Hamburg, Berlin, Finland, alla delar af Norge) samt genomreste 1828--30 på norska statens bekostnad, i sällskap med G. A. Ermann och Due, Sibirien, från dess vestliga del ända till Irkutsk och Kiachta. De vetenskapliga resultaten af denna resa offentliggjorde han bl. a. i det stora arbetet Resultate magnetischer, astronomischer und meteorologischer beobachtungen auf einer reise nach dem östlichen Sibirien in den jahren 1828--1830 (1863), hvilket han utarbetade i förening med sin reskamrat Due. Derjämte offentliggjorde han en populär beskrifning öfver sin resa, Reise-erindringer (1859; "Resa i Sibirien", 1861). Kort efter H:s återkomst från Sibirien inrättades i Kristiania ett astronomiskt observatorium (1833), hvars förste direktor H. blef. På hans framställning förenades med detta ett magnetiskt observatorium 1839. Från 1837 ledde han Norges triangeluppmätning och var chef för den gradmätning, som 1845--60 utfördes emellan Fuglenäs vid Hammerfest (70° 40') och Atjik (68° 54'). År 1861 tog han afsked från sin professur: de närmast följande åren utgaf han de vid Kristiania observatorium 1837--63 utförda meteorologiska observationerna, Meteorologische beobachtungen (1862--65). Död i Kristiania d. 15 April 1873. Utom ofvannämnda arbeten publicerade H. en stor mängd afhandlingar, de flesta berörande jordmagnetismen, förnämligast i Poggendorffs "Annalen" och i det af honom, i förening med Lundh och Maschmann, utgifna "Magazin for naturvidenskaberne" (från 1823), äfvensom ett antal värdefulla läroböcker, Lärebog i mechaniken (1836--38), Lärebog i plangeometri (1835) och Astronomie (ofullbordad). Hanstein, Johannes von, tysk botanist, f. 1822, d. 1880, blef 1865 professor i botanik i Bonn och utgaf en mängd värdefulla arbeten öfver växternas anatomi och morfologi, såsom Untersuchungen über den bau und die entwickelung der baumrinde (1853); Die milchgefässe und die verwandten organe der rinde (1864); Uebersicht des natürlichen pflanzensystems (1867); Die scheitelzellgruppe im vegetationspunkt der phanerogamen (1869) och Abhandlungen aus dem gebiete der morphologie und physiologie (1870 ff). Hanswurst, en gammal grotesk-komisk tysk teaterfigur, förekom första gången 1519 i en nedertysk bearbetning af Brants "Narrenschiff", nyttjades sedan i ett fastlagsspel från 1553 och i ett skådespel från 1573, men erhöll först i 17:de årh. en mera utpräglad och konventionel karakter. H. blef hos tyskarna representanten för galna streck, narraktighet och grofkornig qvickhet, liksom "Pickelhäring" hos holländarna, "Jean Potage" hos fransmännen, "signor Maccaroni" hos italienarna och "Jack Pudding" hos engelsmännen. I början tillhörde H. blott det lägre folkdramat, men under 18:de årh. företogo sig flere framstående konstnärer, såsom J. A. Stranitzky och G. Prehauser, att konstnärligt utbilda denna typ för den tyska folkhumorn. Småningom förlorade emellertid H. sitt intresse, då hans skämt blef alltmera plumpt. Författaren Gottsched och skådespelerskan Neuber lyckades genomdrifva denne figurs förvisande från de bättre tyska skådebanorna. Flere med H. beslägtade teaterfigurer (t. ex. Kasperle) hafva likväl sedermera framträdt. Hanö, ö i Östersjön utanför bergshöjden Listershufvud i sydvestra Bleking. Den höga, skogbevuxna ön, som uppgifves hafva 10 km. i omkrets, räknas som 1/4 mtl till Sölvesborgs landsförsamling, Blekinge län. Hapale l. Sidenapslägtet hör till kloaporna och har underkäkens framtänder ställda i en bågformig linie och lika långa med hörntänderna samt hårpenslar i öronen, men saknar man. Hit höra uistitin l. saguin l. hvitöriga sidenapan, Hapale iacchus, som är ett litet, vackert djur af ända till 27 cm. längd och med 35 cm. lång svans. Kroppen är fint byggd; pelsen är mjuk och långhårig samt skiftande i svart, hvitt och rostgult; undre delarna och lemmarna äro hvitgrå; hufvudet är mörkbrunt, med mörkt köttfårgadt ansigte, som är sparsamt beklädt med små, ljusa hår och försedt med en trekantig hvit fläck i pannan; öronen hafva bländhvita penslar; svansen är svart, med ungefär 20 smala, hvita ringar och hvit spets. Uistitin träffas blott i mellersta delen af Brasiliens kustland, kan blifva mycket tam och har flere gånger ynglat i Europa. -- Penselapan, H. penicillata, är rödgrå, med en rund fläck i pannan; det korthåriga ansigtet är hvitt; de långa öronpenslarna, hufvudet, halsen och nacken äro svartbruna; svansrningarna äro omvexlande grå och smutshvita. Den är ungefår så stor som förra arten. -- Silfverapan, H. argentata, blir 20 cm. lång, med en svans af 25 cm. längd. Hon har långt, silkeslent, silfverhvitt hår, nästan naket, köttfärgadt ansigte och svart svans. Likasom de båda förra arterna är hon hemma i Brasilien. C. R. S. Haparanda (F. Haaparanta, "aspstrand"), stapelstad i Norrbottens län, vid Tornio elfs vestra strand, 3 km. från dess utlopp i Bottniska viken. 1,039 innev. (1880). Till staden, hvars område är nära 34 har, höra 1,839 har mark; de bebyggda tomternas antal är 109. 1880 var taxeringsvärdet för hus och tomter 531,200 kr., för jorden 6,000 kr. H. är regelbundet och ganska vackert, men eger ej några mera ansenliga byggnader. Dess läge vid riksgränsen och omedelbara förbindelse till såväl lands som sjös med Torneå stad tillföra staden rätt goda handelsfördelar, som dock minskas deraf att dess hamn, Salmis, ligger 7 km. från staden, vesterut från elfvens utlopp. Trafiken mellan H. och Salmis uppehälles dels efter landsvägen, dels med en mindre ångbåt på elfven. Stadens handelsflotta bestod år 1880 af 2 segelfartyg om 308 tons samt 6 ångfartyg om 1,499 tons och 469 hästkrafter. H. har postkontor, telegrafstation, tullkammare, bankkontor m. m., treklassigt allmänt läroverk, seminarium för bildande af lärare och lärarinnor vid småskolor i de finsktalande församlingarna och länslasarett, hvars läkare är den i staden boende provinsialläkaren. H. hör i judicielt och administrativt hänseende under Nedertorneå och Karl Gustafs tingslag af