beskickning till Ryssland, men väckte på denna färd konungens missnöje, hvarför han 1565 afskedades både som rikshofmästare och riksråd samt förlorade sina län. Han lär hafva dött s. å. -- 2. Anna H., den föregåendes brorsdotter (icke, som man förr uppgifvit, hans dotter Kirstine), var hofdam hos enkedrottning Dorotea och, enligt sägnen, föremål för Fredrik II:s ungdomskärlek. För hennes skull ville konungen under många år icke ingå något furstligt äktenskap. 1573 gifte hon sig med riksrådet Oluf Krognos, men blef enka s. å. och dog 1589, omkr. 50 år gammal. Hennes förhållande till konung Fredrik II ligger till grund för den danske författaren H. F. Ewalds roman "Anna Hardenberg" (1880; 2:dra uppl. 1881; på svenska 1882). Slägten H. utdog 1604 på mans- och 1639 på qvinnolinien. Jfr C. Bricka: "Kong Frederik den andens ungdomskjärlighed" (1873). E. Ebg. Hardenberg, Albert Rizaeus, nederländsk (tysk) teolog, föddes 1510. Han uppfostrades i "brödernas af det gemensamma lifvet" ordenshus i Groningen och gjorde sina akademiska studier vid universiteten i Louvain och Mainz. Den våldsamma fiendskap mot reformatorerna och deras läror, som rådde inom det sistnämnda, sporrade honom till att taga närmare kännedom om dessa läror, och resultatet deraf blef att han fullständigt omfattade desamma. Då han djerfdes offentligen uppträda till deras försvar, måste han lemna Louvain. I Wittenberg lärde han personligen känna Luther och Melanchthon samt blef den senares förtrogne vän. 1544 blef han luthersk pastor i Kempen, dit han kallades af kurfursten-ärkebiskopen af Köln, Herrman af Wied, som ville bruka hans hjelp till att genomföra reformationen i sina stater. Sedan en katolsk reaktion inträdt i ärkestiftet Köln, förlade H. sin verkningskrets till Bremen 1548, der han anställdes såsom predikant utan särskild församling, men med skyldighet att hålla teologiska föreläsningar. Genom sin oskrymtade fromhet, sin stora begåfning, sin grundliga lärdom samt sitt älskvärda och blida väsende vann H. snart en stor popularitet och ett större inflytande än någon af de öfrige presterna i staden. Detta väckte afund. Hans hufvudfiende blef en pastor Tillmann, som framför alla de andra presterna hade anseendet för sträng luthersk renlärighet. Denne sökte göra H. misstänkt på grund af hans fördragsamhet och det vänskapliga förhållande, hvari han stod till några af Zwinglis anhängare. Hans bemödanden att undergräfva H:s ställning fortgingo i tysthet under flere år. Slutligen kom ett lämpligt tillfälle genom förnyandet af nattvardsstriden -- denna gång mellan Calvin och hans anhängare å ena sidan, de lutherske teologerna å den andra. Tillmann utgaf en våldsam polemisk skrift mot "sakramenterarna", sökte uppskrämma rådet och borgerskapet för de kätterska nyheterna och yrkade, att alla presterna i Bremen skulle till bevis på sin rättrogenhet underskrifva hans afhandling. H. vägrade. Han kunde icke gå in på den i nämnda afhandling förfäktade läran om Kristi kropps allestädes närvaro. Då utbröt en våldsam partistrid. Tillmann och hans anhängare påstodo, att antagandet af Kristi lekamliga "ubiqvitet" med nödvändighet låg i den lutherska lärans anda, och att H:s motsträfvighet mot ett sådant antagande var ett säkert tecken till hans hemliga calvinism. Wittenbergteologernas begärda utlåtande var obestämdt och undvikande. De närgränsande städernas presterskap förklarade sig emot honom. Slutet blef H:s aflägsnande. Genom ett beslut af den nedersachsiska kretsdagen (den 8 Febr. 1561) miste han sitt prestämbete och förvisades ur kretsen. Han lemnade Bremen den 18 Febr. Hans motståndares triumf blef dock ej långvarig. Mot den af Tillmann och de med honom likatänkande försvarade ultralutherska ortodoxien inträdde mycket snart en reaktion i motsatt riktning. Redan följande året, 1562. måste flere af H:s presterlige motståndare med superintendenten Musaeus i spetsen, lemna Bremen. Efter tjugo års stridigheter segrade der den reformerta bekännelsen öfver den lutherska. Men H. återvände icke mera dit. Han uppehöll sig i det forna klostret Rastede vid Oldenburg, sysselsatt med literära arbeten, ända till 1565. Då blef han pastor i Sangwarden och 1567 i Emden, der den reformerta riktningen genom hans inflytande alltmera blef den rådande. Han dog derstädes den 18 Maj 1574. Hardenberg. 1. Karl August H., fürst von, preussisk statsman, född d. 31 Maj 1750, trädde 1770 i hannoveransk tjenst och befordrades till geheimekammarråd, men begaf sig sedermera till Braunschweig, der han i Maj 1782 utnämndes till president i klosterrådet och verkligt geheimeråd. 1791 blef han preussisk kabinettsminister och öfvertog 1792 förvaltningen af de båda till Preussen afträdda furstendömena Anspach och Baireuth. I Febr. 1795 befullmäktigades han att leda de preussiska fredsunderhandlingarna med Frankrike, och d. 5 April s. å. undertecknade han freden i Basel, hvarefter han återvände till Anspach och Baireuth och fulländade organisationen af dessa lands förvaltning. 1804 blef han grefve Haugwitz' efterträdare såsom utrikesminister. Utan att inse den stora fara, som Napoleons makt innebar, gjorde H. till sin uppgift att genom begagnande af den politiska ställningen i Europa söka arrendera Preussens område. Förvärfvandet af Hannover syntes honom önskvärdast, och då detta land tillhörde konungen af England, Napoleons afgjorde motståndare, gick H: s politik naturligen ut på att undvika hvarje konflikt med Frankrike. I början af 1805 inledde han underhandlingar med Napoleon om Hannovers öfverlemnande till Preussen, och han var nära att nå sitt mål, då den preussiske konungen, till följd af fransmännens inryckande i Anspach, genom fördraget i Potsdam d. 3 Nov. 1805 mot H:s vilja lofvade kejsar Alexander att deltaga i kriget mot Napoleon. Efter ryssarnas nederlag vid Austerlitz måste preussiska regeringen d. 15 Dec. med Napoleon afsluta fördraget i Schönbrunn, hvarigenom Hannover visserligen tillföll Preussen, men denna makt måste i stället afträda Neufchâtel och Kleve samt förbinda sig till ett försvarsbund med Frankrike. Kort derefter, d. 24 April 1806, måste H. afgå