Han afled i Paris d. 17 Febr. 1856. Under dessa lidandets år vårdades han af sin hustru, Mathilde Crescence Mirat, ursprungligen en fattig Parisgrisett, med hvilken han efter en längre sammanlefnad gifte sig 1851. Då han några timmar före sin död af en vän tillspordes huru han hade det med Gud, gaf H. det för honom karakteristiska svaret: "Han kommer nog att förlåta mig, det är ju hans yrke". -- H. var utan gensägelse en af det 19:de årh:s högst begåfvade skalder; men andligen fridlös och utan någon religiös eller sedlig hållpunkt kastades han omkring i tvifvel och trots mot det, hvarefter han i sina bättre ögonblick kände saknad och längtan, men hvaraf han stöttes tillbaka, då dess karikatyrer i lifvet, för hvilka han egde en så skarp blick, gjorde anspråk på att vara sanningen sjelf. Men äfven der han låter satyrmasken grina allra mest hånande, och der ironien tyckes vara allra kallast, röjes dock ett smärtsamt sönderslitet, varmt klappande hjerta. Han kan anses för en hållningslös personlighet, som bestämdes af en nyckfull och öfverdådig subjektivitets vexlande stämningar och derför i ena ögonblicket kunde fräckt bespotta hvad han i det andra satte högst och heligast, men en personlighet var han dock, icke en hel, utan en bruten, och all hans diktning afspeglar alltid på ett troget sätt något stycke af densamma. -- H:s samlade dikter och uppsatser utgåfvos (1861--66) af H. Strodtmann, som äfven författat en förträfflig lefnadsteckning öfver honom ("H:s leben und werke", 1867). H:s dikter hafva öfversatts på flere språk (på svenska finnas i urval öfversättningar af bl. a. D. A. Kruhs, 1877). A. F. Heine. 1. Johann Georg H., tysk ortoped,f. 1770, d. 1838, vann såsom kirurgisk instrumentmakare vid universitetet i Würzburg (sedan 1798) stort erkännande genom sina förträffliga bandage af alla slag och upprättade sedermera ett ortopediskt institut, hvilket snart erhöll stort anseende. För sina förtjenster om ortopedien i Tyskland utnämndes H. 1824 till demonstrator i ortopedi och assessor vid medicinska fakulteten i Würzburg. 1829 inrättade H. i Haag ett ortopediskt institut i förening med sjöbad; men hans insigter i inre sjukdomars behandling voro icke stora, och hela anstalten råkade i misskredit. -- 2. Bernhard H., tysk kirurg, den förres brorson, f. 1800, öfvertog 1829 ledningen af farbroderns ortopediska anstalt, som genom H:s djupa insigter i kirurgi vann ytterligare anseende. 1830 framlade han for medicinska fakulteten i Würzburg sitt osteotom (ett instrument afsedt för öppnande af ryggraden och i allmänhet för alla operationer å ben), hvilket vann det allmännaste erkännande öfver hela Europa och förvärfvade H. det montyonska priset (1835). I anslutning till de operationer H. med detta instrument utförde anställde han försök på lefvande djur öfver benbildningens beroende af benhinnan, hvilka försök såväl för fysiologien som för hela den operativa kirurgien varit af den största betydelse. För dessa arbeten erhöll han 1838 åter det montyonska priset. 1833 kallades han till honorarie professor och utnämndes några år senare till ordinarie professor i experimental-fysiologi vid universitetet i Würzburg. Död 1846. -- 3. Jacob von H., tysk ortoped, den förres kusin, f. 1800, studerade ortopedi hos farbrodern, blef 1827 medicine doktor och öppnade 1829 i Kannstadt en ortopedisk anstalt, hvilken inom kort vann stort anseende. Derjämte uppträdde H. såsom vetenskaplig författare; bl. a. meddelade han närmare kännedom om den spinala förlamningen hos barn: Beobachtungen über lähmungszustände der unteren extremitäten (1840; 2:dra uppl. Spinale kinderlähmung, 1860), samt om vissa slag af luxationer: Ueber spontane und congenitale luxationen (1842). 1865 afgick H. från ledningen af sin kuranstalt. Död 1879. -- 4. Karl Wilhelm von H., tysk kirurg, den förres son, f. 1838, blef 1861 medicine doktor, deltog såsom frivillig läkare i dansk-tyska kriget (1864) samt kallades 1865 till assistent och docent vid universitetet i Heidelberg, hvarest han 1868 blef e. o. professor. 1869 utnämndes han till professor i kirurgi vid universitetet i Innsbruck. En frukt af hans verksamhet derstädes är hans utmärkta arbete öfver hospitalsbranden. Såsom frivillig läkare deltog H. i fransk-tyska kriget 1870--71 och öfvertog 1873 ledningen af en kirurgisk klinik i Prag, hvarest han genom sin stränga tillämpning af den antiseptiska sårbehandlingen kan sägas hafva bildat en vändpunkt. Död 1877. R. T-dt. Heinefetter, Sabine, tysk sångerska, f. 1809, död vansinnig 1872, var i början en fattig harpspelerska, debuterade 1825 i Frankfurt am Main, studerade under Spohr och Tadolini samt uppträdde med glänsande framgång i Paris, Berlin, Dresden o. s. v. 1842 lemnade hon scenen. A. L. Heinemann, Wilhelm, tysk porslinsmålare, bosatte sig i Stockholm omkr. 1830 och utförde der en mängd särdeles utmärkta prydnadsmålningar på s. k. paradkoppar, dels porträtt, dels landskap och utsigter, i hvilka han ypperligt kopierade Fahlcrantz m. fl. Hans arbeten voro och äro ännu mycket eftersökta. H. lemnade Stockholm omkr. 1841.-rn. Heinesen, Magnus, färöisk sjöman, tjenade en tid under främmande flagga och fick under Fredrik II:s af Danmark regering (1559--88) i uppdrag att rensa Nordsjön från sjöröfvare. I ersättning förlänades honom inkomsterna af Färöarna. Snart spred sig ryktet att H. sjelf dref sjöröfveri och utarmade bönderna samt gjorde sig skyldig till många våldsgerningar, såsom qvinnorof o. d. Slutligen blef han åtalad, dömd till döden och halshuggen i Bergen (1589). Längre fram upptogs hans sak å nyo samt undersöktes närmare, och på grund deraf återgafs honom hans ära. Det är dock icke ännu fullt klart huru han bör uppskattas, men på Färöarna lefver hans hjelteminne i saga och sång. C. R. Heinichen, Johann David, tysk musiker, f. 1683, d. 1729, erhöll sin utbildning i Thomasskolan i Leipzig, var en tid advokat, men debuterade snart såsom operakompositör och författare till Neu erfundene und gründliche anweisung zur erlernung des generalbasses (1711), ett verk som väckte sådant uppseende, att H. på enskild mans bekostnad fick 1713--18 uppehålla