list lockade Harald Blåtand H. dit, hvarefter denne, på Håkons anstiftan, blef dräpt af Guldharald, vid Hals i Limfjorden, omkr. 965. O. A. Ö. 3. H. Grenske, son af Gudröd Björnssön, lydkonung i Vestfold på 900-talet, uppfostrades i Grenland (hvaraf tillnamnet Grenske) och var elfva år gammal, då hans fader blef dräpt af Gunnhildssönerna. Då flydde han till Oplandene och derifrån till Sverige, hvarest han uppehöll sig hos den mäktige bonden Skoglar-Toste. Om sommaren låg han i viking. Då Gunnhildssönerna blifvit fördrifna, följde H. med Harald Blåtand och Håkon jarl till Norge, hvarest han under dansk öfverhöghet blef konung öfver Vestfold och Agder. Han var gift med Gudbrand Kulas dotter Åsta, hvilken han dock öfvergaf af kärlek till Sigrid Storråda, Skoglar-Tostes dotter. Då han förföljde henne med sitt frieri, blef han, på hennes anstiftan, innebränd. H:s enka, Åsta, födde kort derefter sonen Olof (den helige) och blef sedermera gift med Sigurd Syr, konung i Ringerike. O. A. Ö. 4. H. Hårdråde l. H. Sigurdsson, konung i Norge 1046--66, var son af Sigurd Syr, konung i Ringerike, och den föregåendes enka, Åsta. Då hans halfbroder, Olof (den helige), 1030 återvände från Gårdarike, slöt sig den femtonårige H. till honom med manskap och utmärkte sig i slaget vid Stiklestad. Då segern der vek från hans sida, räddade han sig till Gårdarike samt drog derefter till Konstantinopel, hvarest han blef anförare för väringarna och med heder deltog i många strider, hvarom ryktet nådde ända till hans fädernesland. 1046 vände H. med stora rikedomar tillbaka till Norge, hvarest Magnus den gode, Olof den heliges son, var konung. Denne öfverlemnade åt honom hälften af sitt rike och insatte honom kort före sin död, 1048, till konung i Norge. Magnus hade äfven burit Danmarks krona, men lemnade henne åt Sven Estridsson, hvilket gaf anledning till ett 16-årigt krig mellan H. och Sven. 1064 nödgades dock H. att afstå från sina fordringar på Danmark. H. var en klok och kraftfull konung samt en utmärkt skald, men derjämte hård, ränkfull och hersklysten, och folket gaf honom derför namnet Hårdråde. Den gamle höfdingen Einar Tambaskälfver och hans son Eindride lät han på lömskt sätt dräpa i Trondhjems kungsgård, och då förbittringen öfver denna våldsbragd framkallade ett uppror, stillades detta först genom Finn Arnessöns mellankomst. Sedermera blef den mäktige Kalf Arnessön på H:s anstiftan dödad af danskarna. Finn Arnessön och Håkon Ivarsson drefvos i landsflykt. Under kriget med Danmark anlade H. staden Oslo. 1066 drog han med en stor här och flotta öfver till England, hvarest Harald Godwinsson tillvällat sig regeringen. Enligt sagornas berättelser hade han af dennes broder Tostig, jarl af Northumberland, uppmanats att göra sina företrädares kraf på Englands tron gällande. Men troligare synes det dock vara, att hans anfall på norra England föregåtts af ett aftal med den normandiske hertigen Vilhelm Eröfraren, hvilken vid samma tid gick öfver Kanalen. I slaget vid Stanfordbro (nära York) blef H:s här alldeles upprifven af det engelska rytteriet under konung Harald, och H. sjelf stupade (d. 25 Sept. 1066). O. A. Ö. 5. H. Gille, konung i Norge 1130--36, var född i Irland och påstod sig vara son till konung Magnus Barfot och hette ursprungligen Gilchrist. Mot slutet af Sigurd Jorsalafares regering kom han till Norge och blef, sedan han med jernbörd bevisat sin härkomst, med vänlighet mottagen af konungen, sin broder, samt antog då namnet H. Gille (till minne af sitt förra namn). Dock måste han lofva att icke göra anspråk på Norges krona, så länge Sigurd eller hans son, Magnus, lefde. Detta löfte bröt han dock straxt efter Sigurds död (1130) och tvang Magnus att afstå halfva riket. Denne sökte sedermera fördrifva sin medtäflare, som då begaf sig till Danmark, hvarest han erhöll hjelp af konung Erik Emune. Derefter vände han tillbaka till Norge. Magnus öfvergafs af sitt folk, blef bländad och lemlästad samt insatt som munk i Nidarholms kloster, i närheten af Trondhjem (1135). Så blef H. ensam konung i Norge. Kroppsligen var han mycket väl utrustad, men i andligt hänseende var han klent begåfvad. En ny tronpretendent, presten Sigurd Slembe, hvilken likaledes utgaf sig för att vara Magnus Barfots son, öfverföll honom i Bergen och dödade honom i en älskarinnas armar (1036). O. A. Ö. Harald, stenhuggare i Vestergötland, lefde sannolikt under 1100-talet. Han utförde några ganska prydliga grafstenar, af hvilka ett par numera förvaras i Statens historiska museum. De äro till formen platta, med den öfre ytan tresidig och med midtpartiet något höjdt och de båda sidopartien sluttande. De förete dessutom den egenheten att inskrifterna äro dels i runor, dels i majuskelskrift. Dessa arbeten äro sålunda märkliga bevis för att runornas bruk kunde behålla sig jämte den nyare skriften äfven på föremål af så särskildt religiös uppgift som kristna grafstenar. --rn. Harald Hildetand, nordisk sagokonung, var son af Leire-konungen Rörek och Ivar Vidfamnes dotter Aud (enligt Saxo härstammade han från Siklingarna). Sedan Ivar dräpt hans fader, flydde modern med honom till Gårdarike, hvarifrån han efter Ivars död återvände. Från Själland eller Skåne underkufvade han sedermera efter hand Nordtyskland och hela norden. Då han blef gammal, gjorde hans frände och lydkonung i Upsala, Sigurd Ring, uppror mot honom samt hade på sin sida svearna, de fleste norrmännen och en stor del götar, under det att H. samlade alla öfriga nordiska samt frisiska och vendiska kämpar till den stora striden på Bråvalla hed, der han stupade. (Jfr Bråvalla hed.) C. R. Haraldsborg, ett invid Roskilde af Harald Kesja 1104 uppfördt slott, som 1133 intogs af Erik Emune och sedermera var konungarnas residens, när de besökte Roskilde. 1534 förstördes det af lybeckarna (under Grefve-fejden). C. R. Haraldsmål l. Haraldsqväde, benämningar, under hvilka man i senare tider sammanfört spridda fragment af en större dikt om