"hospitalsbröder och systrar af den helige ande". Dit hörer den helgeandsorden, som stiftades för hospitalsriddarna af Guido af Montpellier (1178) efter Augustinus' regel. Den utbreddes uti Italien och Frankrike, bekräftades 1198 af påfven Innocentius III och fick 1804 sig öfverlåtet hospitalet di Sassia i Rom. Ordensbröderna delade sig då i hospitalsriddare med enkla löften och regelbundna korherrar med högtidliga löften. Ordens föreståndare tog såsom stormästare sitt residens i nämnda hospital. Vapnet består af ett dubbelt silfverkors i svart fält och ofvanför detsamma sväfvar den helige ande i dufvoskepelse i blått fält. Äfven i Skandinavien var denna orden under medeltiden mycket spridd och hade en mängd kloster, s. k. helgeandshus (se d. o.). -- Orden undergick under tidernas lopp åtskilliga förändringar, ända till dess påfven Klemens XI i början af 1700-talet förvandlade bröderna till "regelbundna korherrar", i hvilken form orden ännu eger bestånd. Systrarna bära en hvit klädning och kallas derför hvita systrar samt äro mer spridda än korherrarna. De sysselsätta sig i synnerhet med fattig- och sjukvård samt med unga flickors uppfostran och undervisning. Helgeandsorden (Fr. ordre du Saint-Esprit), fransk riddareorden, stiftad d. 31 Dec. 1578 af konung Henrik III till minne af hans tronbestigning, som inträffade på pingstdagen, den dagen, då den hel. ande utgöt sig öfver apostlarna. Antalet medlemmar var bestämdt till 100, af hvilka 9 tillhörande andliga ståndet. Ordenstecknet var ett gyllene, fyrarmadt kors, prydt med en bild af den helige ande och buret i bredt, blått band. Orden upphäfdes 1789, förnyades vid restaurationen (1814), men upphäfdes åter 1830. Helgedag kallas inom de kristna kyrkorna hvarje dag, som till erinring om någon troslära eller någon religiöst betydelsefull tilldragelse firas, liksom söndagen, med offentlig gudstjenst och hvila från arbetet. Sådana dagar äro i den svenska kyrkan, enf. k. förordn. d. 4 Nov. 1772, de två första dagarna af de tre stora högtiderna (jul, påsk och pingst) samt Nyårsdagen, Trettondedag jul, Mariebebådelsedag, Långfredagen, Kristihimmelsfärdsdag och Midsommardagen (Johannes Döparens dag). Äfven Marias kyrkogång (Kyndelmässodag), Mikaelisdag och Allhelgonadag äro bibehållna som helgedagar. Infalla dessa på söckendag, firas de på nästföljande söndag. Inträffar Marias kyrkogång i veckan före fastlagssöndagen, flyttas den till söndagen förut. Den katolska kyrkan firar dessutom Kristi lekamens fest, festen för Marias obefläckade aflelse, Marie himmelfärdsdag, Petrus' och Paulus' dag samt Alla själars dag. I det protestantiska Tyskland samt i Danmark och Norge är Midsommardagen icke mera helgedag, hvaremot i Tyskland reformationsfesten firas såsom sådan. Helgekvidorna kallas tre sånger i den äldre Eddan, af hvilka en handlar om Helge Hjärvardsson och de två andra om Helge Hundingsbane. Se Helge. Th. W. Helgeland, namn på södra delen af Nordlands amt (Norge). Arealen 18,115 qvkm. 45,103 innev. (1875). H. är i administrativt hänseende deladt i två fogderier och två sorenskriverier. Der ligger lastageplatsen Mosjöen, med omkr. 800 innev. Se vidare Hålogaland, O. A. Ö. Helgelse kallas i de kristna kyrkornas teologi menniskans på en religiös pånyttfödelse grundade sedliga omskapning, det relativa förverkligandet hos henne af det sedliga idealet. En utvecklad lära om helgelsen finnes ej i bibeln, men väl sjelfva begreppet. Redan i Moseböckerna ställes på Israel krafvet att vara ett heligt folk, likasom Jehovah, dess Gud, är helig. Om också de till folket vid särskilda tillfällen ställda uppmaningarna att helga sig närmast afsågo yttre reningar, så voro dock dessa blott sinnebilder af en inre andlig rening; ty af andra ställen framgår otvetydigt, att den mosaiska lagen afsåg ej blott de yttre handlingarna utan äfven sinnelaget. Menniskan uppmanas att lyda de gudomliga buden af hela sitt hjerta och hela sin själ. Esaias uppmanar de affallna att rena sig från sina onda gerningar (1: 16). Med dessa uppfordringar till sedlig rening förenar sig hos profeterna löftet om att Jehovah skulle helga sitt folk genom meddelande af sin ande, som liknas vid renande vatten. (Ez. 36: 25--27; Es. 44: 3). I Nya testamentet framställes menniskans helgelse l. sedliga fullkomnande uteslutande såsom en förändring af sinnelaget och ej mera bunden vid några yttre former. De renhjertade skola se Gud (Matt. 5: 8). Det högsta goda, som genom helgelsen skall förverkligas, är 1) objektivt Guds rike (Matt. 6: 33); 2) subjektivt individens (relativa) fullkomlighet (Matt. 5: 45--48). Principen för denna utvecklingsprocess är den helige ande (Rom. 8: 9--16; 1 Kor. 2: 14--16; 1 Joh. ep. 3: 24). Ehuru Kristus framställer den gudomliga kärleken l. nåden såsom helgelsens nödvändiga förutsättning, hvilken går före allt menskligt åtgörande (Mark. 10: 14; Luk. 18: 16), ställer han å andra sidan på menniskan krafvet att sjelf taga initiativet till sitt sedliga fullkomnande. (Matt. 5: 48; 7: 13, 24; Luk. 15: 18). Paulus låter helgelsen verkas genom tron på Kristus (Rom. 5: 1--11), förf. till Jakobs bref genom "sanningens ord" (1: 18), genom hvars följande menniskan blifver en lagens "görare" (1: 22--25), och förf. till 1 Petr. ep. genom Jesu föredöme (1: 15; 2: 21--25). Inom den kristna kyrkan utvecklades snart begreppet om helgelsen i en ensidigt asketisk riktning, till följd hvaraf eremit- och klosterlifvet ansågs medföra en högre grad af helighet än uppfyllandet af det menskliga samfundslifvets pligter. För det stora flertalet kristna, som ej kunde uppnå denna asketiska helighet låg den faran städse nära, att sedligheten blef förnämligast en yttre laglydnad, och att den inre helgelsen ersattes med gåfvor till kyrkor och kloster, pilgrimsfärder, kyrkogång och mera sådant. Mot denna ensidigt asketiska riktning å ena sidan och denna blott yttre lagfromhet å den andra gjorde reformationen gällande sinnelagets, viljeriktningens förändring genom tron såsom den enda förutsättningen för det kristliga lifvet. Detta lif -- födt af Guds