Heilbuth, Ferdinand, tysk-fransk genremålare, född i Hamburg, sökte sin utbildning först i Paris, sedan i Rom och har derefter alldeles uppgått i den franska konsten. Han har särskildt lyckats i att skildra de högre klassernas kulturtillstånd och sociala lif, hälst med något historiskt genreämne, såsom Palestrinas musikprof (1857) och Kardinaler, som lustvandra på Monte Pincio (1862). Hans Pantlåneinrättningen (1861) befinner sig i Luxembourg. Dessutom har han målat vackra landskap och mycket värderade porträtt (i Tizians och Rembrandts manér). H. är jämväl en framstående aqvarellist. C. R. N. Heiligenstadt, kretsstad i preussiska regeringsområdet Erfurt (prov. Sachsen), vid Leine. 5,411 innev. (1880). Katolskt seminarium och gymnasium (förut jesuitkollegium). Tillverkning af cigarrer, papper, nålar och väfnader. H. var fordom hufvudstad i furstendömet Eichsfeld. S. A. L. Heiling, Hans. Se Hans Heiling. Heilsberg, stad i preussiska regeringsområdet Königsberg (Öst-Preussen), vid Pregels biflod Alle. 5,874 innev. (1880). Slott, anlagdt 1240 af Tyska orden och sedermera tillhörigt biskoparna af Ermeland, hvilka i 500 år hade sitt residens der; det är nu sjukhus. Den 10 Juni 1807 stod en oafgjord strid vid H. mellan fransmännen under Napoleon samt preussare och ryssar under Bennigsen. De sistnämnda drogo sig följande dag tillbaka till Friedland. Heim [äm], François Joseph, fransk historiemålare, f. 1787, d. 1865, kom 1803 till Paris för att studera måleri under Vincent, Davids medkämpe för den klassiska stilriktningen. 1807 erhöll han romerska priset och studerade derefter i Rom. 1812 och 1817 utställde han arbeten med framgång samt blef 1829 medlem af institutet och 1831 professor vid École des beaux arts. I sin konst sökte han, liksom flere af sina samtida, förena den från David och dennes skola ärfda stiliserande uppfattningen med lifligare färg, större frihet i rörelserna och käckare behandling. I sina äldre arbeten är han också icke utan förtjenster både i teckning och färg, såsom i väggmålningarna i S:t Gervais. S. Cyrs och S. Juliettes martyrium (1819) och i Scen från Jerusalems förstöring, efter Josephus (1824, nu i Luxembourg). Men i sina senare arbeten visar han en flyktighet i formen och en tomhet i uttrycket jämte en brokighet i färgen, som under trettiotalet gjorde honom, ej utan rättvisa, till föremål för romantikernas skämt (t. ex. hans takbilder i Louvre och flerestädes). C. R. N. Heimann, Vasil Alexandrovitj, rysk general, f. 1823, inträdde 1839 i hären och kämpade sedan 1842 i Kaukasus samt blef 1872 generallöjtnant. I kriget mot turkarna 1877--78 förde han en del af Loris Melikovs armé (20:de divisionen) vid infallet i Armenien och utmärkte sig synnerligen vid stormningen af Ardahan. Död 1878. Heimdall, veckotidning, som utgafs i Stockholm och redigerades af J. E. Rydqvist. Första numret utkom d. 3 Maj 1828, det sista d. 31 Dec. 1832. Tidningen egnade sig hufvudsakligen åt företeelserna inom vitterhetens och de sköna konsternas områden, och detta med sådan framgång, att den, enligt utgifvarens ord i slutnumret, "lyckades ega flere läsare än någon litterär journal dittills funnit i vårt land", och ännu i dag anses den tillhöra det bästa, som Sverige frambragt i tidskriftsväg. Största delen af innehållet lemnades af Rydqvist sjelf (hufvudsakligen kritik och literära öfversigter) och B. von Beskow. Bland öfriga medarbetare må nämnas Atterbom, Böttiger, Dahlgren, Franzén, Grafström, Nicander, Tegnér, Thomander, Valerius. Heimdall upphörde, då ett nytt organ af vidsträcktare anläggning, "Svenska litteraturföreningens tidning", 1833 började utgifvas i Upsala. I denna tidskrift ingick äfven Rydqvist såsom medarbetare. R. G. Heimdallr. Se Hemdall. Heimir. Se Heme. Heimskringla är den åt Snorre Sturlassons norska konungasagor vanligen tilldelade benämningen, föranledd af de i arbetets början förekommande orden Kringla heimsins, d. v. s. jordens krets. Snorres arbete, som i allo bär en klassisk prägel, är både till stil, komposition och sund kritik den förnämsta bland alla norröna literaturens framställningar af Norges konungasagor (se Fornnordiska literaturen, sp. 54). Skaldernas historiska qväden, den muntliga traditionen och i skrift upptecknade sagor äro de källor, ur hvilka han hemtat materialet till sitt omfattande arbete. Med en för den tidens författareskap naturlig och vanlig frihet har Snorre väl, då han ej funnit skäl till ändring, ordagrant upptagit mycket från äldre uppteckningar eller från traditionen, som äfven i uttryckssättet vunnit en viss fasthet. Men han bör derför ingalunda anses som en blott kompilator eller eftersägare, ty han tillämpar alltid vid sin framställning vissa kritiska grundsatser, som han med klart medvetande uppställt för sig till rättesnöre. Han är ock derigenom en äkta historiker att han ej blott åsyftar pålitlighet i uppgifterna om yttre fakta, utan äfven vill genom sin framställning visa händelsernas inre sammanhang. Detta syftemål uppnår han genom en mästerlig anordning af ämnet och en rent objektiv framställning, som aldrig behöfver suppleras af författarens egna reflexioner. I likhet med all isländsk sagoskrifning är äfven Snorres konungahistoria företrädesvis en skildring af hufvudpersonernas lefnadslopp och karakterer, och äfven detta arbete blir sålunda en ättesaga, men af den rika omfattning, att det medelbarligen varder äfven det norska folkets och rikets historia. -- Åsigterna om arten af Snorres historiska författareskap hafva emellertid varit mycket vexlande. Den förtjenstfulle literattrhistorikern P. E. Müller sökte visa, att de uti Heimskringla intagna sagorna icke äro författade af Snorre, utan af honom endast samlade, kritiskt granskade och rättade samt införlifvade i hans samlingsverk. Några, såsom K. Maurer m. fl., hafva antagit, att Snorre visserligen skrifvit enskilda sagor, som sedan upptagits i Heimskringla, men att andra sagor återigen härröra från andra författare, liksom äfven att hela samlingen, sådan den nu föreligger, icke kommit till stånd förr än omkr.