han 1802 utnämndes till adjunkt. 1803 prestvigdes han och blef s. å. adjunkt i Jakobs och Johannes' församlingar i Stockholm, notarie i hofkonsistorium 1805, regementspastor vid Svea lifgarde samt ord. k. hofpredikant 1807. Vid kröningen 1809 utnämndes han till teol. doktor samt blef 1810 pastor i Jakobs och Johannes' församlingar och 1813 tjenstgörande öfverhofpredikant hos konungen. 1829 utnämndes han till biskop i Karlstad och 1833 till samma ämbete i Linköping. Död i Linköping d. 14 Febr. 1861. H. åtnjöt i hög grad både regeringens och sitt stånds förtroende. Han var riksdagsman vid riksdagarna 1812, 1818, 1823, 1828--30, 1834--35, 1840--41, 1844--45 samt 1847--48, vid de tre senare tillika tjenstgörande såsom vicetalman. Han satt derjämte såsom ledamot af 1815 års evangeliebokskomité och såsom ordförande i kyrkolagskomitén af 1824. H. var en from och välvillig man samt utmärkte sig för stor praktisk och administrativ duglighet (han var t. ex. en bland stiftarna af och de förste direktörerna i Karlstads enskilda bank). Såsom riksdagsman sysselsatte han sig också företrädesvis med ekonomiska, statsreglerings- och bankfrågor samt tjenstgjorde någon tid såsom fullmäktig i Riksgäldskontoret. Hans vigtigaste literära verk äro hans Predikningar (1820--28). Hedrun, Nord. mytol., en get, som står på Valhalls tak och biter af qvistarna på trädet Läråd. Af getens spenar rinner så mycken mjöd, att dermed fylles ett kar, som är så stort, att alla enhärjarna deraf varda druckne. Th. W. Hedschra. Se Hedjra. Hedströmmen, vattendrag i Vestmanland, upprinner ur flere sjöar: Kloten, Långvattnet, Stora Korslången och Malingsbo-sjön på gränsen mellan Kopparbergs- och Örebro län. I sitt öfre lopp (sedan det lemnat Malingsbo-sjön) bär vattendraget namnet Baggån och erhåller, sedan det genomflutit sjöarna Storsjön, Öfre och Nedre Vettern, namnet H. Ån upptager vattnet från Stora och Lilla Kedjen, Öfre och Nedre Farnasjön, Långsvan och Lillsvan samt faller ut i Mälarens vik Galten. Heduer. Se AEduer. Hedvig (P. Jadviga), drottning af Polen, dotter till konung Ludvig af Ungern och Polen, f. 1370. hyllades efter sin faders död (1382) af polackerna såsom regerande drottning, medan ungrarna till sin herskarinna redan förut korat hennes äldre syster Maria. Då den hedniske storfursten Jagello af Litaven begärde H:s hand och lofvade sin egen och sina undersåtars omvändelse till kristendomen, måste H., som sedan barndomen var trolofvad med hertig Vilhelm af Österrike, 1386 förmäla sig med Jagello, hvilken under namnet Vladislav s. å. kröntes till konung i Polen. Död 1399. Hedvig Eleonora l. Ladugårdslands församling i Stockholm skildes 1672 från Jakobs församling och blef ett särskildt pastorat, dock så att hela Ladugårdslandet skulle höra till amiralitetskyrkan, med amiralitetspredikanten som kyrkoherde, under inseende af kyrkoherden i Jakob, som tillika var superintendent vid amiralitetet. 1696 erhöll församlingen egen kyrkoherde med säte och stämma i Stockholms stads konsistorium. För amiralitetsförsamlingens behof beslöts 1656 en kyrkobyggnad, hvartill stadsarkitekten Jean de la Vallée uppgjort ritning, och grunden lades 1658. Arbetet afstannade dock snart af brist på medel, och en provisorisk kyrka af trä uppfördes 1670. Först 1724, sedan amiralitetskollegium nödgats återbära de penningar, som insamlats för kyrkobyggnaden, kunde denna med allvar påtänkas. Arbetet återupptogs 1730, och kyrkan fullbordades af G. J. Adelcrantz, som jämte Tessin förbättrat den ursprungliga planen. Kyrkan invigdes d. 21 Aug. 1737 samt uppkallades efter grundläggarens, Karl X:s, gemål. Den nuvarande kupolen uppfördes 1866--68 efter en af intendenten F. V. Scholander uppgjord ritning, hvilken omarbetades af hofarkitekten B. C. Malmberg. -- Församlingen, hvilken sedan d. 1 Jan. 1868 omfattar jämväl hela Djurgården, räknade 1880 26,713 innev. och är ett regalt pastorat af 1:sta kl. Hedvig Eleonora, svensk drottning, dotter af hertig Fredrik III af Holstein-Gottorp och Maria Elisabet af Sachsen, föddes d. 23 Okt. 1636 på Gottorps slott. Af politiska skäl blef hon, som redan var förlofvad med en mecklenburgsk furste, d. 24 Okt. 1654 i Stockholm förmäld med Karl X Gustaf; och genom detta giftermål grundlades mellan Sverige och Holstein-Gottorp en förbindelse, som skulle blifva ödesdiger för de nordiska rikena. På grund af Karl X Gustafs testamente (1660) insatt såsom ordförande med tvänne röster i sin son Karl XI:s förmyndarestyrelse -- en bestämmelse, som ständerna godkände --, deltog hon i alla regeringens vigtigare öfverläggningar, men utöfvade ej något större inflytande på ärendenas gång. "Hon var förnämligast betänkt på sin sons väl, hvilket hon mera synes hafva sökt befrämja genom en öm vård om hans helsa och nöjen än genom härdande af hans själskraft eller genom vaksamhet öfver gången af rikets angelägenheter, till dess deras ledning en gång skulle läggas i hans egen hand". När förmyndareräfsten anställdes, erhöll hon af Karl XI befrielsebref för alla efterräkningar. Förhållandet mellan Karl XI och hans moder var det bästa, och äfven efter konungens giftermål (1680) intog hon främsta platsen vid hofvet. På ett mindre hedrande sätt uppförde hon sig mot sin sonhustru, Ulrika Eleonora, ty af fruktan att förlora sitt eget inflytande beröfvade hon henne konungens kärlek och förtroende. Äfven i den förmyndarestyrelse, som vid Karl XI:s död (1697) öfvertog regeringen, erhöll H. E. säte och stämma. Hon dog d. 24 (ej d. 14 l. 17) Nov. 1715 i Stockholm. Såsom lifgeding innehade H. E. under särskild förvaltning Gripsholms, Eskilstuna och Strömsholms län, hvilka först 1719 lades under den allmänna förvaltningen. Drottning H. E. egnade en synnerlig omvårdnad åt de sköna konsterna och använde till den inhemska konstens uppmuntran en betydlig del af de stora inkomster, som hennes alltför starkt utvecklade förvärfsbegär skaffade henne. Hon beskyddade och gynnade Tessinerna och Ehrenstrahl, lät uppföra Drottningholms och Strömsholms slott,