beståndande sedligt eller religiöst innehåll skall finna sitt uttryck. Men detta innehåll skall så beherska den bild, som är dess bärare, att de tu varda ett. Af historiskt gifna konstformer finner H. den klassiska vara det trognaste uttrycket för det skönas väsende. Äfven på estetikens område trädde han i skarp opposition mot nyromantiken. Dennas benägenhet att söka sina ideal företrädesvis från medeltiden ogillar han. Dess konst -- den romantiska -- står, lärde han, obestridligen lägre än antiken såsom konst betraktad. Antikens bildning hvilade på den naiva enheten mellan ande och natur. För kristendomen är denna enhet bruten. Men den kristna konstens uppgift är att i bild gifva uttryck just åt den subjektiva och personliga innerlighet, som ej i bild kan framställas, blott antydas. I sin religiösa såväl som i sin verdsliga riktning sökte medeltidens konst fylla denna uppgift. Den nyare tidens konst visar i sina sjelfständiga skapelser konstens förfall. Hon förlorar sig dels i blott beskrifningar på den prosaiska verkligheten, dels i ett öfverdådigt fråssande inom subjektets verld, dess tillfälliga stämningar, tycken och hugskott (ny-romantiken). I sin speciella konstlära inlade H. i många afseenden stor förtjenst, men det hela lider af betänkliga ensidigheter. -- I en ännu högre och friare form framträder, enligt H., anden på religionens ståndpunkt. Andens immanenta lif i naturen såsom hennes bestämmande lifsprincip framträder icke der såsom åskådad och till följd deraf beroende af en viss enskild företeelse eller bild. Der föreställes hela naturen såsom skapad och styrd af en ande. H. fattar nämligen religionen såsom i det hela likbetydande med religiös föreställning, och han förbiser följaktligen i väsentlig mån den sidan i religionen att hon är viljans sak. Det hör till religionens väsende att förverkliga sig i flere historiskt gifna religionsformer. Af dessa är dock kristendomen den enda, som är ett adeqvat uttryck för religionens väsende. I sin treenighetslära innesluter den kristna kyrkan kärnpunkten af all filosofisk spekulation. Ty denna kan ej vara något annat an att den evige, i sitt majestät öfver ändlighetens sfer tronande Guden, sänker sig i ändligheten, försonande denna med sig, blifver menniska, lider, dör och som helig ande återvänder till sig sjelf. Men ännu alltjämt stå ändligheten och oändligheten i ett tillfälligt förhållande till hvarandra, och först på filosofiens ståndpunkt är frigörelse derifrån möjlig, der anden tänkes som principen för allt och systemets slutpunkt ligger, "den sig sjelf tänkande tanken". -- H:s lif var ett troget uttryck för hans lära. Omsorgsfullt flydde han allt, som hade minsta utseende af effektsökeri eller innebar något torgförande af intelligensens företräden. Först en närmare bekantskap visade, att den allt annat än ovanliga ytan dolde den sjelfständige tänkaren, den starkt utpräglade personligheten. Hans framställningssätt har samma egenskaper. Det är genom sin torrhet och svårlästhet i sig sjelf föga tilltalande, men gör ett mäktigt intryck såsom omedelbart framsprunget ur en genom ett kolossalt tankearbete vunnen, lefvande öfvertygelse. Det är saken sjelf som talar, och just denna omständighet har åt hans föredrag och skrifter förlänat ett egendomligt behag och en sällsynt öfvertygande kraft. H. visar sig dock i flere sina skrifter (t. ex. sin Aesthetik) som en stilist af framstående rang. Den hegelska skolan var mycket talrik. Den delade sig tidigt i flere riktningar, hvilka trädde i bestämd opposition emot hvarandra. Anledningen dertill var den tvetydighet, som vidlåder H. i fråga om tankeutvecklingens eller den s. k. tankeprocessens betydelse. Det är en ingalunda afgjord sak huruvida denna process just såsom sådan skall identifieras med det absoluta sjelf eller hänföras till ett absolut subjekt. Under det att den s. k. "centern" ingenting gjorde för aflägsnandet af denna tvetydighet, upptog "högern" det senare alternativet. Det absoluta får ej rent af identifieras med verldsutvecklingen. Det finnes ett "jenseits", en "transcendent" Gud och en individuel odödlighet. Verldsutvecklingen är Guds tankar, åt hvilka han i denna utveckling gifver verklighet. Filosofiens uppgift blifver då ett "nachdenken", ett tänkande af verlden i den ordning och på det sätt, som hon framgått ur Guds tänkande. Längst åt detta håll gick "ny-schellingianismen", som öppet bröt med hegelianismen (jfr Schelling). "Venstern" åter nekade tillvaron af ett "jenseits" och lärde, att det absoluta till sitt väsende är verldsprocessen sjelf. Gud är ej en sjelfständig person, utan det personliga i menskligheten. Utom vårt tänkande af Gud gifves ingen Gud. Derifrån leddes "yttersta venstern" l. "jung-hegelianismen", som äfven bröt med hegelianismen, till ren subjektivism och slutligen materialism. Något allmänt finnes blott som en sida hos det enskilda. Individerna äro det enda verkliga. I sina föreställningar om Gud och det ideella hafva menniskorna objektiverat sina egna behof. All teologi blir således antropologi. Hegelianismens inflytande på kulturens olika grenar har varit omätligt och får sin förklaring dels i det storslagna i H:s lära, dels äfven deri att han anslog en sträng, som mäktigt återklingade hos den vid subjektivismen trötta tiden. Af Preussens regering omhuldades den och fick i viss mån en halfofficiel betydelse såsom ett slags "statsfilosofi", efter hvars principer statsstyrelsen skulle inrättas. Sjelf trodde H. på en fullkomlig öfverensstämmelse mellan hans lära och den kristna teologien, och mången teolog delade denna åsigt. Ehuru han tydligen med sin treenighet förstår något helt annat än den kristna dogmatiken dermed menar, antogs dock hans lära i denna punkt af många med begärlighet. Men äfven flere bland de teologiska riktningar, som ej fullständigt ville ansluta sig till H., rönte dock stor inverkan af hans läror, t. ex. den s. k. nylutheranismen, i synnerhet med afseende på kyrkobegreppet. De s. k. historiska skolorna, som på skilda områden utöfvat ett så stort inflytande, stå äfven i närmare eller fjärmare frändskap med hegelianismen och dess lära om historien såsom ett troget uttryck för Guds tankar. Äfven estetiken