första skådespel, Forvandlingerne, hvilket dock först långt senare offentliggjordes. 1788 förordnades han till translator i Köpenhamn, der han genom en öfversättning af en obetydlig fransk bok i voltairiansk ande kom i en häftig pennstrid med K. L. Rahbek. Detta hindrade emellertid icke, att en varm vänskap utvecklade sig mellan dem. Hvad som egentligen karakteriserar H:s lefnad är hans strid för politiskt framåtskridande. Af naturen begåfvad med en lefvande frihets- och rättskänsla samt en uppriktig fosterlandskärlek, utrustad med ett klart förstånd och en bitande qvickhet, men tämligen fantasilös och ytlig samt i saknad af djupare historisk blick, hade H. blifvit mäktigt tilltalad af fransk "filosofi" samt af franska frihets- och jämnlikhetsidéer. Derför angrep han ock allt hvad han fann af dumhet, slentrian eller orättrådighet i statsstyrelsen äfvensom, det inflytande, som utlänningar, i synnerhet tyskar, i många fall vetat förskaffa sig på de inföddas bekostnad. H:s vapen voro af flere slag. Ett af dem var skådespelet, till en början utan egentlig tendens (t. ex. Forvandlingerne, Heckingborn), sedan mera bestämdt syftande på ett eller annat tidslyte, i synnerhet utlänningarnas öfvermod och humbug (De vonner og de vanner, Virtuosen N:o 1, Virtuosen N:o 2). Handlingen i dessa stycken är merendels matt, karaktererna svagt tecknade eller chargerade, dialogen tung; men till följd af de ofta förekommande qvicka hänsyftningarna på samtida förhållanden och händelser gjorde de dock stort intryck på publiken. Ett annat medel var hans visor, hvilka genom sitt fria språk gjorde en utomordentlig verkan. Det tredje medlet, genom hvilket H. verkade, utgjordes af kritiska och satiriska uppsatser på prosa, och der visade sig hans talang från den bästa sidan. I Rigsdalersedlens händelser, som från 1789 utkom häftevis under ett par år, fann han en ram -- en riksdalersedel berättar hvad han sett och upplefvat på sin vandring från ficka till ficka -- för uppsatser om alla slags frågor af allmänt intresse. Närmast och mest direkt gick han statsförvaltningen, ja statsförfattningen in på lifvet i Politisk dispache (1797), hvarest han, utgående från den satsen att regenten endast är statens förste, af nationen aflönade tjenare, fordrade offentliggörande af finansernas tillstånd m. m. Ännu hänsynslösare uppträdde H. i Sproggranskning (1798), en ordbok, som innehöll en satirisk förklaring af hvarje ord (t. ex. "majestät: en skärm, bakom, hvilken skälmar ostraffadt drifva sitt spel"). Det dröjde icke länge förrän regeringen inskred mot den djerfve pamflettisten. Så bötfälldes han 1791--94 åtskilliga gånger. Mycket, som både förr och senare skulle hafva straffats, fick dock passera derför att A. P. Bernstorff ville bevara den bestående tryckfriheten oinskränkt. Efter Bernstorffs död (1797) tillsattes en kommission för att omarbeta tryckfrihetslagen, hvilket väckte en allmän oro och framkallade en skarp gensaga af H.: En dråbe i det store hav af skrifter om skrivefriheden. Då nu "Sproggranskning" utkom, syntes satirens djerfhet berättiga strängare åtgärder. På ett löst rykte hade H. i nämnda skrift anklagat kanslipresidenten K. Colbjörnsen, efter Bernstorffs död regeringens hufvudman, för skriande maktmissbruk mot en fattig man. Med anledning deraf blef han lagförd och dömdes julaftonen 1799, efter den nya tryckfrihetsförordningen af d. 27 Sept. s. å., till landsflykt. Den 7 Febr. 1800 begaf sig H. till Paris, hvarest han fick anställning som translator under utrikesdepartementet, från hvilken plats han erhöll afsked 1817. Hans literära verksamhet i Paris inskränkte sig till några uppsatser på franska samt, efter Norges skilsmässa från Danmark, till ett par politiska småskrifter, som trycktes i Norge och underblåste norrmännens missnöje med det forna danska herraväldet (bl. a. Politiske aphorismer, 1826, och Erindringer fra min politiske, selskabelige och literaire vandel, 1830). Han dog i Paris d. 30 April 1841. 1790 gifte han sig med Tomasine Kristine Buntzen, hvilken efter landsförvisningen skilde sig från honom (se Ehrensvärd-Gyllembourg). C. R. 2. Heiberg, Johan Ludvig, dansk författare, den föregåendes son, född i Köpenhamn d. 14 Dec. 1791, uppväxte i ett hem, hvarest många snillrika män umgingos och andliga intressen varmt omfattades. Under liknande förhållanden framlefde han äfven sina följande ungdomsår, både under det att han 1800--02 uppfostrades hos Rahbek, och sedan hans moder, genom att (1801) gifta sig med den från Sverige landsförvisade K. F. Ehrensvärd-Gyllembourg, gifvit honom ett nytt föräldrahem. 1809 blef H. student och aflade 1810 "anden examen". 1811--12 vistades han i Stockholm, hos styffaderns slägtingar. Efter sin återkomst till Köpenhamn infördes han i den tyska författarinnan Friederike Bruns hus, hvarest han -- till stor betydelse för hans utveckling -- kom i nära beröring med Baggesen. 1813 utgaf han de två "marionettkomedierna" Don Juan, en bearbetning af Molières skådespel, och Pottemager Walther, hvilka mottogos med stor välvilja af allmänheten och kritiken. I striden mellan Baggesen och Öhlenschläger höll han sig neutral. Att det icke var fruktan för strid, som förmådde honom, att intaga en sådan hållning visade han genom sitt uppträdande mot den då för sin ytterligt sentimentala, blodlösa romantik som skådespelsförfattare förgudade Ingemann, mot hvilken han riktade en af den danska literaturens roligaste och mest träffande satirer, Julespög og nytårslöjer (1816). Till Ingemanns försvar uppträdde Grundtvig, och mellan denne och H. utspann sig en fejd, hvars invektiv delvis ännu lefva qvar i minnet (i synnerhet i H:s A-B-C-bog och Grundtvigs "Pegepind til H:s A-B-C-bog"). 1817 beträdde H. ett nytt område, genom den talangfullt skrifna dramen i Calderons anda Dristig vovet halv er vundet och genom det i samma stil författade mytologiska skådespelet Psyche, som likväl icke blef fullbordadt. Emellertid hade han studerat mycket annat än estetik, bl. a. medicin under ett par år. Estetiskt var dock ämnet för hans latinska magisterdisputation (om det calderonska dramat ,1817); men lefnadsbana hade han icke valt, och ännu 1819, då han fick sitt skådespel Tycho Brahes