sig till Paris, der hon studerade sång för Masset och plastik för Levasseur samt erhöll vid en "concours" pris för scenisk talang och sång. Derefter uppträdde hon, från 1862, med stor lycka i flere utländska städer, såsom Mannheim, Paris, Wien, Berlin, Frankfurt a. M., Palermo, Varsjav, Köpenhamn, Helsingfors, Kristiania (särskildt vid den der åren 1874--77 blomstrande operan) m. fl. I Stockholm har hon upprepade gånger uppträdt, 1864--66, 1868, 1870--73, 1876, 1878--79, dock vanligen utan fast engagement. Öfver allt fick hon många beundrare, men äfven vedersakare. De roller hon under sina många gästspel utfört äro af de mest olika slag, såsom Norma, Judinnan, Lalla Rookh, Regementets dotter, Violetta, Lucrezia, Mignon, Julia, Cherubin, Alice, Afrikanskan, Elsa, Pamina, Klytemnestra, men framför allt Margareta i "Faust", Valentine i "Hugenotterna" och Leonora i "Fidelio". H. är en högst betydande talang inom den moderna franska operaskolan, som hon representerar. I stark dramatisk färgläggning har, under de tjugo år hon spelat, ingen svensk sångerska kunnat göra henne rangen stridig, med undantag af Kristina Nilsson; särskildt är hennes "Leonora" en skapelse af hög idealitet och brinnande hänförelse. Hennes brister tillhöra dels det franska manéret, med dess förkärlek för våldsamma affekter och kontraster, dels henne sjelf, bestående uti ett stundom öfverdrifvet betonande af det plastiska elementet, vid hvilket hon dock i allmänhet med rätta fäster en stor vigt, så att hon äfven genom undervisning sökt verka för dess utbildande (1877 öppnade hon i Stockholm en skola för plastik). Hennes röst är väl ej egentligen stor eller ovanlig, men af en sympatisk klangfärg samt på det omsorgsfullaste utbildad, beträffande såväl koloratur som i synnerhet frasering och klangskiftning. H. har äfven fram träd t såsom författarinna i korrespondenser till åtskilliga tidningar. A. L. Hebbel, Friedrich, tysk skald, född i Wesselburen i Ditmarsken 1813, blef vid 14 års ålder skrifvare på ett fogdekontor, men kom några år derefter, sedan han genom offentliggörandet af några smärre dikter fäst uppmärksamheten på sin poetiska förmåga, i tillfälle att först i Hamburg, sedan i Heidelberg och München idka filosofiska, historiska och literära studier. 1840 utgaf han sin första tragedi, Judith (2:dra uppl. 1873), hvilken snart följdes af Genoveva (1843). Författaren visar sig i dessa sorgespel mäktig af ovanlig dramatisk kraft och af lidelsens glöd, men lägger på samma gång i dagen en opoetisk böjelse för det krassa och bisarra samt för kall reflexion. Samma fel framträder äfven i hans Gedichte (1841; Neue Gedichte 1848; fullständigad uppl. 1857), hvilka dock i öfrigt äro uttryck af den innerligaste lyriska känsla. Sedan han 1843 af danske konungen erhållit ett resestipendium, begaf han sig till Paris, hvarest han diktade det borgerliga dramat Maria Magdalena (1844), och derifrån till Italien. Död i Wien d. 13 Dec. 1863. Under sin vistelse i Wien utvecklade han en storartad författareverksamhet, Till denna tid höra de dramatiska arbetena Herodes und Mariamne (1850), Julia (1851), Der rubin (s. å.), Ein trauerspiel in Sicilien (s. å,), Michelangelo (1855), Agnes Bernauer (s. å.), Gyges und sein ring (1856) och trilogien Die Nibelungen (1862; 3:dje uppl. 1874), hans förnämsta verk, samt den episka dikten Mutter und kind (1859). Efter författarens död utgafs sorgespelet Demetrius (1864). I sina arbeten, framför allt i sina sorgespel, gör H. storartade ansatser, hvilka han dock ej kan utföra, och hela hans författareskap lider af misslyckad sträfvan efter originalitet. -- H:s Sämmtliche werke utkommo i 12 bd. 1866--68. Hebe, Grek. mytol., ungdomsgudinnan (motsvarar romarnas Juventas), dotter af Zevs och Hera, förmäld med Herakles efter dennes upptagande bland gudarna. Hos Homeros framställes hon såsom en gudarnas gemensamma tjenarinna, hvilken skänker nektar i bägarna, hjelper till med förspännandet af Heras vagn o. s. v. Munskänksbefattningen öfvertogs sedermera af Ganymedes (se d. o.). I Flius och Sikyon dyrkades H. under namn af Dia och Ganymeda. A. M. A. Hebel, Johann Peter, tysk skriftställare, född 1760, började sin bana som arbetare vid ett jernbruk samt blef 1783 lärare vid gymnasiet i Lörrach och 1791 vid gymnasiet i Karlsruhe. 1819 utnämndes han till prelat och 1821 till teologie doktor. Död 1826. H. var en skald af omotståndligt älskvärd naivetet, kraftig humor och djup innerlighet. Bland hans i en schwabisk munart affattade dikter märkas Allemannische gedichte (1803), hvilka innehålla ypperliga naturskildringar och idylliska sedemålningar ur allmogelifvet samt icke sällan utmärka sig genom en hög poetisk lyftning. Bland hans öfriga arbeten må nämnas folkskrifterna Der rheinländische hausfreund oder neue kalender etc. (1808--11; 3:dje uppl. 1827) och Das schatzkästlein des rheinländischen hausfreundes (1811). Hans Sämmtliche werke utkommo 1832--34 (ny uppl. 1873). I Karlsruhe restes 1835 en minnesvård öfver H. Heberleins broms. Se Broms. Hébert [ebär], Jacques René, fransk revolutionsman, f. 1755, kom tidigt till Paris, der han förskaftade sig sitt uppehälle genom att göra tjenst dels såsom betjent, dels såsom biljettmottagare vid en teater. Vid revolutionens utbrott (1789) började han utgifva den radikala smutstidningen "Le père Duchesne", hvilken vann spridning öfver hela Frankrike och blef pöbelns organ. Sedan han vid de efter "septembermorden" 1792 företagna valen till kommunalrådet i Paris till följd af sin vänskap med Marat utsetts till generalprokuratorn Chaumettes biträde, uppträdde han såsom kommunalrådets värste orostiftare och såsom ledare för Parisdemagogerna samt kämpade vid Robespierres och Dantons sida mot girondisterna. De gräsligheter, som följde på girondisternas fall (Juni 1793) äro hufvudsakligen att tillskrifva H. och hans rofgirige vänner, Chaumette, Collot d'Herbois. Fouché, Ronsin m. fl., hvilka efter sin ledare kallades hébertister. I rättegången mot