har flitigt bearbetats efter H:s principer. -- I Sverige har hegelianismen icke saknat anhängare (Borelius, Afzelius, Genberg). Den s. k. Lundateologien har af hegelianismen tagit starkt intryck, hvilket i viss mån ännu fortfar. Dess betydelse för den sjelfständiga svenska filosofien begynner med Boström, hvilken i H. hade sin närmaste historiska förutsättning och utgångspunkt. "Om denna verlden vore den enda, så hade H. rätt", yttrade Boström ofta och antydde dermed såväl hvad han af H. fått lära som ock den väg han ansåg tänkaren böra gå för att komma längre. -- Bland H:s biografer märkas i synnerhet R. Haym ("Hegel und seine zeit", 1857) samt K. Rosenkranz ("Apologie Hegels", 1858, och "Hegel als deutscher nationalphilosoph", 1870). L. H. Å. Hegelian, person, som hyllar de åsigter, hvilka framställts af den tyske filosofen G. W. F. Hegel. Hegelund, Peder Jensen, dansk författare, född i Ribe 1542, blef magister i Wittenberg 1568, rector scholae i Ribe 1569 och biskop derstädes 1595. Död 1614. H. var Danmarks förnämste diktare af skolkomedier, af hvilka dock endast en finnes i behåll: "Susanna", bearbetning af tysken Xystus Betulejus' latinska drama, med ett af H. sjelf författadt mellanspel, Calumnia (tr. 1587). Derjämte utgaf han ABC af bibelske ordsprog (1588) och Sköne sprog aff de siu vjse mänd (s. å.) samt författade Nogle Kvindelist, bibliska berättelser på vers (tr. 1650). C. R. Hegemone. Se Chariter. Hegemoni (Grek. hegemonia, Lat. principatus, ledning, anförareskap) kallades i det forna Grekland den officielt erkända öfvervigt, som tillkom en mäktigare stat i förhållande till andra, med honom förbundna stater. Vidden af det inflytande, som åtföljde hegemonien, var naturligtvis olika och berodde af särskilda fördragsbestämmelser. Såsom regel kan man uppgifva, att de sålunda förbundna staterna med afseende på sina inre angelägenheter voro fullkomligt oberoende af hvarandra. Frågor rörande den gemensamma yttre politiken afgjordes af förbundsrådet, der alla hade lika rösträtt under den ledande statens presidium, hvilken äfven under krigstid egde att bestämma storleken och fördelningen af de bidrag i penningar, manskap eller skepp, som de särskilda staterna borde lemna, samt att anföra den sålunda uppsatta förbundshären. Öfver staterna på Peloponnesos tillegnade sig Sparta redan tidigt en sådan hegemoni, hvilken vid början af persiska krigen (500 f. Kr.) utsträcktes till hela Grekland. Denna maktställning gjordes dock snart stridig af Athen, som genom sin stora sjömakt intog en framstående plats, hvarjämte äfven andra omständigheter bidrogo att föra en stor del af de förbundna staterna öfver på dess sida. Först efter det peloponnesiska kriget (431-- 404 f. Kr.), som krossade Athens makt, lyckades Sparta att för en tid återvinna sitt förra inflytande. Thebe, som af ålder eftersträfvat och tidtals äfven innehaft hegemoni öfver städerna i Beotien, lyckades blott för en kort tid (371--362 f. Kr.) att göra sig till den ledande staten inom en stor del af Grekland. Äfven det macedoniska väldet i Grekland efter slaget vid Chaironeia (338 f. Kr.) hade till en början formen af en hegemoni. A. M. A. Heger, Jens Stephan, dansk skådespelare, född i Köpenhamn 1769, blef student 1788 och ingick 1796 vid kungliga teatern, dels af varmt intresse för konsten, dels af kärlek till den, som sedermera blef hans hustru. Han utmärkte sig både i tragiska och i komiska roler, men hans starka sjelfständighetskänsla framkallade åtskilliga svårigheter och väckte till sist hans missnöje med teaterstyrelsen, så att han 1817 tog afsked. Död 1855. H. var gift med Ellen Marie Smidth, f. 1774, d. 1842, som 1793--1831 var en framstående skådespelerska vid kungliga teatern och särskildt utmärkte sig i nordiska hjeltinneroler. Deras dotter Elisabet, f. 1811, blef 1827 likaledes skådespelerska vid kungliga teatern och vann i synnerhet bifall i de öhlenschlägerska tragedierna. 1834 ingick hon äktenskap med skådespelaren V. Holst. -- Både Rahbecks hustru, Karen Margrete (Kamma) H., f. 1775, d. 1829, och Öhlenschlägers maka Kristiane H., f. 1782, d. 1841, voro systrar till H. E. Ebg. Hegermann, Diderik, norsk general, föddes i Altona d. 6 Dec. 1763, flyttade året derefter med sina föräldrar till Frederikshald i Norge, ingick 1776 i den norska landkadettkåren i Köpenhamn och utnämndes 1786 till sekundlöjtnant vid kåren. 1790 transporterades han som kompanichef till Norge, hvarest han tillika blef "anden officer" vid den matematiska skolan i Kristiania. Förnämligast genom H:s verksamhet ombildades denna till "det norske militaire institut", hvars chef han blef, med majors rang. 1812 utnämndes han till öfverste och chef för det oplandske regemente och representerade detta vid riksförsamlingen på Eidsvold 1814. Der var han en verksam medlem af den komité, som skulle utarbeta förslag till en konstitution, och den slutliga redaktionen af Grundlovens § 112 (om grundlagsändringar) lär härröra från honom. Under vapenstilleståndet med Sverige uppehöll han sig som kommissarie i det svenska högqvarteret i Frederikshald. Efter Norges förening med Sverige fortfor han att vara chef för kadettkåren och utnämndes kort derefter till generalmajor samt -- alldeles mot sin vilja -- till statsråd och chef för armédepartementet. Sedan han ingått äktenskap med en rik köpmansenka från Kristianssand, sökte han afsked från alla sina ämbeten, men först efter upprepade ansökningar fick han sin önskan uppfylld. Derefter lefde han som privatman i Kristianssand, hvarest han dog d. 7 Febr. 1835. Han utgaf Den norske militaire mathematiske skoles historie (1796). Till hans minne restes 1841 utanför krigsskolan en 6 m. hög obelisk af sten. O. A. Ö. Hegermann-Lindencrone, Caj Ditlev, dansk general (son af Louise H., f. 1778, d. 1853, hvilken 1825 under titeln Danske fortällinger utgaf en samling särdeles intagande noveller), föddes 1807, blef 1822 löjtnant och 1838 ryttmästare, anförde 1848 som major en