portugisiska armén, tog en framstående del i slagen vid Vimiera (s. å.) och Vitoria (1813) samt åtföljde Wellington på hans tåg öfver Pyreneerna in i Frankrike. Såsom engelsk kommissarie i det preussiska högqvartet gjorde han 1815 års fälttåg och förlorade i slaget vid Ligny sin venstra arm. 1820 blef han medlem af parlamentet. Då Wellington 1828 öfvertog premierministerposten, kallades H. till statssekreterare för krigsärenden, hvilken plats han äfven innehade i Peels kabinett åren 1841--43. 1830 och 1834 var han sekreterare för Irland. 1844--48 styrde han såsom generalguvernör Indien och bragte det första Sikh-kriget till ett för Ostindiska kompaniet lyckligt slut. Efter ratifikationen af freden i Lahore upphöjdes han till viscount H. af Lahore. 1852 utnämndes han, efter Wellington, till öfverbefälhafvare öfver hela britiska armén samt blef 1855 fältmarskalk. Död 1856. Hardjuren, Leporidae, zool., en till gnagarna (Glires) hörande familj bland däggdjuren. De hafva utdraget hufvud, klufven nos med starka morrhår, stora ögon, mycket långa, vid basen tubformade öron, kort, rund, uppåtböjd och på alla sidor hårbevuxen svans, långa ben, af hvilka de bakre äro mycket längre än de främre, och till en del plantigrada, ludna fotsulor, fyra framtänder (af hvilka två mycket mindre än och belägna bakom de andra) i öfverkäken. Nyckelben saknas eller äro rudimentära och ligga då lösa i köttet, utan att fästa sig vid skulderbladen eller bröstbenet. Hårbeklädnaden är tjock, nästan ullig. -- Dithörande djur äro af medelstorlek och i allmänhet mycket snabba i sitt lopp samt kunna taga långa språng. De lefva uteslutande af växtämnen samt förekomma såväl i skogs- och bergstrakter som på odlade fält, stepper och i sandöcknar. Deras hörsel och lukt äro väl utvecklade, och de stora ögonen antyda, att djuren kunna se under dygnets mörkare del, då de företrädesvis äro i rörelse. Hardjuren äro mycket afvelsamma, yngla flere gånger om året och föröka sig starkt. Till denna familj, som finnes i alla verldsdelar (utom Australien med kringliggande öar), höra 35--40 arter. Hardjuren kunna icke klättra; vatten sky de, ehuru de i nödfall ej tveka att störta sig deri, hvarvid de simma rätt bra. -- Harslägtet, Lepus, har i öfre käkhalfvan 2 framtänder och 3 falska kindtänder, i den nedre 1 framtand och 2 falska samt i hvardera käkhalfvan 3 äkta kindtänder. Detta slägte indelas i två underslägten: Har-underslägtet, Lepus, hos hvilket bakre näsöppningen upptager öfver hälften af afståndet mellan tandraderna, och Kanin-underslägtet, Oryctolagus, hvars bakre näsöppning upptager knappt hälften af nämnda afstånd. Arterna af det förra underslägtet gräfva sig icke underjordiska hålor, och deras ungar födas hårbevuxna och med öppna ögon. Det senare deremot gräfver hålor i jorden samt föder nakna och blinda ungar. -- I Europa finnas två arter harar: Nordharen, Lepus timidus (se fig.),som har öronen föga eller icke längre än hufvudet; svansen, som ofvan är hvit eller gråhvit, räcker ej till knäleden, då bakbenet utsträckes. Färgen är under sommaren ofvan mörkt gråbrun, med ljusgrå bottenull och gulbrunaktiga, svartspetsade stickelhår; undre kroppsdelarna äro hvita, med skarp färggräns. Om vintern är färgen

antingen rent hvit eller blågrå. Kroppens längd hinner till 55 och svansens till 5 cm. Arten förekommer talrikt på hela skandinaviska halfön, den blågrå varieteten (moharen) företrädesvis i Sveriges sydligare och i Norges allra sydligaste delar, den hvita (fjällharen) deremot i Svea rike och norr ut. För öfrigt är nordharen utbredd i Finland, Ryssland och Sibirien, på Alperna och Pyreneerna, på Irland och i Skotland. Tyska haren, Lepus europaeus, har öronen omkr. 24 mm. längre än hufvudet; svansen, som ofvan är svart, räcker till knäleden, då bakbenet utsträckes. Färgen är ofvan mörkt gulbrunaktig, stötande i grågult, med hvit bottenull; undre delarna äro hvita, med skarp färggräns. Om vintern blir färgen i större eller mindre grad ljusare. Kroppens längd hinner till 60 och svansens till nära 12 cm. Arten förekommer i mellersta och södra Europa och en liten del af vestra Asien; i Sverige har den blifvit inplanterad på Lofön, Öland och Hven, på hvilket sistnämnda ställe han förökat sig starkt. Hararna äro ett omtyckt villebråd samt jagas och fångas på mångahanda sätt. Utom köttet, som är mycket välsmakande, användes äfven skinnet, företrädesvis af hattmakare, men äfven till pelsverk. Mot sina många fiender kan haren värna sig endast genom sitt snabba lopp och genom list. Fångad som ung, blir han lätt tam och är då mycket nöjsam, ehuru besvärlig genom sitt begär att gnaga och sin orenlighet. -- Till kaninunderslägtet hör Kaninen, Lepus cuniculus, hvilken i vildt tillstånd ofvan är gulbrunaktigt grå, framtill stötande i rödgult, på kroppens och lårens yttersidor hvitgrå, med rostgul anstrykning, ofvanpå halsen och i nacken roströd samt undertill hvit (I det tama tillståndet vexlar färgen deremot mycket.) Kroppens längd är 42 och svansens 7,5 cm. Vilda kaninen finnes i hela mellersta och södra Europa, talrikast i Medelhafslanden. Bäst trifves kaninen i backiga, sandiga trakter, der han lefver i sällskap, ofta kolonivis. Vid inträffande fara slår han mot marken med bakfötterna för att varna sina samslägtingar. Han ynglar många gånger hvarje år och kan föröka sig ofantligt. Köttet är godt, dock underlägset harens; skinnet nyttjas på samma sätt som dennes. Liksom haren och i högre grad än denne gör kaninen skada genom att afgnaga trädens bark. Med haren alstrar kaninen afkomlingar, s. k. leporider, hvilka äro större och hafva bättre kött än kaninen samt äro fruktsamma såväl med sina stamarter som sins emellan, C. R. S.