från sin ministerpost, emedan Napoleon, som ansåg honom för upphofsmannen till Potsdamfördraget, i den officiella tidningen "Moniteur" förklarat honom vara en menedare och förrädare. Detta förorsakade en fullständig omkastning i H:s politiska åskådningssätt. I hemlighet deltog han i de förbundsunderhandlingar mellan Preussen och Ryssland, som föregingo det fjerde koalitionskriget (1806), och när han d. 10 April 1807 å nyo blef Preussens ledande minister, uppbjöd han hela sin förmåga för att sammanhålla det bristande förbundet. Men snart (1807) måste han begifva sig till Ryssland, emedan Napoleon gjorde hans aflägsnande till vilkor för inledandet af fredsunderhandlingar. Redan året derefter, 1808, återvände H. till Preussen, och 1810 utnämndes han, med Napoleons samtycke, till statskansler. Han fortsatte de af Stein började reformerna, upphäfde alla skattefriheter och skråtvång, införde näringsfrihet, förskaffade bönderna dispositionsrätt öfver sin jord m. m. 1811 ansåg han tiden vara inne att bryta med Napoleon och sluta förbund med Ryssland. Konung Fredrik Vilhelm förband sig emellertid d. 24 Febr. 1812 att med sin armé understödja Napoleon under det förestående ryska fälttåget. Då den franska härens undergång i Ryssland i Dec. s. å. blef bekant, samt då general York d. 30 Dec. på eget bevåg skilde de preussiska trupperna från de franska och afslöt ett neutralitetsfördrag med ryske generalen Wittgenstein, lyckades H. förmå sin konung att afsluta en defensivallians med Ryssland (d. 28 Febr. 1813). H. använde nu alla sina krafter på organiserandet af det stora anfallsförbundet mot Napoleon, men försummade dervid att aftvinga de allierade stormakterna en förbindelse angående ordnandet af Preussens gränser. Å Preussens vägnar undertecknade han fredsfördraget i Paris (d. 30 Maj 1814), hvarefter han upphöjdes i furstligt stånd. Ännu i åtta år stod han i spetsen för den preussiska ministèren. Men ålderdomssvaghet, döfhet och lättja samverkade till att förminska hans inflytande på ärendenas gång. Hans personliga andel i det stora arbetet på den preussiska monarkiens reorganisation var ringa, och han gjorde icke en gång sina liberala åsigter med tillräcklig kraft gällande gent emot den inträdande reaktionen. På återresan från kongressen i Verona afled han d. 26 Nov. 1822. H:s memoarer öfver tiden från 1801 till freden i Tilsit äro utgifna af L. von Ranke, under titeln "Denkwürdigkeiten des staatskanzlers fürsten von Hardenberg" (1876--77). "Mémoires d'un homme d'état" (1828), som tillskrifvas H., äro ej författade af honom, utan sannolikt af A. de Beauchamp. -- 2. Friedrich von H., den förres slägting, tysk skald, mera bekant under psevdonymen Novalis, föddes d. 2 Maj 1772 på familjegodset Wiederstedt i Sachsen. Han erhöll en omsorgsfull uppfostran i hemmet, intogs 1789 på gymnasiet i Eisleben, blef 1790 student i Jena, hvarest han lärde känna Fichte och Schlegel, samt studerade sedermera juridik i Leipzig och Wittenberg För att utbildas till praktisk jurist begaf han sig 1793 till Arnstadt, hvarest han förlofvade sig med Sophie von Kuhn. 1795 blef han auskultant vid saltverken Weissenfels, 1797--99 studerade han bergsvetenskap i Freiburg, hvarest han efter sin fästmös död förlofvade sig för andra gången, och derefter utnämndes han till assessor vid saltverken i Weisenfels, hvarest han dog d. 25 Mars 1801, efter att 1800 hafva blifvit utnämnd till amtshauptman i Thüringen. Under de bägge sista åren af sitt lif stod H. i liflig förbindelse med Tieck, bröderna Schlegel och de öfrige romantiske skalderna, hvilka då hade sitt stamhåll i Jena, och under samma tid skref han de flesta bland sina dikter. Det förnämsta bland hans arbeten är romanen Heinrich von Ofterdingen, som var ämnad att blifva en poesiens apoteos, men aldrig fulländades. Renast uttalar sig dock skaldens väsende i hans Geistliche lieder. Hans Sämmtlihce schriften utgåfvos 1802 (5:te uppl. 1838) af L. Tieck och Fr. Schlegel, hans Gedichte utkommo särskildt 1857 och 1869. H., som blifvit kallad "den romantiska skolans profet", var en af de renaste representanterna för det bästa i den tyska romantiken, och mer än någon annan af romantikerna arbetade han på att till ett sammansmälta lif och poesi, vetenskap och religion. Ett mystiskt känslolif, som tog i sin tjenst till och med hans ovanligt skarpa förstånd, beherskade honom helt och hållet, hvarför äfven hans uttalanden öfver filosofiska, estetiska och fysiska ämnen stannade vid hemlighetsfulla antydningar eller egendomliga orakelspråk. Det kristliga mysteriet bildar nästan öfverallt kärnan i hans dikter. H. deltog aldrig i sina vänners literära strider. Jfr "Friedrich von Hardenberg, genannt Novalis. Ein nachlass aus den quellen des familienarchivs" (1873). Hardenberg-Reventlov, danskt grefskap i östra delen af Låland, upprättades 1815 för Kristian Henrik August Hardenberg, son af den preussiske statsmannen furst Karl August Hardenberg och dotterson af grefve Kristian Ditlev Reventlov. Det omfattar sju hufvudgårdar, af hvilka H. (förut Krenkerup) 1400--1589 tillhörde slägten Gjöe och 1660--95 Jörgen Skeel samt 1731 blef en del af stamhuset Reventlov, hvilket 1851 upptogs i grefskapet H. Detta gick 1840 i arf till stiftarens dotter (d. 1867) och derefter till den nuv. innehafvaren, grefve Holck-Hardenberg-Reventlov. E. Ebg. Hardenbergska striden. Se Hardenberg, A. R. Harderwijk [-vejk], stad i nederländska prov. Gelderland, vid Zuiderzee. Omkr. 6,000 innev. Staden drifver något handel och fiske, men är nu vida obetydligare än under medeltiden, då dess handelsförbindelser sträckte sig äfven till Skandinavien. Hardiesse [ardjäss], Fr. (af hardi, djerf), djerfhet, dristighet. Hardinge [harding], Henry, viscount, engelsk general och statsman, f. 1785, inträdde redan 1798 såsom fänrik i armén och gjorde sig inom kort bemärkt genom sin tapperhet och sin militäriska förmåga. 1808 blef han vice generalqvartermästare vid den nybildade