1879 af 323 fartyg om tillsammans 23,779 tons drägtighet. H. erhöll stadsrättigheter 1866. -- I närheten af staden är Harald Hårfagres graf, och der restes 1872, då en fest firades till minne af Norges tusenåriga bestånd som enadt rike, en 17 m. hög obelisk af granit, omgifven af 2,5 m. höga "fylkesstenar''. O. A. Ö. Haugianer kallades under de första decennierna af 1800-talet H. N. Hauges vänner och anhängare. De utmärkte sig genom en ren vandel, ett friskt och starkt troslif samt ingöto i mera än ett hänseende nytt lif i den norska kyrkan, till hvilken de alltid räknade sig. Bland Hauges närmaste efterföljare må nämnas följande män, hvilka som lekmannapredikanter, som medlemmar af nationalförsamlingen eller som industri-idkare skaffat sig namn i Norges nyare historia: lekmännen Lars Kyllingen (d. 1826) och Daniel Arnesen (f. 1782, d. 1842), stiftaren af det norska missionssällskapet John Haugvalstad (f. 1770, d. 1850), Eidsvoldsmannen Jon Sörbröden (f. 1775, d. 1857) och stortingsrepresentanten Mikkel Grendal (d. 1848). O. A. Ö. Haugland, Bård Matssön, norsk politiker, född på Stordön i Söndre Bergenhus amt d. 12 Jan. 1835, var 1851--62 handelsbetjent i Bergen och nedsatte sig sistnämnda år som landthandlare på sin födelseö. Från 1871 har han representerat Söndre Bergenhus amt i stortinget, af hvars "näringskomité n:o 1" han ständigt varit medlem. Genom sin djupa aktning för vetenskapen, genom sin humanitet och sin arbetsamhet har han vunnit allmänt erkännande, fastän han i allt väsentligt söker att häfda den norska oppositionens sparsamhetsprinciper. H. har varit medlem af flere af K. M:t tillsatta komitéer, bl. a. hamnkomitén (1877--80) och komitén för fästeväsendets ordnande (hvilken ännu, 1882, ej afslutat sina arbeten). O. A. Ö. Haugwitz, Christian August Heinrich Kurt, grefve von H., friherre von Krappitz, preussisk statsman, född d. 11 Juni 1752 i Schlesien, studerade vid universiteten i Halle och Göttingen samt företog sedan resor i Schweiz och Italien, hvarvid han trädde i förbindelse med åtskilliga mystiske svärmare, bl. a. Cagliostro och Mesmer. Återkommen till sin hembygd, valdes han 1791 till generallandschaftsdirector i Schlesien och utnämndes året derefter på kejsar Leopold II:s begäran till preussiskt sändebud i Wien. På hösten s. å. kallad till preussisk utrikesminister, afslöt han med Ryssland i Jan. 1793 fördraget om Polens andra delning samt i April 1794 subsidiekonventionen i Haag med England. Då emellertid spänningen mellan Österrike och Preussen -- de båda bundsförvandterna i det sedan 1792 pågående kriget med Frankrike -- tilltog, inledde H. underhandlingar med Frankrike, hvilka ledde till freden i Basel (Apr. 1795). Inseende den fara, hvarmed Frankrikes växande öfvermakt hotade, var han dock snart betänkt på att återupptaga striden med denna makt och sökte, ehuru förgäfves, förmå Fredrik Vilhelm III att sluta sig till den andra koalitionen (1798). När denna koalition redan följande året, till följd af den mellan Österrike och Ryssland utbrutna tvedrägten, sönderföll, slöt Preussen förbund med sistnämnda makt (1800) och kom derigenom på vänskaplig fot med Frankrike. Vid utbrottet af 1803 års krig mellan England och Frankrike besatte Napoleon, utan att taga hänsyn till Tyska rikets neutralitet, det med England förenade Hannover. Af detta öfvergrepp begagnade sig H. för att söka gifva den preussiska utrikespolitiken en förändrad karakter, men äfven denna gång vägrade Fredrik Vilhelm III att vidtaga några kraftåtgärder emot Frankrike. Till följd deraf begärde och erhöll H. afsked ur statstjensten (Aug. 1804). Då emellertid Fredrik Vilhelm III, uppretad öfver brytandet af Ansbachs neutralitet (1805), beslöt sig att under vissa vilkor deltaga i det tredje koalitionskriget mot Frankrike, erhöll H. befallning att till Napoleon framföra den preussiska regeringens ultimatum. I det afgörande ögonblicket lät han emellertid skrämma sig af Napoleons hotelser och de allierades nederlag vid Austerlitz samt undertecknade fördraget i Schönbrunn (d. 15 Dec. s. å.), hvarigenom Preussen ingick försvarsförbund med Frankrike och i utbyte mot åtskilliga områden erhöll Hannover. Kort derefter måste Hardenberg, hvilken 1804 blifvit H:s efterträdare, utträda ur kabinettet (April 1806), och H. öfvertog för andra gången ledningen af Preussens yttre politik. Men H:s kraft var bruten. Aldrig punktlig eller ihärdig, visade han sig nu äfven sakna kraft att fasthålla en bestämd plan och invecklade genom sin vacklande politik Preussen i stora svårigheter. Den länge väntade brytningen mellan Frankrike och Preussen inträffade slutligen i Aug. 1806, men ingenting var då gjordt för den preussiska härens utbildning, och följden deraf visade sig i slagen vid Jena och Auerstädt (d. 14 Okt. s. å.). Efter dessa båda nederlag utträdde H. ur kabinettet och drog sig tillbaka till sina gods. 1820 flyttade han till Italien, der han afled 1831. Han har författat memoarer, af hvilka blott ett utdrag är tryckt: Fragment des mémoires inédits du comte de H. (1837). Hauho. 1. Härad i Tavastehus län (Finland), innefattande 10 kommuner. Areal 3,440 qvkm. 34,021 innev. (1880). -- 2. Socken i ofvannämnda härad. Arealen med de tillhörande kapellen Tuulois och Luopiois utgör 1,039,9 qvkm. 9,687 innev. (1880), hvaraf 1,726 innev, i Tuulois och 3,365 innev, i Luopiois kapell. H. bildar jämte kapellen ett imperielt pastorat af 1:sta kl., Borgå stift, Hollola prosteri. O. I. Háuija (Hawijah), en i sydöstra delen af Somal-landet utmed Indiska oceanen boende stam. Den omfattar stammarna Gurgate, Abgal och Udjuran, och dess område sträcker sig från staden Marka (2° n. br.) till staden Obbia. (6° n. br.). H. A. Haukadals-ätten, isländsk storbondeslägt, som härstammade från Gissur Hviðe på Mosfell, hvilkens sonson Teit Isleifsson tillsammans med många andra mäktige mäns söner uppfostrades hos Hall Thorarinsson på