Harald Hårfagre. Sången skildrar bland annat Haralds seger vid Hafrsfjorden, hans frieri till Ragnhild och lefnadssättet vid hans hof. Versslaget är det tämligen sällsynta málaháttr, och i poetiskt afseende måste qvädet skattas mycket högt. Om författaren har man olika uppgifter, enär dikten tillskrifves icke mindre än tre af Haralds hirdskalder, nämligen Torbjörn Hornklofve, Tjodulf af Hvin och Ödun Illskælda. Sannolikast synes Torbjörn vara författaren. Th. W. Haraldsted, by på Själland, nära Ringsted, var under medeltiden en kungsgård. Der tillbragte Knut Lavard sin sista jul, hos Erik jarl, som var gift med Knuts faster, och derifrån lockades han af Magnus Nilsson ut i den närbelägna skogen, hvarest han mördades (d. 7 Jan. 1131). Sagan lät en källa springa upp af hans blod, hvilken ännu visas af traktens folk. C. R. Haran. Se Carrhæ. Harang (Fr. harangue, Ital. aringa, af aringo, rännarebana, talarestol, af Fornhögt. hring, ring, krets, församling), högtidligt tal, som hålles till en församling, en trupp, en högt stående person o. s. v.; tal i allmänhet, i synnerhet uppskrufvadt och tråkigt dylikt ("lång harang"). -- Harangera (Fr. haranguer), hålla en harang, tilltala. Hárar, det i Europa brukliga arabiska namnet på en stad med tillhörande område (9° 23' n. br., 42° 6' ö. lgd), som utgör den enda betydande oasen i öcknen s. om Abessinien, mellan Sjoa och Indiska hafvet, och sedan 1876 tillhör Egypten. Det inhemska namnet är Harargaj, hos grannarna somali lyder det Adari och hos gallafolket Adaraj. Ehuru H. står i liflig handelsförbindelse med Abessinien och de östafrikanska kuststäderna, så utmärker sig den till omkr. 20,000 beräknade och islam fanatiskt tillgifna befolkningen för sin stränga afslutenhet och hat mot allt främmande. Till följd deraf har äfven dess språk (hárari) kunnat bibehålla sin semitiska karakter, ehuru staden är på alla sidor omgifven af hamitiska folk. Hárari antogs också först (af Lepsius) att vara ett hamitiskt språk, men har nu bevisats vara en närmast med fornetiopiskan (gees) och nyare abessinska språk (amhariska m. fl.) beslägtad semitisk dialekt. H. A. Hárbard, Nord. mytol., ett af Odens namn. Uti eddasången "Hárbarðs ljóð" uppträder en färjeman H., som hånar Tor och vägrar att föra honom öfver sundet. De fleste uttolkare antaga, att färjemannen är Oden; andre vilja under denna förklädnad igenfinna Loke. Sångens innehåll är mycket dunkelt, emedan der ofta hänsyftas på för öfrigt alldeles okända myter. Th. W. Harbitz, Georg Prahl, norsk prest och politiker, föddes i Hougs socken i Bergens stift d. 26 Juni 1802, blef student 1821 och aflade 1825 teologisk ämbetsexamen. 1826 blef han kyrkoherde i Askevold (Bergens stift), 1839 i Slidre (Hamars stift) och 1852 i Nöterö (Kristiania stift). 1879 tog han afsked från prestämbetet. Från 1836 till 1869 var H. ständigt stortingsman, de bägge första gångerna (1836 och 1839) för Nordre Bergenhus amt, sedermera (1842--51) för Kristians amt och slutligen (1854--69) för Jarlsberg og Laurvigs amt Från 1848 fungerade han som stortingets president. Under hela sin stortingsmannatid intog H. en efter den tidens förhållanden utprägladt liberal ståndpunkt samt åtnjöt stort anseende såväl för sin fasta och humana karakter som för den skicklighet och takt, hvarmed han förstod att leda förhandlingarna. O. A. Ö. Harbo, socken, belägen till största delen i Vestmanlands län, Våla härad, till en mindre del i Upsala län, Norunda och Bälinge härad. Arealen 14,182 har, deraf 12,698 har i Våla härad, 1,411 har i Norunda härad och 73 har i Bälinge härad. 1,532 innev. (1880). Konsistorielt pastorat af 3:dje kl., Upsala stift, Norra Fjerdhundra kontrakt. Harbour-Grace [harbör gres]. Se Conception-bay. Harboöre, den nordvestligaste socknen i Ringkjöbing amt (Danmark), mellan Limfjorden och Vesterhafvet, har flere gånger varit utsatt för vattenflöden, som helt och hållet eller delvis öfversvämmat landet, och genom den sand de fört med sig gjort bördiga fält ofruktbara. De sista översvämningarna egde rum 1825, 1839 och 1874. Omkr. 1,200 innev., hvilka lefva dels af åkerbruk, dels af fiske (torsk). E. Ebg. Harburg, stad i preussiska landdrosteiet Lüneburg, vid venstra stranden af Elbe-armen Süderelbe, midt emot Hamburg, med hvilken stad H. sedan 1872 är förenad medelst jernväg. 19,074 innev. (1880). Staden är säte för en generalsuperintendent, har två stora hamnar jämte dockor för skeppsbyggen samt fabriker för tillverkning af gummi- och guttaperkavaror, palm- och kokosolja samt maskiner. -- Staden tillhörde fordom biskopsstiftet Bremen, erhöll stadsrättigheter 1297 samt kom 1376 till furstendömet Lüneburg och med detta 1705 till Hannover. Harcelera (Fr. harceler, af oviss härl.), oroa, plåga, reta. Harcourt [arcour], gammal fransk slägt, som fatt sitt namn efter byn Harcourt i dep. Eure. Den spelade en framstående roll under de fransk-engelska krigens tid och blef 1328 upphöjd till greflig ätt -- 1. Henri d'H., diplomat, f. 1654, började sitt offentliga lif såsom krigare. Han utnämndes 1697 till fransk ambassadör i Madrid och bevakade der med öfverlägsen skicklighet Frankrikes intressen. Framför allt förberedde han genom sin slughet och smidighet spanska kronans öfvergång till bourbonska slägten. Ludvig XIV upphöjde honom 1700 till hertig och 1703 till marskalk. Död 1718. -- 2. François Eugène Gabriel d'H., hertig, f. 1786, blef 1831 ambassadör i Madrid och deltog från 1837, då han blifvit fransk pär, i det parlamentariska lifvet, försvarade frihandelsgrundsatserna, men uppträdde emot planen att befästa Paris. 1848 blef han franskt sändebud i Rom och understödde der ministèren Rossi i dess försök att försona påfvedömet med den politiska friheten. Efter Rossis död var han påfven Pius IX behjelplig vid hans flykt