qvkm., 1,423 innev.), ett imperialt pastorat af 2:dra kl. -- 2. Prosteri af Åbo ärkestift, omfattande 9 församlingar med sammanlagd areal af 2,754 qvkm. och 29,078 innev. (1880). O. I. Hatvan, köping i ungerska komitatet Heves. Omkr. 4,500 innev., till större delen magyarer. Odling af meloner. Stor hästafvel. Hatzfeld (Magyar. Zsombolya), köping i ungerska komitatet Torontál, vid jernvägen mellan Budapest och Temesvár. 8,621 innev. (1880), de flesta tyskar. Hatzfeldt, tysk slägt från Hessen, omtalas redan i början af 1200-talet, upphöjdes på 1600-talet i grefligt, 1741 i furstligt och 1748 i riksfurstligt stånd. 1. Melchior v. H., grefve af Gleichen, tysk fältmarskalk, f. 1593, framträder i trettioåriga krigets historia 1635, då han hade i uppdrag ätt förfölja hertig Bernhard af Weimar. 1636 blefvo H. och kurfursten af Sachsen slagna vid Wittstock af Johan Banér; men redan i början af 1637 var han färdig att tillsammans med Götz rycka an mot svenskarna, hvilka blefvo tvungna att ]ägga sig i befäst läger vid Torgau. Ehuru Banér lyckades komma undan, erhöll H. till belöning för sin skicklighet ett sjelfständigt kommando i Westfalen. I Okt. 1638 inneslöt och besegrade han en svensk-pfalzisk här under King vid Vlotho, mellan Werra och Weser. H. kallades 1639 från Westfalen till de kejserliga arflanden och förenade sig 1640 med Piccolomini, hvarefter de båda drefvo Banér ur Böhmen. Efter Gallas' nederlag vid Jüterbogk erhöll H. i uppdrag att organisera en ny här (1644). När Torstensson i början af 1645 tågade mot söder, sökte H. stänga vägen för honom men blef i det blodiga slaget vid Jankowitz (d. 6 Mars 1645) i grund slagen och tillfångatagen. Han utvexlades snart och deltog derefter å nyo en kort tid i kriget, men erhöll redan 1646 på egen begäran afsked ur krigstjensten. 1657 förde han såsom generalfältmarskalk till Polen den hjelptrupp af 16,000 man, som kejsaren s. å. förbundit sig lemna konung Johan Kasimir till hjelp mot svenskarna. I Juli började han belägra Krakov, och sedan staden d. 30 Aug. öfvergifvits af svenska befälhafvaren, ryckte han mot Thorn. Till följd af sjukdom måste han nedlägga befälet. Död d. 9 Jan. 1658. 2. Franz Ludwig, furst v. H., preussisk statsman, f. 1756 i Wien, trädde 1795 i preussisk tjenst, blef 1802 generallöjtnant och erhöll 1803 af preussiske konungen furstlig värdighet. Då Berlin 1806 utrymdes af de preussiska trupperna, uppdrogs åt H. ledningen af de offentliga angelägenheterna. Efter koalitionskrigens slut anförtroddes honom flere diplomatiska uppdrag. 1818 blef han sändebud i Haag och 1822 i Wien, der han stannade till sin död, 1827. 3. Sophie von H., den föregåendes dotter, f. 1805, blef 1822 gift med grefve Edmund af H., men 1851 skild från honom. Medan processen om skilsmässan pågick, blef, såsom det sades, på F. Lassalles anstiftan från en friherrinna Meyendorf stulet ett skrin, i hvilket för H. värdefulla dokument troddes förvarade, en stöld, som hade till följd en på sin tid mycket uppseendeväckande process. H. blef sedan Lassalles moderliga väninna och deltog med honom i den socialistiska agitationen, på hvilken hon äfven efter hans död (1864) sökte utöfva inflytande. Död 1881. Hauberrisser, Georg, tysk arkitekt, f. 1841, gjorde sina studier i München, Berlin och Wien (under Schmidt) och är sedan 1867 bosatt i München, vid hvars konstakademi han blef hedersledamot 1874. H:s förnämsta verk är det nya Rådhuset i München (1867--72; gotik). Haubitz (T. haubitze, af Tsjech. haufnice), krigsv., en artilleripjes, som har kortare lopp än kanonen och längre än mörsaren samt nyttjar svagare laddningar än den förra och starkare än den senare. Haubitzer voro först slätborrade, hade en särskild kammare af cylindrisk eller stympadt konisk form och en godsstyrka rättad efter den till pjesen begagnade största laddningen. Man skilde på svåra och lätta haubitzer; de förra voro vanligen af jern, de senare af brons. Emedan laddningen var mindre än kanonens, måste en högre elevation användas, hvaraf kulbanan blef mera krökt. Den derigenom minskade genomträngningsförmågan hos kulan sökte man ersätta genom sprängverkan hos en hålkula. Loppets längd utgjorde 6 till 8 kaliber, hvaraf 1 1/4 kaliber kom på kammaren. Den cylindriska kammarens tvärlinie var ungefär 1/2 kaliber. Till det yttre liknade haubitzen kanonen. Först under de senaste åren har uppmärksamheten åter blifvit fäst vid detta kanonslag. Skjutförsök hafva inom olika land företagits med refflade bakladdningshaubitzer af olika kalibrar, vanligtvis omkring 15 à 22 cm. Dessa skjutförsök hafva visat goda resultat. Loppets längd är på dessa haubitzer omkring 7 à 9 kaliber, och de längsta afstånd, på hvilka kastning skett, utgöra 5,000 à 7,000 m. Som projektiler begagnas både granater och granatkartescher. Dessa haubitzer äro i allmänhet af stålbandadt tackjern. H. W. W. Hauch, Johannes Karsten, dansk skald, föddes d. 12 Maj 1790 i Frederikshald (Norge), hvarest fadern, Frederik H., då var bosatt i egenskap af amtman öfver Smålenenes amt. 1792 blef fadern stiftsamtman i Bergen, och på den närbelägna Malmangers prestgård, i Nils Hertzbergs hus, tillbragte H., omgifven af en storartad natur, sina pojkår. 1803, då fadern utnämndes till stiftamtman på Själland, blef Köpenhamn hans hem, och vid bombardementet 1807 deltog han aktivt i stadens försvar. 1808 blef H. student och skulle sedermera studera juridik. Men dels drogs han genom H. K. Örsted till naturvetenskaperna och påverkades starkt af Schellings filosofi, dels fördes han af det djupa intryck, som Öhlenschlägers diktning gjort på honom, in i omfattande, men tämligen planlösa estetiska studier, hvilka tillika med naturfilosofiska drömmerier framkallade en ganska oklar lyrisk produktion. Med Öhlenschläger kom han 1814 i personlig beröring, hvilken blef af stor betydelse för hans utveckling samt