spådom uppfördt, tvekade han mellan poesien, medicinen, naturvetenskaperna och diplomatien. Mest lutade han måhända åt diplomatien, en bana, för hvilken hans kunskap i lefvande språk, hans eleganta personlighet och förnäma förbindelser syntes göra honom särdeles lämplig. 1819--22 uppehöll han sig -- utom en kort tid, då han var i London -- hos sin fader i Paris, en vistelse, som i synnerhet var af betydelse för hans uppfattning af den dramatiska tekniken och för hans musikaliska bildning. Derunder skref han också det versifierade skådespelet Nina eller den vanvittige af kjärlighed (1822). Efter hemkomsten (1821) anställdes han som lektor i nordiska språk vid universitetet i Kiel. Som frukter af sina alltid talrikt besökta föreläsningar utgaf H. tvänne tyska arbeten, Die formenlehre der dänischen sprache (1825) och Nordische mythologie (1827). Under vistelsen i Kiel gjorde han bekantskap med den hegelska filosofien, och för att rätt lära känna denna uppehöll han sig 1824--25 i Berlin. Med anledning af en i Köpenhamn pågående literär strid om determinism och indifferentism införde H. för första gången hegelska idéer i Danmarks andliga lif, genom afhandlingen Om den menneskelige frihed (1825). Hvad han sedermera producerade hvilade, ehuru icke alltid uppenbart, på den grunduppfattning af tillvarons sammanhang, som han fått af Hegel. Detta gäller t. o. m. om hans, såsom det tyckes, minst djupgående literära produkter, vådevillerna, med hvilka han bröt en ny bana i Danmarks dramatik. Ehuru hans stycken i djup komik och lifskraft icke på långt när kunde mäta sig med Holbergs (i de flesta äro redan nu färgerna bleknade och de komiska typerna föråldrade), gjorde de likväl vid sitt framträdande epok genom att befria den danska scenen från en mängd utländska produkter och återkalla den nationella komedien till lif. Den första vådevillen, Kong Salomon og Jörgen Hattemager ("Kung Salomon och Göran hattmakare", 1828) uppfördes d. 28 Nov. 1825, som derför är en bemärkelsedag i den danska teaterns historia. Derpå följde Aprilsnarrene (1826; jämte "Et eventyr i Rosenborghave" uppslaget till A. Blanches "Magister Bläckstadius", 1844), Recensenten og dyret (s. å.; "Recensenten och djuret", 1831), Den otte og tyvende Januar (s. å.), Et eventyr i Rosenborg-have (s. å., med musik af Weyse), De uadskillelige (1827; "De oskiljaktige", 1855), Kjöge huskors (1831), De danske i Paris (1833), Nej (1836; "Nej", 1839, 2:dra uppl. 1852), "vådevill-monologerna" Ja (1839; "Ja", 1844) och Emilies hjertebanken (1840; "Emilies hjertklappning", 1843) samt den lilla "bellmanska situationen" Ulla skal på bal (1844; "Ulla skall på bal", 1860) i hvilken H. så att säga pekat på Bellman som sin lärare. Vådevillerna inottogos af allmänheten med stort jubel, men af kritiken med en mängd delvis högst obefogade anmärkningar. Detta föranledde H. att utgifva sin första estetiska afhandling, Om vådevillen (1826), som gjorde denna diktarts väsende klart för allmänheten och på samma gång lät H. erfara fördelarna af att kunna kommunicera sig med publiken. Till följd deraf företog han sig att utgifva en estetisk tidskrift "Kiöbenhavns flyvende post" (1827 och 1829--30). Genom detta organ liksom genom de derefter följande "Interimsblade" (1835--37), "Perseus" (1837--38) och "Intelligensblade" (1842--43) samt genom i sammanhang dermed stående polemiker, förnämligast striden med Hauch och hans vänner angående Öhlenschlägers skaldskap, utöfvade H. ett genomgripande inflytande på den danska smakbildningen, hvilken man kan säga att han först skapade. Det var i "Flyvende post" han 1827 offentliggjorde sin skarpa, men ensidiga kritik af Tegnérs "Frithiofs saga". (Kritiken återfinnes i 5:te bandet af H:s "Prosaiske skrifter" I--XI; 1861--62.) I dessa tidskrifter fick han äfven tillfälle att göra sina filosofiska åsigter gällande, i det att han alltid sökte föra sina estetiska betraktelser tillbaka till allmännare grunder. Jämväl i sjelfständiga skrifter behandlade han den hegelska filosofien, särskildt under den tid (1830--36), då han var lärare i filosofi vid den militära högskolan. Dit höra Filosofiens filosofi eller den speculative logik (1832) och Om filosofiens betydning for den nuvärende tid (1833). Det var icke endast vådeviller, som H. författade för scenen; samma strängar, som han rört i sin ungdom, grep han nu, men aflockade dem en djupare klang. Hans filosofiska lifsåskådning gaf tankeunderlaget, men verkade på samma gång hämmande på fantasien. Detta märker man dock endast föga i det romantisk-nationella skådespelet Elverhöi (1829; "Elfjungfrun", 1857), som är märkligt derigenom att nordiska folkvisemelodier äro använda i detsamma (musiken är arrangerad af Kuhlau). Prindsesse Isabella (1829) är en dram i Calderons anda, men icke i hans form. Alferne (1835) är en med stor konst utförd dramatisering af Tiecks berättelse "Die elfen". Fata Morgana (1838) och Nöddeknäkkerne (1839) äro två estetisk-filosofiska sagoskådespel, och ungefär af samma art är Syvsoverdag (1840: "Sommarnatten", 1861, bearb. af N. H. Pinello), en behandling af sagan om Valdemar Atterdag och Tovelilles amulett, hvaremot hans sista teaterstycke, Valgerda (1847; "En anonym författarinna", 1851, bearb, af F. Berndtson), med en politiserande dam till hufvudperson, är ett rent lustspel. Sin höjdpunkt nådde dock H. otvifvelaktigt i den i Nye digte (1841) intagna "apokalyptiska komedien" En själ efter döden ("En själ efter döden", s. å.), som med rik fantasi och lekande qvickhet skildrar idélöshetens helvete samt derigenom bildar ett märkligt motstycke till forntidens dröm om Hels rike, de feges, d. v. s. den tidens filistrars, verld. Redan tidigt fäste regeringen H. vid teatern. 1829 blef han teaterns öfversättare. Från 1839 ledde han styckenas instudering och var censor; 1849--56 var han teaterns chef samt derefter å nyo censor. H:s hem bildade under en lång följd af år medelpunkten för en större eller mindre krets af skalder, konstnärer och vetenskapsmän. Från midten af 1840-talet började dock H:s inflytande att brytas af nya strömningar, och de sista tio åren af sitt lif blef han allt mer och mer isolerad, endast någon gång utsändande en dikt,