femtio år efter Snorres död. Andra forskare, såsom Munch, Keyser, Petersen, hafva dock med framgång häfdat Snorres ära såsom historisk författare, och särskildt har G. Storm i sitt prisbelönta arbete om "Snorre Sturlassons historieskrivning" (1873) ovedersägligen visat, att icke blott de särskilda sagorna, utan äfven deras samling till ett större helt måste tillskrifvas Snorre. -- Heimskringla utgafs först af svensken Peringsköld (Stockholm 1697) i både urtext och öfversättning. Sedan utkom en stor folioupplaga i Köpenhamn (1777--83), försedd med latinsk och dansk öfversättning, af G. Schöning och S. Thorlacius. Den nyaste och bästa upplagan är ombesörjd af norrmannen C. R. Unger (1868). -- Bland öfversättningar märkas norska af J. Aall (1838) och P. A. Munch (1859), en dansk af N. F. S. Grundtvig (1818), tyska af F. Wachter och G. Mohnike, en engelsk af S. Laing samt svenska af J. G. Richert m. fl. (1816--29) och H. O. Hildebrand (1869). Th. W. Hein (l. Hien), Peter (Piet), holländsk amiral, f. 1578, började sin bana såsom skeppsgosse och rönte under sina yngre år många gånger stridslyckans vexlingar. Sålunda var han en tid i spansk fångenskap och måste, fästkedjad vid en åra, ro på en galer. 1627 slog han, såsom chef för Vestindiska kompaniets flotta, spaniorerna och tog 23 rikt lastade skepp såsom byte samt utnämndes för sin bragd till amiral vid samma flotta. Sedan han 1628 eröfrat den stora spanska silfverflottan i Matanzasviken på Cuba, blef han holländsk amiral. Han stupade d. 20 Juni 1629 i en strid mot kapare från Dunkerque. L. H. Heinafylke kallades i medeltiden ett norskt landskap, som motsvarade det nuvarande Hedemarken i samt Vardal och Birid. Det hade sitt namn efter innebyggarna (heinar) och hörde till Eidsivatingslaget. O. A. Ö. Heine. 1. Salomon H., tysk bankir, f. 1767, d. 1844, erhöll 1784 plats i en vexelaffär i Hamburg, började derstädes 1797, tillsammans med Heckscher, bankirrörelse och upprättade 1818 en egen affär. H. var ifrån början en fattig man, men samlade en betydande förmögenhet samt vann genom redbarhet och sitt affärshufvud europeiskt rykte. Han utöfvade äfven en storartad välgörenhet, särdeles mot sina trosförvandter, judarna. Så t. ex. ställde han efter den stora branden i Hamburg (Maj 1842) en half mill. mark till statens förfogande. -- 2. Heinrich H., tysk romantisk skald, den föregåendes brorson, föddes af judiska föräldrar i Düsseldorf d. 13 Dec. 1799 (ej d. 31 Dec. 1799 eller d. 1 Jan. 1800, såsom ofta uppgifves) och började sin bana på sin farbroders kontor i Hamburg. Han passade emellertid ej till affärsman, utan egnade sig åt juridiska studier vid universiteten i Bonn, Berlin och Göttingen samt blef vid det sistnämnda juris doktor 1825. S. å. öfvergick han till kristendomen, hvarvid han antog namnet Heinrich (han hette förut Harry), och egnade sig icke långt derefter helt och hållet åt författarebanan, som han redan förut beträdt. Hans första poetiska arbeten: Gedichte (1822), dramerna Almansor och Ratclitf samt Lyrisches intermezzo, ådrogo sig ingen större uppmärksamhet; men hans Reisebilder (1826--27; 5:te uppl. 1856) och i ännu högre grad hans Buch der lieder (1827: 32:dra uppl. 1872) gjorde honom till en berömd man. Redan i de förra visade sig de drag, som sedan blefvo så karakteristiska för H:s manér: en romantik i dess högsta potens, som plötsligen aflöses af en stundom banal, stundom rent af cynisk nykterhet. Denna blandning af innerlig lyrik och hänsynslöst gyckel och hån utöfvade en stark dragningskraft på både ung och gammal, så att hans läsekrets växte i samma mån, som hans cynism och förakt för allt slags auktoritet framkallade hårda omdömen öfver honom. Hans stil och uttryckssätt voro alldeles nya, på samma gång behagfullt intagande och i hög grad pikanta. 1830 bosatte H. sig i Paris, som sedan blef hans hemvist. Der blef han föremål för både tyskars och fransmäns uppmärksamhet, emedan han alltid förstod att hålla sig i händelsernas förgrund, såväl på det politiska som på det literära området. Hans Kahldorf über den adel (bref till grefve M. von Moltke, 1831), Beiträge zur geschichte der neuen schönen literatur in Deutschland (1833), Französische zustände (samlade korrespondenser till "Augsb. allg. zeitung", s. å.) samt Der salon (1835--40) väckte allmän beundran, som bl. a. framkallade en svärm af, mestadels olycklige, efterhärmare (det s. k. "unga Tyskland"). Då vid förbundsdagens sessioner 1835 H:s skrifter förbjödos, gjorde detta författaren ännu mera populär, på samma gång hans skrifsätt blef ännu mera hänsynslöst och bitande, såsomj t. ex. i skriften Über den denuncianten (1837). Bland hans öfriga skrifter från slutet af 1830- och 1840-talet märkas: Die romantische schule (1836), Shakespeares mädchen und frauen (1839), Heine über Börne (1840, ett bittert svar på dennes anfall mot H.) och Neue gedichte (1844; 10:de uppl. 1872), hvilka kunna betraktas såsom en andra del af "Buch der lieder", dock med den skilnaden, att i dessa senare moment af ett vexlingsrikt lif mera träda i dagen. 1844 gjorde H. sin sista utflykt från Paris till Tyskland och skildrade denna i Deutschland, ein wintermärchen (1844), en af qvickhet sprudlande satir öfver dåvarande förhållanden i Tyskland. Hans allegoriska epos Atta Troll, ein sommernachtstraum (1847) är riktadt mot den filosofiska radikalismens och den politiska lyrikens utsväfningar. 1851 utkom diktsamlingen Romanzero (6:te uppl. 1872), innehållande åtskilliga af hans originellaste dikter, både i den gratiösa och den cyniska riktningen, med ett djupsinnigt företal, hvari han förklarar, att han återvändt till den personlige Guden, liksom den förlorade sonen, efter att länge hafva vaktat svin hos hegelianerna -- en bekännelse, som knappast torde få uppfattas annorlunda än såsom framkallad af en öfvergående stämning. 1845 angreps H. af ett ryggmärgslidande, som alltmer tilltog och från 1848 till hans död höll honom fjättrad vid sängen. På sistone vardt han äfven blind, i det ögonlocken föllo ihop och icke kunde öppnas af sig sjelfva. Dock bibehöll han sin tankekraft oförminskad, och då han slutligen ej sjelf kunde skrifva, dikterade han.