förhållanden. Om H:s senare öden finnes en mängd olika berättelser. Enligt den allmännaste, äfven af Homeros följda, sägnen återvände hon efter Trojas fall med Menelaos till Lakedaimon, der de sedan länge lefde i fred och sämja. På berget Therapne i Lakonien visade man under den historiska tiden deras graf tillika med ett tempel, der de spartanska jungfrurna årligen hemburo henne sin hyllning. Enligt en af Euripides i hans drama "Helena" återgifven tradition var det endast en skenbild af H., som af Paris bortfördes till Troja, hvaremot H. sjelf på ett underbart sätt förflyttades till Egypten och derifrån slutligen afhemtades af Menelaos. En annan saga låter henne efter döden å nyo lefva upp såsom Achillevs' maka på ön Leuke. A. M. A. Helena. Tre katolska helgon bära detta namn: 1. H. Konstantins Chlorus' gemål, Konstantin den stores moder. Hennes härkomst är oviss; enligt den vanligaste uppgiften var hon dotter till en värdshusvärd. Likaså är det ovisst, om hon varit född i England (Gloucester), Trier, Mesien eller Bitynien. När hennes gemål blef kejsare, försköts hon af denne, men blef efter Konstantins tronbestigning upphöjd till ära och anseende. Hon synes hafva mildrande inverkat på sonens despotiska sinnelag och utmärkte sig för välgörenhet samt för sitt nit att bygga kyrkor och kloster. I synnerhet berömd är hennes omkring år 325 företagna vallfärd till Heliga landet, der hon sades hafva funnit Kristi graf och kors samt byggde kyrkor på heliga platser. Hon gaf derigenom en kraftig näring åt relikdyrkan och hågen att företaga vallfärder. H. dog 327. Tre orter tvista om äran att hysa hennes qvarlefvor: Rom (i kyrkan Ara Coeli), klostret Hautvillers vid Reims samt Venezia. Hennes åminnelse firas den 18 Augusti. -- 2. H., äfven kallad Olga, ryske storfursten Igors gemål Se Olga. -- 3. H. l. Elin af Sköfde var dotter till hertig Guttorm samt blef tidigt gift och enka, hvarefter hon egnade sitt lif åt fromma botöfningar och fattigas vårdande. Omkr. 1160 företog hon en pilgrimsresa. Anledningen dertill var att hon hade blifvit anklagad att hafva förledt sin dotter att afdagataga sin man. Återkommen till fäderneslandet, blef H. på vägen till Götenes kyrka öfverfallen och dödad af sin mördade mågs slägtingar. Efter sin död blef hon ansedd helig; d. 31 Juli var hennes åminnelsedag. Sköfde, hvars kyrka hon utvidgat, hedrade henne såsom sitt skyddshelgon. 1. E. J. Ö. Helena, Sankt (Eng. Saint Helena), britisk ö i södra Atlanten, under 15° 55' s. br. och 5° 42' v. lgd fr. Greenw. Ön är 179 km. lång, 104 km. bred, har en areal af 123 qvkm. samt hade 1881 5,059 innev. Den stiger nästan lodrätt ur hafvet med 180--300 m. höga stränder och består af lava, basalt och andra vulkaniska stenarter samt genomskäres i olika riktningar af djupa remnor. De högsta topparna äro Diana peak, 823 m., och Cuckold's point, 815 m. Longwood, en 600 m. hög slätt af 7--8 km. i omkrets, är den största slätten på ön. I öns södra del ligga utbrunna kratrar. Växtligheten är mycket yppig, åtminstone på de högre belägna delarna. Mer än 150 klara bäckar lemna godt, friskt dricksvatten. De från Ostindien återvändande skeppen hafva också vid H. det bästa förfriskningsställe. Ön har blott en god landningsplats, nämligen S:t James-viken i n. v., vid hvilken staden Jamestown och citadellet S:t James ligga. De öfriga punkter, der landstigning är möjlig, äro skyddade af batterier. Utom staden har ön endast omkr. 70 spridda landtgårdar. En sådan är Longwood, Napoleon I:s bostad. -- Ön upptäcktes Helenadagen (d. 22 Maj) 1502 af portugiser, men förblef obebodd tills holländarna satte sig i besittning af den. 1673 intogs den af engelsmännen och öfverlemnades kort derefter till engelsk-ostindiska kompaniet, som innehade den till 1833 med undantag af åren 1815--21, då britiska regeringen förvaltade ön och höll Napoleon fången derstädes. Helena Antonia af Konstantinopel, en till folkroman omarbetad legend, i hvilken skildras konung Antonius' af Konstantinopel dotter Helenas flykt från sitt hem -- emedan fadern velat taga henne till äkta --, hennes irrfärder till Flandern och England, hennes giftermål med konung Henrik i England, hennes af svärmodern vållade lidanden samt hennes slutliga upprättelse och lycka. Legenden är troligen af angelsachsiskt ursprung och förekommer första gången -- på latin -- i "Vitae duorum Offarum" af den engelske munken Matthew Paris (d. 1259). I en mängd olika varianter finnes denna roman upptecknad på anglo-normandiska, bretagniska, engelska, italienska, franska, tyska, nederländska, danska, isländska och svenska språken. Den äldsta i behåll varande svenska upplagan är tryckt i Stockholm 1679 och bär titeln: "Een skiön och sanfärdigh historia, om den tohlmodige Helena aff Constantinopel ganska liuflig ät läsa". Romanen upplefde sedan i Sverige omkr. 40 upplagor. Den senaste utkom 1864 under titeln: "En historia om den sköna och dygdiga prinsessan Helena Antonia af Constantinopel. Denna lilla bok visar lyckans omvexlingar i denna verlden". Helena-eld. Se Elmseld. Hélène [elän], Louise Elisabeth, hertiginna af Orléans, dotter till arfprinsen Friedrich Ludwig af Mecklenburg-Schwerin, f. 1814, blef 1837 förmäld med och 1842 enka efter konung Ludvig Filips' äldste son, hertig Ferdinand af Orléans. Då hennes svärfader 1848 störtades från tronen, uppträdde hon i franska deputeradekammaren för att åt sin äldste son, Ludvig Filip, grefve af Paris, rädda Frankrikes krona. Försöket misslyckades, och H. måste fly till Tyskland, der hon bosatte sig i Eisenach. Död i London 1858. Helenin, kem., ett i ålandsrot (af Inula Helenium) förekommande kristalliserande ämne, C₆ H₈ O, som der finnes jämte en flyktig, kamferartad kropp, alantol, C₁₅ H₁₆ O, och alantsyreanhydrid, C₁₅ H₂₀ O₂. P. T. C. Helenopolis. Se Drepanon. Helensburgh, stad och badort i skotska grefskapet Dumbarton, vid Gare Loch, en arm af Clyde-viken, midt emot Greenock. Omkr. 10,000 innev.