2. Regeringsområde ("landdrostei") i nämnda prov. Arealen 5,782,86 qvkm. 462,099 innev. (1880). Området är indeladt i 7 kretsar. 3. Hufvudstad i ofvannämnda prov. och regeringsområde, är belägen på en sandig, men väl odlad slätt på ömse sidor om den segelbara Leinefloden och räknade 1880 utom förstaden Linden 122,843 innev., till större delen lutheraner. Såväl i stadens yttre som i hans många betydande inrättningar af alla slag spåras lätt det intresse, som egnats H. i egenskap af hufvudstad i ett sjelfständigt (till 1866) konungarike. Den äldre stadsdelen, Altstadt, har trånga, krokiga gator och många ålderdomliga byggnader; de nyare, i synnerhet Aegidien-Neustadt och Ernst-Auguststadt, äro deremot regelbundna och synnerligen välbyggda. Öfver Leine leda 11 broar. Bland mera framstående byggnader märkas det kungliga residenset, uppfördt 1636--40, restaureradt 1817, med en präktig fasad i romersk stil; vidare Ernst Augusts palats, med samlingar af kopparstick, vapen o. s. v., numera öfverpresidentens residens; kungliga arkivet med ett bibliotek på 120,000 band och 2,000 manuskript; rådhuset från 15:de och 16:de årh.; den 1852 färdigbyggda hofteatern; kadettskolan, tyghuset, det nya sjukhuset i Linden samt åtskilliga kaserner. Af stadens 12 kyrkor ega lutheranerna 8, bland dem Marktkirche (från 14:de årh.) med dyrbara glasmålningar. Till stadens förskönande bidraga flere vackra öppna platser, såsom Waterlooplatz, med ett 50 m. högt monument öfver de i slaget vid Waterloo stupade hannoveranerna, Paradplatz eller "esplanaden", som prydes af ett marmortempel med Leibniz' byst, Bahnhofplatz, som har en ryttarestaty öfver konung Ernst August, och Georgsplatz, med ett Schillermonument (af Engelhardt). De forna befästningarna äro nu raserade och ersatta af vackra anläggningar. För undervisningen är förträffligt sörjdt genom ett stort antal folkskolor, flere lyceer, borgareskolor, högre och lägre flickskolor, en garnisonsskola, en berömd Polyteknisk skola, inrättad 1830, hvartill komma många såväl offentliga som privata bildnings- och välgörenhetsanstalter, såsom enkehus, ett stort institut för blinda o. s. v. Lärda samfund äro naturhistoriska sällskapet, historiska föreningen för Nedersachsen, numismatiska föreningen, läkareföreningen, arkitekt- och ingeniörföreningen m. fl. Den betydelse H. redan tidigare vunnit såsom stor stad har efter annexionen ännu mera ökats, hvartill förnämligast bidraga dess gynsamma kommunikationer. H. bildar ett af de vigtigaste centra i det nordtyska jernbanesystemet och står i förbindelse med Berlin, Hamburg, Bremen, Köln och Kassel. Tyska riksbankens filial, kreditanstalten för handel och näringar samt börsen äro vigtiga faktorer för den ekonomiska utvecklingen. H. drifver betydlig handel och har stora marknader för lin, garn, läder och ull. Industrien, som är i starkt stigande, omfattar allahanda metallarbeten, maskiner och vagnar, linne, bomull, tobak (31 fabriker), chokolad, lackerade varor, tapeter och glas samt öl- och spritdrycker i stor skala. -- I närheten ligga lustslotten Herrenhausen och Montbrillant samt "Eilenriede", en skog med tillhörande zoologisk trädgård. H. omnämnes i urkunderna först 1163. Med dess inträde i hanseförbundet (1386) började en tid af uppblomstring för handel och näringar, hvilka dock gingo mycket tillbaka under reformationen, som af borgerskapet genomfördes med ytterlig våldsamhet. Hertig Georg af Celle tog 1636 sitt residens i H., hvarmed följde en ny lyftning, som likaledes försvann vid kurfursten Georgs tillträde till engelska tronen. År 1745 afslöts i H. en traktat mellan England och Preussen samt 1814 fred mellan Ryssland och Danmark. Till namnet var H. residens sedan 1815, men i verkligheten först sedan 1837. S. A. L. H:s historia sammanfaller under medeltiden och början af nyare tiden med hertigdömet Braunschweigs (se d. o.), tills 1569 huset Braunschweig delades i två linier, Braunschweig-Dannenberg och Braunschweig-Lüneburg. Från den senare linien härstammar den kungliga hannoveranska familjen. Liniens stiftare var hertig Vilhelm d. y. (d. 1592), hvilken genom fördrag med sin äldre broder erhöll Lüneburg och Celle. Vilhelms fyra söner följde efter hvarandra i styrelsen, nämligen Ernst (d. 1611), Kristian (d. 1633), August (d. 1636) och Fredrik (d. 1648). En femte son, Georg (d. 1641), erhöll 1636 det till ätten hemfallna området Kalenberg, till hvars hufvudstad han utsåg staden Hannover. Under trettioåriga kriget förde bröderna en i hög grad vacklande politik och slöto sig än till det protestantiska partiet, än till kejsaren. I enlighet med Georgs testamente delade hans båda äldste söner, efter farbrodern Fredriks död, 1648 den lüneburgska landen mellan sig, på det sätt att Kristian Ludvig (d. 1665), hvilken vid faderns död, 1641, blifvit hertig af Kalenberg, fick Lüneburg (med Celle till hufvudstad), men lemnade åt Georg Vilhelm (d. 1705) Kalenberg (med H. till hufvudstad). Efter den äldre broderns död afstod Georg Vilhelm Kalenberg åt sin yngre broder Johan Fredrik (d. 1679) och öfvertog Lüneburg, med hvilket han 1689 förenade Sachsen-Lauenburg; men då han afled, 1705, utan att efterlemna mans-arfvingar, hemföll landet till den kalenbergska linien. I Kalenberg hade hans yngste broder, Ernst August, hvilken 1662 blifvit biskop af Osnabrück, 1679 efterträdt sin ofvannämnde broder Johan Fredrik. Ernst August var en af H:s utmärktaste regenter, upprätthöll den strängaste ordning i förvaltningen, särskildt af finanserna, samt införde 1680 primogenituren inom sitt hus. Till belöning för de tjenster, som han redan gjort eller troddes komma att göra kejsaren och tyska riket, erhöll han för sig och sina efterkommande den länge eftersträfvade kurfurstevärdigheten (1692). Arfsrätt till engelska kronan förvärfvade han åt sin ätt genom sitt giftermål (1658) med prinsessan Sofia, dotter till Fredrik V af Pfalz och Jakob I:s af England dotter Elisabet. Kurfursten Ernst August efterträddes 1698 af sonen Georg I Ludvig (d. 1727),