Würtemberg. Dessutom finnas af honom oljemålningar, såsom Kejsar Maximilian vid hertig Eberhards im Bart graf, och äfven kopparstick samt flere literära arbeten, t. ex. hans Ornamentik des mittelalters (1838--52). C. R. N. Heidenheim, stad i würtembergska kretsen Jagst. 6,229 innev. (1880). Fabriker för tillverkning af bomulls-, linne- och yllevaror samt lergods. I närheten af H. fanns fordom en romersk koloni, hvarom många graffynd vittna, S. A. L. Heidenstam, Gerhard Johan Balthasar von, statsman, född i Kiel d. 13 Juni 1747, var son till Adolf Fredriks lifmedikus, Peter Peters, som 1770 adlades under namnet von H. Efter att hafva tjenstgjort såsom e. o. kanslist i utrikes expeditionen, kanslijunkare och andre sekreterare i presidentkontoret utnämndes H. till legationssekreterare och 1782 till minister i Konstantinopel. Han fick der det kinkiga uppdraget att söka förmå Turkiet till ett subsidiefördrag med Sverige (Mars 1787). Han lyckades verkligen d. 11 Juli 1789 afsluta ett fördrag, hvarigenom Turkiet förband sig att årligen till Sverige betala en million piaster. Då Gustaf III efter freden i Värälä med Ryssland, 1790, närmade sig denna makt, blef H. af de häröfver förtretade turkarna utsatt för förolämpningar. Till följd deraf begärde och erhöll han afsked från ministerposten (1791). Han bosatte sig då i Smyrna, men återvände 1802 till Sverige, hvarest han afled 1803. Heider, Gustav Adolf, österrikisk konsthistoriker, f. 1819, blef 1872 byråchef i undervisningsministeriet i Wien. Han har gjort sig känd företrädesvis som forskare på medeltidskonstens område; särskildt hafva hans studier varit riktade på medeltidens symbolik och typologi. Bland hans arbeten må nämnas Ueber thiersymbolik und das symbol des löwen in der christlichen kunst (1849) och Mittelalterliche kunstdenkmale des österreichischen kaiserstaats (1855--60; utg. i förening med Eitelberger och Hieser). Heidrun. Se Hedrun. Heijde, Jan van der. Se Heyden. Heije, Jan Pieter, nederländsk skald, f. 1809 i Amsterdam, var praktiserande läkare derstädes och gjorde sig äfven såsom vetenskapsman ett förtjent namn. Död 1876. Han skref: Liederen en zangen (1841), Kinderliederen (1847), Dichterlijke krans (1853), Athenes bouwvallen (1867), Verspreide gedichten (1870; 3:dje uppl. 1872) m. fl. Han redigerade den medicinska tidskriften "Wenken en meeningen" (1838--40) samt "Archief voor geneeskunde" (1840--45). Heijkensköld, Detlof, svensk bergsman, född på Gammelbo bruk i Örebro län d. 4 Juli 1707, blef 1728 auskultant i bergskollegium. 1730 företog han en vetenskaplig resa till Tyskland, Frankrike, Italien, Nederländerna och England, från hvilken han återkom 1734. Till bergmästare i Nya Kopparbergs bergmästaredöme nämndes han 1737 och blef 1758 bergsråd. 1761 blef han adlad och antog då namnet H. (han hette förut Heijke). Död i Stockholm d. 26 Mars 1775. H. inlade stora förtjenster om bergshandteringens utveckling i Sverige. Han förbättrade grufdriften, ökade Nya Kopparbergets tillverkningar med några tusen skeppund, uppmuntrade bergsmännen till åkerbrukets utvidgning genom nya odlingar o. s. v. Derjämte understödde han på mångfaldigt sätt med råd och dåd bergslagens innevånare samt anlitades såsom ledamot af flere kommissioner för bergs- och skogsskötselns höjande. Såsom preses i Vetenskapsakademien, i hvilken han invaldes 1742, höll han tvänne tal: Om bergverksrörelsen i gemen (1759) och Om bergshandteringens olika öden och omvexlingar i vårt kära fädernesland (1768). Dessutom offentliggjorde han i Vet. Akad:s handlingar trenne smärre afhandlingar. Heikel, Henrik, finsk skolman, född i Uleåborg d. 14 Jan. 1808, blef student 1823, filosofie magister 1832, lektor i filosofi och naturalhistoria vid Åbo gymnasium 1835 och kyrkoherde i Pedersöre 1861. Död i Helsingfors d. 14 Mars 1867. H. var en varmhjertad man, som med stort intresse vinnlade sig om åtskilliga allmänna frågor samt erhöll många förtroendeuppdrag; bl. a. var han landtdagsman för presteståndet 1863--64 och 1867. Till inrättande af en småbarnsskola i Åbo skänkte han medel; på egen bekostnad inrättade han i Pedersöre ett hem för döfstumma, som sedermera inlöstes och öfvertogs af staten. Under nödåret 1862 lånade han åt allmogen 30,000 mark. Såsom pedagog utgaf han Lärobok i geometrien innefattande sex böcker af Euklides elementa jämte praktisk tillämpning (3:dje uppl. 1871), R. T-dt. Heilbronn, stad i Neckarkretsen, konungariket Würtemberg, ligger vid foten af Wartberget i Neckars vackra och bördiga floddal 24,415 innev. (1880). Dess yttre påminner starkt om medeltiden genom de tornprydda murarna, de trånga gatorna och de spetsiga husgaflarna. Märkliga byggnader äro Kilianskyrkan, uppförd 1019--1529, med ett praktfullt kor i gotisk stil; Tyska ordens hus, der Axel Oxenstierna afslöt fördraget i H. 1633, numera kasern; rådhuset med en dyrbar samling af urkunder; det s. k. "Götzenthurm", der Götz von Berlichingen hölls fången 1519, o. s. v. H. är den förnämsta handels- och fabriksstaden i landet. Dess ställning som frihamn har skapat en ansenlig transito- och speditionshandel; marknaderna för spanmål, boskap, ull, läder och vin äro mycket besökta. Stora qvantiteter trä och kol skeppas på Neckar och Wilhelmskanalen (mellan H. och Kannstadt). Trenne jernvägslinier utgå från H. Industrien är mycket omfattande: socker, papper, kemikalier, gödningsämnen, maskiner, guld- och silfverarbeten, champagne, bränvin, likörer m. m. Gips- och sandstensbrott. I omgifningarna odlas mycket frukt och vin. År 1225 blef H. riksstad och egde rättigheter som sådan ända till början af detta årh. Under medeltiden var den starkt befäst och utstod lyckligt flere belägringar. I det följande led den dock mycket, såväl under reformationsoroligheterna som under trettioåriga kriget och de många fejderna mot Frankrike. 1803 kom H. under Würtemberg. S. A. L.