i hans målningssätt före och efter denna studieresa. Till fäderneslandet återkom H. 1829 och kallades 1831 till ledamot af konstakademien. Utom utförandet af många småtaflor sysselsatte en mängd restaurationer af k. museets taflor honom under de följande åren. Han var derjämte, sedan 1834, länge lärare vid akademien. Hans arbeten, mestadels i mindre format, äro mycket spridda. Eget nog är han ej representerad i nationalmuseets taflegalleri, ehuru staten förvarar flere af hans bättre taflor på de k. slotten. H. afled i Stockholm d. 21 Febr. 1864. -rn. Heidel, Hermann, tysk bildhuggare, f. 1810, d. 1865, var Schwanthalers lärjunge och tillhörde en öfvervägande ideal riktning inom sin konst, hvarom flere arbeten vittna, t. ex. Ifigenia, efter Göthes dramatiska dikt (1853, marmor), den blinde Oedipus, som ledes af Antigone (1854) och flere kompositioner till Anakreon och "Odyssén", i hvilka han med mycken framgång visade sig ega förmåga att på ett själfullt sätt uppfatta och återgifva antika ämnen. I Halle finnes ock af honom en enkel, men duktigt utförd bildstod af den store musikern Händel. C. R. N. Heidelberg, stad i Baden, i en af de vackraste nejder i Tyskland, vid södra stranden af Neckar och foten af Königsstuhl. 24,406 innev. (1880), hvaraf omkr. 1/3 katoliker. Staden ligger sammanträngd mellan floden och berget i en längd af nära 2 km., med hufvudgatorna löpande parallelt med floden. Stadens största märkvärdighet är det på Jettenbühel, s.ö. om staden, belägna gamla slottet. Det påbörjades i slutet af 1200-talet, tillbyggdes af kurfursten och tyske konungen Ruprecht samt af följande kurfurstar, särskildt Fredrik V, den olycklige konungen af Böhmen. Slottet bildar en fyrkant af flere skilda byggnader rundt omkring en borggård. Ingången är från södra sidan; på den vestra sidan ligga Ruprechtsbyggnaden (1400--10) och den s. k. gamla byggnaden (l. Rudolfsbyggnaden, den äldsta delen af slottet), på norra sidan Fredriksbyggnaden (1601--07), prydd med statyer af pfalziska furstar, på östra och södra sidan Otto Henriksbyggnaden (1556--59), med rik plastisk utstyrsel, ett verkligt mönster af fantasirik och ädel ungrenaissance i Tyskland, samt i n.v. Elisabetbyggnaden, den nyaste delen af slottet (1618). Slottet förstördes till stor del af fransmännen 1689 och 1693 samt härjades ytterligare af åskeld 1764 och är sedan dess en ruin, den vackraste och mest storartade i Tyskland, sorgfälligt skyddad för ytterligare förfall. Slottet inrymmer en fornsakssamling, och i källaren under Fredriksbyggnaden ligger det ryktbara vinfatet (bygdt 1751), 8 m. i genomskärning och 10 m. i längd samt rymmande, enligt en uppgift, 375 hl. Staden har ett universitet, det äldsta i Tyska riket, grundadt 1356, men öppnadt först 1386, sedan det erhållit påflig sanktion. Det hade sin blomstringstid i slutet af 1500- och början af 1600-talet, då det var en tillflyktsort för calvinsk lärdom, men led hårdt under trettioåriga kriget och förde ett tynande lif, tills det genom freden i Lunéville (1801) förlorade sina flesta besittningar. Sedan det 1803 erhållit nya dotationer och ny organisation, uppblomstrade det å nyo och räknade 1881 108 lärare och 562 studerande. Till universitetet höra ett rikt bibliotek, grundadt 1703 (det gamla biblioteket fördes af Tilly 1623 till Rom, togs af fransmännen till Paris, hvarifrån en del 1815 återlemnades till H.), botanisk trädgård samt andra samlingar. Stadens industri är obetydlig. -- H., som ursprungligen var ett län under biskopen i Worms, blef sedan midten af 1100-talet de rhenska pfalzgrefvarnas residens och förblef sedan Pfalz' hufvudstad ända till 1720, då residenset flyttades till Mannheim. Enär staden var ett af reformationens hufvudsäten, var den ofta utsatt för angrepp i det trettioåriga kriget: den eröfrades af Tilly 1622 och af svenskarna 1633, belägrades af bajrarna 1634 och besattes 1635 af de kejserlige under Gallas. 1688 intogs H. efter en längre belägring af fransmännen och undergick jämte det öfriga Pfalz en ohygglig plundring, som förnyades 1693, då endast ett enda hus skonades. 1803 blef H. en del af storhertigdömet Baden. Heidelberg-katekesen l. Pfalziska katekesen, den reformerta kyrkans förnämsta religionslärobok, författades 1562 på kurfursten Fredrik III:s af Pfalz uppdrag af Heidelbergteologerna Kaspar Olevianus och Zach. Ursinus samt trycktes första gången 1563 i Heidelberg. I nattvardsfrågan söker den förena Zwinglis och Calvins åsigter, men bekämpar de luthersk-ortodoxes åsigter om Kristi lekamens allestädes närvaro, hvarför många ansett, att bokens hufvudsyfte varit att förlika de olika riktningarna bland de reformerte samt filipperna (Melanchthons anhängare) bland lutheranerna. Boken, som är mera systematisk, och vetenskaplig än Luthers katekes, var afsedd att vara såväl lärobok för barn som uppbyggelsebok och fick i båda dessa afseenden en vidsträckt spridning i flere land. Först i senare tid, då den konfessionella ståndpunkten alltmer fått gifva vika för en allmänt kristlig, har den måst lemna rum för andra, som bättre motsvarade nutidens behof. En mindre upplaga, ett utdrag ur den större, utgafs senare. Heideloff, Karl Alexander von, tysk arkitekt, målare och kopparstickare, f. i Stuttgart 1788, d. 1865, son och lärjunge af teatermålaren och arkitekten Victor Peter v. H. (f. 1757, d. 1816), var en af de mest nitiske ifrarna i södra Tyskland för den gotiska konsten. Han studerade med stor hänförelse medeltidens minnesmärken i Würtemberg och kallades, sedan han tillbragt någon tid i Koburg, der han byggde residenset, år 1822 till Nürnberg, hvarest han blef professor vid den af kronprinsen Ludvig grundade polytekniska skolan. Der fick han godt tillfälle dels att sjelf skapa nytt, dels i synnerhet att utföra en mängd lyckliga återställningsarbeten. Af de förra må nämnas flere enskilda hus i Nürnberg, t. ex. Plattnerska huset, Katolska kyrkan i Leipzig och Slottet Lichtenstein i Schwaben, af de senare flere kyrkor i Nürnberg och medeltida byggnadsverk i