till 1869, då svenska postkontoret derstädes indrogs. Derefter sysselsatte han sig med omfattande skriftställareverksamhet och spiritistiska studier. Död i Stockholm d. 5 Okt. 1877. H. tillhörde inom politiken den "yttersta högern", om detta uttryck får användas på svenska förhållanden, och visade sig efter Karl Johans död till och med "mera konungsk än konungen sjelf". Under upprörda tider, t. ex. 1848, ansågs han dock genom sin fasthet hafva gjort den bestående ordningen goda tjenster, hvilka slutligen erhöllo sin belöning genom postdirektörstjensten i Hamburg. Den vana vid polemik, som H. under sin publicistiska verksamhet förvärfvat, öfvergaf han ej häller såsom ämbetsman. Han omfattade med stort intresse postväsendet och dithörande frågor, som han behandlade i tidningsartiklar och broschyrer samt i en särskild af honom under vistelsen i Hamburg utgifven tidskrift, "Svenskt Postarkiv". Jämte sitt politiska och polemiska författareskap försökte sig H. äfven såsom skald och utgaf en diktsamling, Rimfrost (1838), samt Sånger från Upsala för trettio år sedan af f. d. "poeten", Upsalastudent (1866). Hans vidlyftigaste arbete, hvilket han utgaf under psevdonymen Posthumus, är Ur minnet och dagboken om mina samtida personer och händelser efter 1815 inom och utom fäderneslandet (12 delar, 1870--74). Hellebard l. hillebard, äldre Sv. hillebård (af omtvistad härledning), krigsv., ett medeltida hugg- och stötvapen, bestående af ett 1,5--2,5 m. långt skaft, hvarpå var fäst ett metallblad, på ena sidan försedt med en bila, på den andra med en vanligtvis bakåtböjd hake och upptill slutande med en lansspets. Med haken sökte vapnets bärare, hellebardieren, fatta i fogarna på riddarens rustning för att rycka honom från hästen. H. var i bruk från början af 14:de till midten af 18:de årh. och utgjorde i synnerhet schweizarnas älsklingsvapen. Numera användes det blott vid högtidliga tillfällen (processioner o. d.) af furstars lifvakt. H. W. W. Hellebardier. Se Hellebard. Helleberga, socken i Kronobergs län, Uppvidinge härad. Arealen 17,327 har. 1,620 innev. (1880). Annex till Elghult, Vexiö stift, Uppvidinge kontrakt. Helleborus Tourn., bot., ett örtslägte inom nat. fam. Ranunculaceae Juss., kl. Polyandria L., igenkännes genom sina 5, stora, rundade, trubbiga, qvarsittande kronblad och sina många, kranssittande honingsgömmen. Slägtet har flere arter, som förekomma å södra Europas berg, men äfven kunna odlas i Sverige. De blomma mycket tidigt på våren, H. hiemalis L. (Eranthis Salisb.) t. o. m. under vintern, om blidväder råder. H. niger L. lemnar svart prustrot (se d. o.), och flere andra arters rötter äro använda i medicinen för sina skarpa egenskaper, såsom H. viridis, foetidus, orientalis m. fl. O. T. S. Hellebäk, fiskläge i Tikjöb socken, Frederiksborgs amt, i Danmark, vid Öresund, omkr. 5,6 km. n. om Helsingör. Ypperliga hafsbad. Vid H. ligger Hammermöllen, som till 1870 tillverkade den danska arméns behof af gevär, men sedermera förvandlades till klädesfabrik. E. Ebg. Hellefors. 1. Socken i Örebro län, Grythytte och Hellefors bergslag. Arealen 45,609 har. 4,085 innev. (1880). H. utgör ett konsistorielt pastorat af 3:dje kl, Vesterås stift, Nora kontrakt. -- 2. Jernbruk i ofvannämnda socken, eges af Hellefors bruks aktiebolag. Detta eger nu H. bruk, med 4 härdar, valsverk, gjuteri och mek. verkstad samt qvarn och såg, Karlsdals bruk, med 4 härdar, Säfvenfors qvarn och tvänne sågar, Silkens masugn, qvarn och såg, Björnhöjdens och Ställbergs grufvor, allt inom H. socken, Gustafsströms bruk med qvarn och såg, Elfsjöhytte masugn och Fagerbergs grufvor inom Gåsborns socken af Värmlands län samt hemman i Grythytte och Ljusnarsbergs socknar af Örebro län, i Rämens socken af Värmlands län samt i Grangärde och Äppelbo socknar af Kopparbergs län. Hela arealen utgör 48,889 har, fördelad på 28 mtl. Taxeringsvärdet å det hela är 2,680,300 kr. (1881). Tillverkningen utgör omkr. 2,5 mill. kg. tackjern vid Silkens masugn, 4,3 mill. kg. stångjern och finjern vid H. samt 2,3 mill. kg. smältstycken vid Karlsdal -- H. låg i en ödemark till Karl IX:s tid, då finnar fingo tillåtelse att nedsätta sig der. Under Gustaf II Adolfs tid upptäcktes vid H. silfvermalmsådror, som bearbetades för statens räkning. Ett stort område af trakten, som då tillhörde kronan, anslogs till silfververket, som dessutom erhöll andra förmåner. Till en början gaf verket årligen 2,000 löd. mark silfver, men småningom aftog fyndigheten, så att förlust uppstod. Karl XI öfverlemnade derför 1686 verket till ett bolag, hvilket 1731 efterträddes af ett annat. Detta bolag erhöll 1770 rättighet att anlägga ett jernbruk. Detta drefs likväl med föga framgång. Bolagsmännens antal minskades alltmer, och 1821 återstod endast bergsrådet D. Heijkensköld. Denne, som 1816 bland allmogen i socknen införde den vackra Helleforsdrägten (ännu icke alldeles aflagd), utvidgade jernbruket, byggde boningshuset och gjorde mycket för sina underlydandes trefnad. Efter hans död (1824) tillföll bruket hans son K. G. Heijkensköld, hvars enka, Eva Augusta, f. Cronstedt, efter sina aflidna barn ärfde H. och gifte om sig med grefve G. Lewenhaupt. Då detta äktenskap var barnlöst, ärfdes H. af grefvinnan Lewenhaupts systerbarn, friherrarna von Essen, hvilka 1864 af godset bildade ett bolag. -- 3. Jernbruk, gjuteri och mekanisk verkstad i Lilla Mellösa socken, Villåttinge härad, Södermanlands län, beläget vid Hellefors' å och dam. Jordegendomen. 10 1/8 mtl, är uppskattad till 199,800 kr. (1880) och jernbruket med mek. verkstad, qvarn och såg till 126,300 kr. Till bruket hör Biby i Gillberga socken jämte qvarn, såg, tegelbruk och kalkugn, taxerade till 376,100 kr., samt underlydande i Floda socken med Stafs och Hvalfalla grufvor, värderade till 105,900 kr., eller tillsammans 808,100 kr. Jernmalmen tages från den i Floda socken belägna Stafs grufva. hvilken lemnar ett utmärkt gjut- och smidesjern. -- 1659 fick Albin Noj, enligt uppgift polack, privilegium att vid H. anlägga ett styckebruk och gjuta kanoner. Hans arfvingar sålde H. 1666 till kunglig