Hauer, Franz von, österrikisk geolog, f. 1822, blef 1846 assistent hos W. Haidinger och tog sedan dess en verksam del i dennes sträfvanden för naturvetenskapernas utveckling i Österrike. 1849 blef han förste geolog vid den då inrättade geologiska riksanstalten och utnämndes efter Haidinger till chef för densamma 1866. H:s vetenskapliga undersökningar hänföra sig till Österrikes geologi och paleontologi. Sina arbeten har han offentliggjort förnämligast i geologiska riksanstaltens samt i den kejserl. akademiens skrifter. Såsom fristående verk har han utgifvit bl. a. Die cephalopoden des Salzkammerguts (1846), Geologische uebersicht der bergbaue der österreichischen monarchie (1855; tillsammans med Fötterle), Geologische uebersichtskarte von Siebenbürgen (1861), Geologische uebersichtskarte der österreichischen monarchie (i 12 blad, 1867--71) och Geologische karte von Oesterreich (1875). Hauff, Wilhelm, tysk skriftställare, f. 1802, beträdde den literära banan med utgifvande af Märchenalmanach auf das jahr 1826, som följdes af ytterligare två årgångar. Dessa arbeten vunno så stort bifall, att de, under titeln Märchen ("Sagor", 1872), upplefvat en stor mängd upplagor. Bland hans öfriga arbeten må nämnas: Mittheilungen aus den memoiren des satans (1827, ofullbordadt), Der mann im monde (s. å.), en roman, ämnad att persifflera H. Claurens manér, men som af mängden mottogs såsom ett äkta arbete af denna psevdonym, Controverspredigt über H. Clauren und den mann im monde, Phantasien im Bremer rathskeller (1827), H:s mest humoristiska och intressanta arbete, samt novellerna Die bettlerin vom Pont des arts ("Tiggarflickan ifrån Pont des arts", 1832) och Das bild des kaisers ("Kejsarens bild", 1831). Död 1827. Haug, Martin, tysk orientalist, f. 1827, kom 1848 till universitetet i Tübingen, der han studerade österländska språk, och blef 1854 privatdocent i Bonn. Derifrån flyttade han 1856 till Heidelberg för att på Bunsens inbjudning deltaga i utarbetandet af dennes berömda bibelverk. 1856 blef han kallad till professor i sanskrit vid Puna college i Indien. 1863 företog han på engelska regeringens uppdrag en vetenskaplig färd genom Gudjarat och begagnade då tillfället att samla en mängd dyrbara zend-, pehlevi- och sanskritmanuskript. 1866 återvände han till Tyskland och utnämndes 1868 till professor i sanskrit och jämförande språkkunskap vid universitetet i Mtinchen. Död 1876. Bland hans många skrifter må endast nämnas "Die fünf Gatha's, oder sammlungen von liedern und sprüchen Zarathustras" (1858--62), Essays on the sacred language, writings and religion of the parsees (1862), båda egnade åt förklaringen af Zendavesta, saint "Aitareya brahmana of the Rigveda" (1863). Hauge, Hans Nielsen, norsk lekmannapredikant, föddes d. 3 April 1771 i Tune socken, i Smålenenes amt, uppfostrades af gudfruktiga föräldrar samt läste redan som barn flitigt i bibeln och andra uppbyggelseskrifter. 1796 begynte han att uppträda som botpredikant. Till en början utöfvade han sin verksamhet uteslutande i Smålenenes amt, men sedermera utsträckte han densamma till, snart sagdt, hvarje vrå af Norge och äfven till Danmark. Samtidigt utgaf han en serie af religiösa uppbyggelseskrifter, som med begärlighet lästes af allmogen. Men det var icke endast som predikant och författare, som H. hade betydelse för det norska folket. Sjelf en driftig handelsman och industri-idkare, gaf han på sina resor impulsen till förbättringars vidtagande i jordbruk och fiske, till upprättande af fabriker och skeppsbyggerier m. m. Icke dess mindre blef han en gång fängslad och dömd för lösdrifveri, hvarför han 1801 sökte och fick burskap som köpman i Bergen. Han upphörde emellertid icke med sina resor. Åren 1803--04 lär han hafva färdats öfver 7,000 km., hvaraf största delen till fots. Redan från sitt första uppträdande var H. en nagel i ögat på det rationalistiska presterskapet, hvilket, till följd af sina pligtförsummelser och sitt ofta föga anständiga lefnadssätt, icke undgick att träffas af hans skarpa ord. Derför öppnades från presterskapets sida en rad af förföljelser mot honom, och på dess föranstaltande blef han under åren 1796--1804 icke mindre än tio gånger arresterad, fastän man, emedan han ej kunde öfverbevisas om något lagbrott, för hvarje gång nödgades åter frigifva honom. I den stora allmänhetens ögon var i synnerhet den industriella verksamhet, som H. och hans vänner drefvo, föremål för misstanke. I Okt. 1804 blef han slutligen fängslad och tilltalad för att hafva öfverträdt förordningen af d. 13 Jan. 1741, som förbjuder lekmän att utan presterskapets tillstånd hålla andliga sammankomster. En kommission nedsattes för att undersöka frågan, och dess arbeten räckte i hela tio år. Derunder blef H:s förmögenhet sköflad, hans skrifter efterspanades och konfiskerades, och han sjelf hölls i strängt fängelse, en tid till och med inspärrad bland de gröfsta förbrytare. Först då hans helsa var bruten, blef han, 1811, frigifven mot borgen, och några år derefter dömdes han till två års straffarbete, men öfverkriminalrätten ändrade domen till böter (1,000 rdr) och ersättning af rättegångskostnaderna. Sedermera lefde H. i lugn på en gård i Akers socken, i närheten af Kristiania och dog der d. 29 Mars 1824. H. författade och utgaf ett stort antal skrifter, af hvilka de flesta utgingo i många upplagor: Betragtning over verdens dårlighed (1796), Om Guds visdom (s. å.), De enfoldiges läre og afmägtiges styrke (1798), Den kristelige läre (1800), Kristendommens lärdomsgrunde (s. å.), Forklaring over loven og evangelium (1804), Beskrivelse over Hans Nielsen Hauges reiser (1816), Om religiöse fölelser og deres värd (1817), Betragtninger over enkelte fest- og helligdages texter (1820), H. N. Hauges testament til sine venner (1824), m. fl. -- Se Haugianer. O. A. Ö. Haugesund, stad i Stavanger amt i Norge, vid norra änden af det smala sund, som skiljer Karmön från fasta landet. Utmärkt hamn. 4,500 innev. (1875). Förnämsta näringsfången äro fiske, handel och sjöfart. Handelsflottan bestod