydelse, som de egde i andra, rikare, land; och
ehuru de äfven här ställdes under skrå, skedde detta
jämförelsevis sent och endast med tillämpning af
utländska förebilder. Väl gafs under medeltiden ett
och annat påbud om handtverkares förflyttande till
städerna; men under hela detta tidehvarf egde, kan
man säga, fullkomlig frihet rum i afseende på orten,
der handtverken fingo drifvas. Det var först
under Gustaf I:s tid som lagstiftningen antog såsom
grundsats – också efter utländska förebilder –,
att handtverk fingo utöfvas endast i städerna,
med undantag för allmogens nödiga gerningsmän (se
Gerningsman 2.), och under skråförfattningens tid
samt öfvergången från skråförfattning till fullkomlig
näringsfrihet (tiden från 1846 till 1864) var jämväl
burskåpet (se d. o.) ett vilkor för rättigheten
att såsom mästare utöfva ett handtverk i staden –
ett vilkor för hvars eftergift fanns så mycket mera
skäl, som genom de nya kommunalförfattningarna
(1862) städernas författning blifvit helt och
hållet ombildad. I äldre tider var rättigheten
att idka handtverk nästan uteslutande bunden
vid skyldigheten att, på sätt skråförfattningen
stadgade, vinna mästerskap och burskap. Först 1846
blef rättigheten att såsom försörjningsmedel idka ett
handtverk utan dessa vilkor allmänneligen medgifven,
ehuru med inskränkning i afseende på biträdena,
hvilken rättighet alltsedan blifvit bibehållen. Ännu
skiljer den svenska näringsförfattningen emellan de
olika sätten för bedrifvande af ett handtverk, i
det att, när det idkas endast med biträde af hustru
och hemmavarande barn äfvensom till husbehof eller
af landtmän såsom föremål för husflit, näringens
bedrifvande är fullkomligt oberoende af några
vilkor. Idkas den till afsalu och med antagna
arbetare, åligger det idkaren att styrka sig ega god
frejd (medborgerligt förtroende) och våld att råda
öfver sig och sitt gods (jämväl omyndig kan dock vinna
rättighet att idka näring) samt derjämte anmäla sitt
företag hos vederbörande myndighet (k. förordn, d. 18
Juni 1864). Dessa vilkor gälla dock endast svenska
samt i Sverige bosatta och mantalsskrifna norska
undersåtar; ty utländingars rätt är i detta hänseende,
utom af vissa andra vilkor, beroende af ansökan och
konungens bifall till denna (k. förordn, d. 20 Juni
1879). Th. R.
Handtverkarevagn, krigsv., ett 4-hjuligt fordon,
som medföljer hvarje batteri, och på hvilket föras
bl. a. verktyg och material för verkställande af
behöfliga lagningar. H. W. W.
Handvapen, krigsv., vapen, hvilka äro så lätta, att de
kunna bäras och användas af en soldat; äro de dessutom
eldvapen, kallas de eldhandvapen l. handgevär.
H. W. W.
Handvef benämnes en ofta använd maskindel för
kringvridning af en axel för hand. Vanligen utgöres
den af ett i rät vinkel böjdt stycke, t. ex. en krökt
jernstång, af hvilken den ena delen är parallel med
axeln, den andra vinkelrät deremot. Den sistnämnda
delen är fäst vid axeln; den del, som är parallel
med denne, omfattas med handen, och är för den skull
ofta omgifven med en träcylinder, som kan vridas
omkring. Stundom gör man handvefven sammanhängande
med axeln genom att böja denne två gånger. Då man
arbetar vid en handvef, kan man ej utöfva lika stor
kraft i alla delar af den omkrets handtaget beskrifven
Om man tänker sig vefven i sitt högsta läge, och att
den då vrides utåt, från kroppen, växer kraften till
en början, men aftager sedermera och är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
