Torneå domsaga samt är i ecklesiastikt hänseende annex till Nedertorneå församling (hvars kyrka äfven af staden begagnas), Hernösands stift, Vesterbottens fjerde kontrakt. Med Vester- och Norrbottens läns öfriga städer är staden förenad till en valkrets för val till riksdagens andra kammare. Genom k. br. 1827 bestämdes, att i H. by skulle anläggas en köping; dess regleringsplan fastställdes af K. M:t d. 3 Sept. 1828. Genom k. kung. d. 10 Dec. 1842 erhöll denna köping allmänna stapelstadsrättigheter, hvarjämte upphäfdes stadgandet i k. kung. d. 20 Maj 1812 om anläggandet af en stapelstad (med namnet Karl Johans stad) å Öystinkäntä utmark, vid Bottniska viken, 10 km. v. om elfvens utlopp. K. S. Hapaxlegomenon, Gr., (blott) en gång sagdt; ord, som förekommer på endast ett enda ställe i literaturen. Haphtarer (Haftarer), "slutföreläsningar" (af Hebr. phatar, af skeda) kallas de 54 afdelningar, i hvilka profeterna (nebiim) i den hebreiska bibeln äro indelade (i motsvarighet till de 54 parasjerna i de 5 Moseböckerna). De äro afsedda för bibelns föreläsande i synagogorna, der en haphtar, likasom en parasj läses hvarje sabbat. Antalet 54 är lämpadt efter det judiska skottåret, som räknar 54 sabbater. Haphtarerna hafva fått sitt namn deraf att de lästes sist och församlingen derefter afskedades. Haploodontoidae. Se Gnagare. Hapsal l. Habsal, hufvudstad i kretsen Wiek. i det ryska guvern. Estland, vid Östersjön. 2,887 innev. (1881). Hafs- och gyttjebad. Ruiner af ett slott och en kyrka. Staden skall hafva grundlagts 1279, kom 1559 medelbart under Danmark, såsom hörande till den danske hertig Magnus' biskopsstift Ösel och Wiek, samt eröfrades 1563 af svenskarna. Den hörde sedan till M. G. de la Gardies grefskap Arensburg. Genom freden i Nystad 1721 afträddes H. till Ryssland. Hapta-gud, Nord. mytol., gudarnas gud, kallas Oden, såsom den högste verldsherskaren. Th. W. Hár, Nord. mytol., ett af Odens namn, som betyder den höge. Samma namn igenfinnes i Hávamál, den Höges sång. I den mytiska gudasagan Gylfaginning uppträder Oden såsom ett slags treenighet under namnen Hár, Jafnhár, Þriði, d. v. s. den höge, jemnhöga och tredje. Th. W. Haraforer. Se Alfurer. Haraker, socken i Vestmanlands län, Norrbo härad. Arealen 7,815 har. 1,591 innev. (1880). Konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Vesterås stift, Fernebo kontrakt. Vid H:s kyrka vann, d. 17 Apr. 1464, den fångne ärkebiskopen Jöns Bengtsson Oxenstiernas parti, anfördt af biskop Kättil Vase och Sten Gustafsson Sture, en seger öfver konung Kristian. Harakiri l. Harakiru (eg. Hara-vo-kiru), Japan, "uppristad buk", den numera nästan försvunna japanska seden att afgöra hederstvister medelst magens uppristande. Den förolämpade uppskär magen för att återställa sin kränkta ära, hvarefter den förolämpande måste följa det gifna exemplet. En japanes af stånd förer alltid med sig den vid ett sådant tillfälle föreskrifna hvita drägten och de hvita tältförhängena, med hvilka man bekläder huset, der duellen eger rum. Harald (Harold), engelska konungar: 1. H. I Harfot, Knut d. stores af Danmark-England son med Alfiva, sattes af sin fader till lydkonung i Skotland och korades efter hans död (1035) först till konung öfver landet norr om Themsen och 1037 jämväl öfver Wessex l. landet söder om Themsen. H. landsförvisade sin styfmoder, Emma, hvilken sträfvade efter att få sin son med Knut d. store, Hardeknut, antagen till konung i England och Danmark. H. dog i Oxford d. 10 Mars 1040, just som hans halfbroder Hardeknut var stadd på ett tåg emot honom. 2. H. II Godwinsson, son af den mäktige jarlen Godwin och den danske jarlen Ulfs syster Gytha, föddes antagilgen omkr. 1022. Han erhöll redan omkr. 1045 Öst-Angelen i jarldöme, deltog med sin fader 1051 i ett uppror mot konung Edvard Bekännaren, gick s. å. i landsflykt till Irland, men återkom 1052, då hans parti fick öfverhand, samt blef efter faderns död (s. å.) jarl i Wessex. Han var derefter den mäktigaste mannen i landet och i sjelfva verket Englands styresman, under det att Edvard Bekännaren bar kronan endast till namnet. Samma dag som Edvard dog, d. 5 Jan. 1066, valdes H., efter den aflidnes önskan, till konung och kröntes dagen derefter af ärkebiskopen i York. Norske konungen Harald Hårdråde och Normandiets hertig, Vilhelm (Eröfraren), öfverföllo honom inom året med krig. H. slog den förre vid Stanfordbro (Sept.), men stupade i strid mot den senare vid Senlac, d. 14 Okt. 1066 (jfr England, sp. 540--41). Historien att H. flytt ur striden, sedermera fört botgörarelif och dött i Chester saknar all grund. H. ådagalade stor militärisk duglighet och personligt mod. Det lugn, som rådde inom England, medan han hade makten, vittnar godt om hans regentförmåga. Harald, danska konungar och prinsar: 1. H. Klak, konung i Jylland, lät 826 döpa sig i Ingelheim, vid Mainz, för att vinna kejsar Ludvig den frommes understöd mot sina medtäflare om makten. Vid hemfärden tog han Ansgar med sig till norden. Troligen dog H. som höfding öfver den danska kolonien i Frisland. Med hans dop börja många medeltidskrönikor, både danska och svenska, nordens historia, C. R. 2. H. Gormsson, l. H. Blåtand, regerade 940--986 l. 987 och nämner sig sjelf i runinskriften på den större Jällingestenen som "den Harald, hvilken vann allt Danmark och Norge samt lät döpa danskarna". Enligt Snorre var H. den norske konungasonen Harald Gråfälls fosterfader och bistod denne i hans anfall på Håkan Adalstensfostre, hvilket slutade med Harald Gråfälls seger. Då H. emellertid icke fick den skatt, som han betingat sig af Norge, mottog han som vän Harald Gråfälls från Norge flyktade motståndare Håkon Ladejarl, och med svek blef såväl Harald Gråfäll som H:s brorson Guldharald, hvilken gjorde anspråk på en del af Danmarks rike, rödd ur vägen. Håkon