Ladejarl och en norsk prins, Harald Gränske, insattes derefter till regenter i Norge under H:s öfverhöghet (omkr. 965). H., hvilkens moder, Tyra, var kristen, lade inga hinder i vägen för kristendomens utbredande (redan före 948 voro tre biskopsstolar upprättade), och med kejsar Otto I stod han på vänskaplig fot. Efter Otto I:s död (973) ställde Otto II sig i spetsen för ett tåg mot Danmark (974--975), hvilket började med Danevirkes intagande efter ett tappert motstånd och slutade med Jyllands öfversvämmande af fienden. Till H:s krigsfolk hörde äfven Jomsvikingarna. Deras äldste kände höfding, Styrbjörn, drog med hans bistånd till Upsala mot konung Erik, men stupade i slaget på Föresvallarna (omkr. 988). Troligtvis företogs äfven Sigvaldes tåg till Norge, hvilket slutade med slaget i Hjörungavåg, icke under Sven Tveskäggs, utan redan under H:s regering. H. synes hafva drömt om att underkufva, måhända äfven kristna, hela norden. H:s lif slutade med en strid mellan honom och sonen Sven, hvilken det missnöjda folket korat till konung. Efter en oafgjord drabbning blef H. sårad om natten af pilskott från en förrädare, Toke (sedermera sammanblandad med sagohjeltarna Palnatoke och Toke skytte), och dog d. 1 Nov. 986 eller 987 i Jomsborg. C. R. 3. H. den föregåendes brorson. Se Guldharald. 4. H. Svensson, son till Sven Tveskägg, konung efter faderns död (1014), bistod med manskap och skepp sin broder Knut i eröfringen af England och dog 1018. C. R. 5. H. Svensson, till följd af sitt veka sinnelag kallad H. Hein ("Täljsten"), blef efter sin fader Sven Estridssons död (1076) vald till konung. H. skildras af Saxo som en overksam och svag konung, hvilken mera sysselsatte sig med andakts- och botöfningar än med regeringsärenden. Då hans efterträdare Knut d. helige ville ändra den gamla rättegångsordningen och framförallt afskaffa bevisning genom edgärdsmän, gjorde folket uppror och dödade Knut. Sedermera plägade man fordra af nyvald konung, att han skulle hålla "Harald Heins lagar", och deraf uppkom den grundlösa traditionen att H. hade afskaffat tvekamp och jernbörd samt infört edgärdsmanna-institutionen. H. dog 1080 och begrofs i Dalby kyrka i Skåne. C. R. 6. H. Kesja ("Spjut"), dansk prins, Erik Ejegods äldste son, sattes till riksföreståndare, då fadern drog till Jerusalem (1103), men måste träda tillbaka för sin farbroder Nils, som valdes till konung (1104). Med sin broder Erik Emune låg han ständigt i fejd, utom under en kort tid, då de höllo tillsammans för att hämnas sin (1131) mördade broder Knut Lavard. Sedermera slöt H. sig till dennes mördare, Magnus Nilsson, och deltog med honom i slaget i Foteviken (1134). Han flydde, men blef snart tillfångatagen och på Erik Emunes befallning halshuggen i Jylland (1135). C. R. 7. H. Skreng ("Trollkarl"), dansk kronpretendent, anses hafva varit sonson till den föregående. Efter Valdemar I:s död (1182) ställde han sig i spetsen för de skånske bönderna och fick hjelp från Sverige, men blef slagen och måste fly till sistnämnda land, hvarest han kort derefter afled. C. R. Harald, norska konungar: 1. H. Hårfagre, den förste konungen öfver hela Norge (860--930), var son af Halfdan Svarte och vid dennes död endast 10 år gammal. Åtskilliga af de småriken, som hans fader underkufvat, sökte begagna sig af H:s ungdom för att återvinna sin sjelfständighet; men med tillhjelp af sin morbroder Guthorm tvang han dem att åter gifva sig. Då han någon tid derefter friade till en mäktig qvinna vid namn Gyda och fick ett hånfullt svar, skall han hafva aflagt det löftet att hvarken klippa eller kamma sitt hår, förrän han lagt hela Norges rike under sin spira. Han gick först öfver Dovre, hvarest han fick hjelp af Håkon Grjotgardssön, som sedan blef hans förnämste jarl och bodde på Lade vid Trondhjem. Derefter underkufvade han det vestanfjällska Norge, eröfrade Värmland från den svenske konungen och besegrade i slaget i Hafrsfjord (872) de siste småkonungar, som förenat sig mot honom. Derefter lät han, berättar sagan, Ragnvald Mörejarl klippa hans hår samt antog namnet Hårfagre, emedan han förut burit öknamnet Lufa ("tofs"). H. afhände bönderna deras eganderätt till jorden samt tvang dem att betala skatt, och när många af missnöje deröfver utvandrade till Normandie, de skotska öarna, Färöarna och Island, indrogos deras gods till kronan. H. tillsatte en jarl i hvarje fylke, hvilken skulle sörja för skatternas indrifvande samt handhafva lag och rätt. Jarlen fick en tredjedel af skatten, men skulle till gengäld under krig tjena konungen med sextio man samt årligen hålla ett gästabud för honom och hans följe. Under hvarje jarl stodo fyra eller flere hersar, hvilka hvar och en skulle uppställa tjugo krigare och sköta en kungsgård. De kallades sedermera ländermän. Emedan de utvandrade norrmännen gång på gång gjorde härtåg till sitt gamla fäderneslands kuster, drog H. öfver hafvet samt underkufvade Hjaltland (Shetlandsöarna) och Orkenöarna. Omkr. 930 delade han riket mellan sina många (enligt sagornas berättelser tjugo) söner, hvilka alla fingo konunganamn, men gjorde sin mest älskade son, Erik, till öfverkonung. H. dog 933 och är höglagd på gården Hauge i närheten af Haugesund. Den 18 Juli 1872, vid Norges tusenårsfest, restes der en minnesvård. O. A. Ö. 2. H. Gråfäll, den föregåendes sonson, son af Erik Blodyx och drottning Gunnhild, blef tillika med sina bröder (Gunnhildssönerna) omkr. 960 konung i Norge. Tillnamnet Gråfäll fick han, enligt sagorna, derför att han ständigt gick klädd i en gråverkskappa. Den danske konungen Harald Blåtand, som var H:s fosterfader, hade med en här och en flotta bistått bröderna i att vinna Norge. Men deras regering blef icke af lång varaktighet. Förledda af sin moder, begingo de ett stort antal nidingsdåd. Så antände de den gård, der den mäktige Sigurd Ladejarl bodde, och läto honom omkomma i lågorna. Dennes son Håkon eggade bönderna till uppror, men blef slagen och flydde till Danmark. Med