Haukadal (nära Geysir) och 1090 ärfde gården efter sin fosterfader. Genom flere slägtled fortfor Haukadal att vara en eftersökt uppfostringsort för ynglingar och hemvist för en af kristendomsifver och kyrkohistoriskt intresse färgad lärdom. Teits sonson Gissur Hallsson, lögsöguman (d. 1206), hör till slägtens mest framstående män (se Gissur 3). Hans son Thorvald var fader till 1) Björn, som dräptes af Oddverjarna (1221), och hvilkens enka, Hallveig Ormsdatter, blef gift med Snorre Sturlasson, samt 2) Gissur, som blef Snorre Sturlassons baneman (1241) och af konung Håkan i Norge gjordes till jarl öfver Island (1258). Gissur Thorvaldsson var slägtens sista och mest betydande man. Han dog 1268 (se Gissar 4). C. R. Hauk Erlendssön, en mäktig och högättad norsk man i början af 14:de årh., var son till herr Erlend Olafssön den starke eller digre, lagman och sysselman på Island (d. omkr. 1312). På mödernet var han af isländsk härkomst. 1295 blef han lagman på Island och kom sedermera (omkr. 1299) till Norge, hvarest han beklädde lagmansämbetet än i Gulathingslagen, än i Oslo. Efter 1303 namnes han som medlem af konungens råd, blef året derefter riddare och drog flere gånger till Island i konung Håkans ärenden. 1319 var han en af de norske herrar, som afslutade överenskommelsen mellan Norge och Sverige, då Magnus Eriksson blef konung öfver de bägge rikena. Död 1334, sannolikt i Bergen. -- H. inlade stora förtjenster om den äldre norröna literaturen, i synnerhet genom de utmärkta, om en skarp kritisk blick vittnande afskrifter, som han lät taga af norska lagböcker och sagor, och hvilka ännu äro delvis bevarade i den s. k. Hauksboken, som finnes i Arnemagneanska samlingen i Köpenhamns universitetsbibliotek. Denna bok innehåller bl. a. Landnamabok. Kristnisaga, Thormod Kolbrunarskalds och Thorgeirs saga, berättelsen om Thorfinn Karlsefnes seglats till Vinland, stycken af Skjöldungasagan, Trojamanna saga och en norsk bearbetning af Merlins profetior. O. A. Ö. Haukipudas, kapellförsamling i Finland, vid Bottniska viken och Kiiminki elf, hörande till Kiiminki socken och pastorat af Uleå härad och Kemi domsaga, Uleåborgs län, Kuopio stift. Areal 357,5 qvkm. 3,054 innev. (1880). O. I. Hau-koin, "berg-damara"-folkets inhemska namn. Jfr. Herero. Haulder. Se Bonde, sp. 860. Haupt, Moritz, tysk språkforskare, f. 1808, studerade i Leipzig under G. Hermann och var en framstående medlem af dervarande "Griechische societät". 1837 blef han privatdocent, 1838 professor i filosofi samt 1843 i tyska språket och literaturen vid universitetet i Leipzig. Efter majuppträdena 1848 blef han ställd inför rätta, men frikändes, ehuru han afsattes såsom universitetslärare. 1853 utnämndes han till professor i romerska literaturen vid universitetet i Berlin. Död derstädes 1874. Bland hans skrifter märkas kommenterade upplagor af åtskilliga romerske författare äfvensom af äldre tyska skalder, såsom Konrad von Würzburgs "Engelhard", Walther von Vogelweides dikter m. fl. Tillsammans med Hoffman von Fallersleben utgaf han "Altdeutsche blätter" (1836--40); 1841 grundade han "Zeitschrift fur deutsches alterthum." Hauptmann (T., af haupt, hufvud; jfr Sv. höfvitsman), krigsv., kallas i Tyskland officer af samma grad som kapten i svenska armén och chef för kompani eller batteri. Under medeltiden var hauptmann titel på en sjelfständig befälhafvare öfver en större truppstyrka, och ända till senare hälften af 16:de årh. hade kommenderande generalen titeln "Oberste feldhauptmann". Äfven i Sverige förekom benämningen H. under 1500- och 1600-talen. H. W. W. Hauptmann, Moritz, tysk musikteoretiker och tonsättare, född 1792, var bestämd till arkitekt, men visade snart större håg för musik, i hvilken han erhöll grundlig undervisning af Scholz, Grosse, Morlacchi och slutligen Spohr. 1812 inträdde han som violinist vid hof kapellet i Dresden. 1815 följde han såsom privatmusiklärare furst Repnin till Ryssland, 1822 anställdes han i hofkapellet i Kassel, och 1842 blef han på Spohrs och Mendelssohns särskilda rekommendation kantor i Thomasskolan i Leipzig samt straxt derefter lärare i teori vid konservatoriet i samma stad, hvarest han dog 1868. -- Som lärare hade H. anseende för att vara den främste på sin tid, och bland hans elever nämnas David, Kiel, Joachim, Bülow m. fl. I hans tonsättningar röjer sig, kan man säga, arkitekten jämte musikern: de utmärkas af ovanligt jämnmått, renhet i satsen och stämmornas sångbarhet. Utom en opera (Mathilde) och diverse instrumentalmusik skref han utmärkta motetter, kanon, mässor, duetter m. m. Sin förnämsta betydelse eger H. likväl såsom teoretiker, och hans hufvudarbete, Die natur der harmonik und metrik (1853), är ett epokgörande försök till en rationel harmonilära. En grundtanke hos H. är att "hvarje förståndig formation beror ursprungligen på en gifven motsats". Vid framställningen af motsatserna och deras förmedling råkar han emellertid in i den hegelska dialektiska metodens irrgångar, hvarigenom arbetet förlorat i konkret tillämplighet, hvad det vunnit i abstrakt djupsinnighet. En stor förtjenst har H. inlagt genom sina analyser öfver fugan, hvarvid kom honom väl till pass hans sinnrika bokstafsbeteckning (grund- och qvinttoner == stora, terstoner == små bokstäfver, t. ex. för C-dur: F a C e G h D eller i skalordning: C D e F G a h). Efter hans död utgåfvos (af O. Paul) Die lehre von der harmonik (1868), (af A. Schöne) Briefe an Franz Hauser (1871), (af H:s son) Opuscula (1874) och (af F. Hiller) Briefe an Ludwig Spohr (1876). A. L. Hauran (forntidens Auranitls, Bibelns Basan), högslätt af vulkaniskt ursprung i Syrien, ö. om Jordan, i medeltal af 500--600 m. höjd. I dess östra del reser sig Djebel H., ett helt och hållet af hård, föga vittrad basalt bestående berg, hvars högsta toppar, El Djueilil och Tell Djeine, nå omkr. 1,800 m. höjd. Landskapet, som förr delvis hade vackra ekskogar, är nu nästan kalt, men, åtminstone i regniga år, mycket fruktbart.