medverkade till hans första framträdande som författare, nämligen i den baggesenska fejden, på Öhlenshlägers sida (en recension öfver "Frejas altar" och en satir, Castor och Pollux, 1816). Satirisk var också H:s första större dikt, Contrasterne (1816), riktad mot romantikens öfverdrifter, hvaremot hans nästa arbete, Rosaura (1817), var ett romantiskt drama. Men osäker om sin poetiska kallelse, kastade H. sig öfver på naturvetenskapernas studium, tog (1820) magisterkonferensen i fysik och blef doktor (på en zoologisk afhandling) samt reste 1821 med statsunderstöd utrikes. Han stannade ute i sex år. Ett långvarigt plågoläger (på Ischia och i Neapel), som slutade med en smärtsam amputation, förde honom till "en fast tro på en lefvande Gud" (H:s egna ord i "Minder fra min förste udenlandsrejse"). H. hade kommit ut ur den panteistiska strömningen och funnit lifvets etiska medelpunkt: ansvarighetsbegreppet. Mot detta, särskildt i dess form af hedersbegrepp, visar, så att säga. hela hans diktning. På sjuklägret ooh sedermera i Rom diktade han den romantiska sagan Hamadryaden, hvars problem är motsatsen mellan naturande och personlighet, samt de historiska sorgespelen Bajazet, Tiberius och Gregorius den syvende, hvilka alla tre. i synnerhet "Tiberius", på ett förträffligt sätt belysa maktlystnadens demoniska lek med samvetet. 1824 återkom H. till Danmark och erhöll genast anställning i Sorö. 1828--30 utgaf han ofvannämnda dikter jämte det mindre lyckade dramat Don Juan. Oblidt mottagen af den heibergska kritiken och föga förstådd af allmänheten samt derjämte upphetsad genom Heibergs skarpa kritik af Öhlenschlägers "Väringerne", råkade H. tillsammans med sina bägge Sorö-kolleger P. Hjort och K. Wilster ("de tre professorer ved Lidenskabernes akademi i Sorö" kallade Heiberg dem -- officielt hette Sorö-högskolan "Videnskabernes akademi") in i en häftig literär fejd med Heiberg, hvilken sekunderades af Hertz. I den satiriska dikten Den babyloniske tårnbygning (1830) sökte H. att begagna samma vapen som motståndarna, men han kunde icke mäta sig med dem i lekande qvickhet. Icke häller H:s närmast följande dramer, Carl V:s död (1831) och Maastrichts beleiring (1832), tilltalade allmänheten, ehuru de mindre än de föregående ledo af formella brister. Då grep han till ett framställningssätt, som han förut icke begagnat, och hvarigenom han omsider fängslade sina landsmäns uppmärksamhet, nämligen berättelsen. Hans första, anonymt utgifna roman, Vilhelm Zabern (1834; "Vilhelm Zabern", 1839), som innehåller en i tidens egen stil förträffligt tecknad bild af Kristian II, följdes af ett stort antal större och mindre, oftast på historisk eller åtminstone kulturhistorisk grund hvilande berättelser, somliga af högt värde: Guldmageren (1836), En polsk familie (1830), Slottet ved Rhinen (1845), Thorvald Vidförle (1849), i en ypperligt hållen sagostil, Robert Fulton (1853), Charles de la Bussiére (1859), Fortälling om Haldor (1864), likaledes i sagostil, och slutligen den i samlingen "Nye digtninger" (1869) intagna lilla berättelsen Bellman, som skildrar den bellmanska poesiens inverkan på en musikaliskt begåfvad ynglings själ. Emellertid hade H. å nyo vändt sig till scenen, denna gång med större framgång. Hans dram Svend Grathe eller kongemödet i Roeskilde (1841) uppfördes med bifall och vann Heibergs varma beundran. 1846 utnämndes H. till professor i nordiska språk i Kiel och kom derigenom att fördjupa sig i den isländska literaturens studium, hvilket blef af stor betydelse för hans poesi och hela bildning. Som frukt deraf utgaf han 1847 ett tyskt arbete, Die nordische mythenlehre. 1848 blef han fördrifven från Kiel samt vände tillbaka till Köpenhamn och skapade der en serie dramer, hvilka alla uppfördes: Söstrene på Kinnekullen (1849; "Den bergtagna eller Systrarne på Kirmekulle", 1856), med ämnet hemtadt från en folksaga, Ären tabt og vunden (1850; "Gustaf Adolf och Seaton, eller Skymf och upprättelse", 1852), måhända H:s bästa, för hans begåfning mest karakteristiska drama, Tycho Brahes ungdom (1852; "Tycho Brahes ungdom", 1857), Gjengjäldelsen (1853), Kongens yndling (1858), som lemnar en god bild af Kristian IV, och Henrik af Navarra (1863). I en liten samling Lyriske digte (1842) och i flere i berättelserna inflätade skaldestycken hade H. visat, att hos honom äfven funnos starka och egendomliga lyriska toner. Med tiden syntes dessa, tvärt emot hvad annars plägar vara händelsen, tilltaga i styrka och fyllighet, och i hans Lyriske digte og romancer (1861) öfverraskades man af en större romans-cykel, Valdemar Atterdag, utmärkt genom friskhet och färgrikedom, egenskaper, som äfven återfunnos i den romantiska dikten Valdemar Sejr (1862) och i flere skaldestycken i samlingen Nye digtninger (1869). Efter Öhlenschläger blef H. 1851 professor i estetik vid Köpenhamns universitet och utgaf i denna egenskap en serie delvis förträffliga uppsatser, samlade i Ästhetiske afhandlinger och recensioner (1861; 3 bd). I sitt 77:de år besökte han sitt barndomshem i Bergen och på Malmanger, en resa, som framkallade en vacker biografisk skildring, Minder fra min barndom og min ungdom (1867). Från Rom, hvarest han tillbragte de sista åren af sin lefnad, hemsände han Minder fra min förste udenlandsrejse (1871). H. dog i Rom d. 4 Mars 1872. Hans Romaner og fortällinger utkommo samlade (i sju band) 1873--74. C. R. Hauck, Minnie, amerikansk sångerska, född i New York 1852, debuterade derstädes och i London 1868 och blef 1869 engagerad för hofoperan i Wien. Sedan har hon på de förnämsta scener i Berlin, Paris, Bruxelles, Moskva, Petersburg o. s. v. förvärfvat sig ett stort rykte. Hennes repertoar är blandad, men omfattar dock öfvervägande subrett- och koloraturpartier. A. L. Hau-daman (plur. af Hau-damap), "de rätta dama", hottentotternas namn på de af européer s. k. "berg-damara". Jfr Herero. H. A. Haud illaudabilis. Lat, "ej oförtjent af beröm", betygsgrad vid de norska och danska ämbetsexamina. En högre betygsgrad är laudabilis, en lägre non contemnendus.