(mellan sjön Dellen och Hudiksvall), Marma-- Sandarne och Söderhamns (mellan Bergvik och Söderhamn). (Statistiska uppgifter rörande näringsgrenarna m. m. äro lemnade i art. Gefleborgs län.) H. var före unionstiden det gemensamma namnet för den norrländska kustbygden norr om Ödmorden och omfattade sålunda hela Norrland, så långt det var bebodt af svenskar. Den sydligare delen af landskapet kallades Sundhed, som i något senare tid delades i prostadömena Alir (den sydvestra delen) och Sundhed (den nordöstra delen), eller södra och norra prosteriet, hvilka i hufvudsak motsvara det nuvarande H. Alir och Sundhed hade hvar sin lagman, men i slutet af 1300-talet sammanslogos de båda lagsagorna till en, hvars lagman höll lagmansting vid sockenkyrkorna och ofta äfven allmänna landsting för hela landet. Denne lagman stod dock i ett underordnadt förhållande till Uplandslagmannen. H. hade en egen lag, Helsingelagen (se d. o.). I unionstidens strider togo helsingarna en verksam del. Enligt 1634 års reg. form kom H. att tillhöra Norrlands höfdingedöme och Vesternorrlands lagsaga. 1762 förenades H. med Gestrikland och Herjedalen till Gefleborgs län. I våra tider har till Los församling i detta landskap förlagts en del af Orsa finnmark, som rätteligen torde tillhöra landskapet Dalarna, hvaremot det af ålder till H. hörande Hogdal (d. v. s. Ytter-Hogdal med Ängersjö kapell) år 1863 öfverflyttades till Hernösands stift och Jämtlands län. Om man nu icke så strängt fäster sig vid det gamla landskapet H., utan anser det lika med Helsinglands fyra kontrakt och dess tre domsagor: norra, vestra samt södra, så omfattar landskapet den del af Gefleborgs län, som icke tillhör landskapet Gestrikland. H:s folkmål, helsingskan, hör till deu norrländska gruppen af folkmål, med förmjukning äfven inuti ord. t. ex. äntja, enka, foltje, folket, samt bestämd plur. mask. och fem.-an; i Delsbo finnas äfven spår af äldre kort vokal med kort konsonant i skilnaden mellan bela, börda, bestämd form bela, och floge, fluga, best. form flogo. I enlighet med landskapets läge står helsingskan nära sveamålen, bl. a. genom saknaden af diftonger. För landskapets folkmål mer eller mindre egendomliga drag äro sj-ljud i st. f. r och tjockt l före t, t. ex. josjt, gjordt, svasjt, svalt; supradentalt s i st. f. r framför k och p, t. ex. starsk, stark, korsp, korp; tonlöst l före t, t. ex. hehlt, svählta; gar, garn, jär, järn o. s. v., samt förlängning af konsonant i sådana ord som betti, bitit, söppe, supit, fuggel, fogel; i böjningen plur. utan r, bestämd sing. fem. vanl. -a, pres. ind. i regeln på -e. Delsbomålet utmärker sig särskildt derigenom att det i st. f. y och ö har i och e, gv för hv: gvit o. s. v., eng. w i ljudförbindelsen kw, olika form för adj. i attribu-tiv och predikativ ställning med tre skilda kön i förra fallet, t. ex. attr. kåsugan, -ga, -t, pred. kåsug, tokig. Tryckta källor: "Ordbok öfver helsing-dialecten" (suppl. till Ihre af P. Boling), utg. af C. J. Lénström (Ups. 1841); "Ordbok öfver allmogeord i Helsingland" (1873) och "Uppränning till grammatik för Delsbomålet" (1862 och 1870), båda utg. af Helsinglands fornminnessällskap, den förra genom F. Wennberg, den senare genom L. Landgren. Öfver H. finnes knappast någon annan topografisk literatur än P. H. Widmarks "Beskrifning öfver provinsen Helsingland". K. S.<tab> E. E.<tab> Lll. Helsinglands norra kontrakt, Upsala ärkestift, omfattar pastoraten Hudiksvalls stad och Idenor, Delsbo, Forsa och Hög, Enånger med Njutånger och Nianfors kapell, Harmånger och Jättendal, Tuna, Bergsjö, Hassela, Norrbo och Bjuråker, Rogsta och Ilsbo, Gnarp. 41,125 innev. (1880). Helsinglands vestra nedre kontrakt, Upsala ärkestift, omfattar pastoraten Bollnäs med Annefors och Katrinebergs kapell, Alfta med Svabensverks kapell, Arbrå, Undersvik, Ofvanåker med Öjungs och Mattsmyra kapell, Voxna. 23,206 innev. (1880). Helsinglands vestra öfre kontrakt, Upsala ärkestift, omfattar pastoraten Jerfsö, Ljusdal, Ramsjö, Färila med Kårböle kapell, Los med Hamra kapell. 18,779 innev. (1880). Helsinglands östra kontrakt, Upsala ärkestift, omfattar pastoraten Mo, Rengsjö, Söderala med Maråkers kapell, Segersta och Hanebo, Söderhamns stad, Norrala och Trönö, Skog med Lingbo kapell. 29,272 innev. (1880). Helsingör, stad i Danmark, på Själlands nordöstra kust, på en i Öresund utskjutande udde, midt emot Helsingborg (blott omkr. 5 km. derifran). Innan Öresundstullen upphäfdes (1857), hvilken nödsakade fartygen att stanna i H., var staden i stort välstånd, men gick sedermera betydligt tillbaka och har ännu icke nått en så hög folkmängdssiffra som i midten af 1850-talet (1880 var innevånarnas antal 8,978, men 1855 uppgick det till 9,097), ehuru den 1864 fick jernvägsförbindelse med hufvudstaden och hamnen 1859--63 mycket utvidgades. Från H. är liflig ångbåtstrafik till Köpenhamn och till svenska kusten. Det närbelägna forna lustslottet Marienlyst ombildades 1859 till en hafsbadanstalt, som under de senare åren varit mycket besökt, i synnerhet af nordtyskar. Utom några skeppsbyggerier och en slip finnas i H. och dess omnejd flere industriella anläggningar af ganska betydligt omfång. Hemmahörande i H. voro 1880 107 segelfartyg, med en drägtighet af omkr. 9,750 tons, och 6 ångfartyg, med omkr. 1,400 tons. Ytterst på den udde, der staden är belägen, ligger fästningen Kronborg. H. omtalas redan i den äldre medeltiden och är troligen samma ställe som det gamla Halöre, hvarest en mycket besökt marknad hölls. Erik Presthataren brände staden 1288, och lybeckarna gjorde detsamma tvänne gånger i 14:de årh. samt derjämte 1522. Stadsrättigheter fick H. 1425, och ungefär samtidigt byggdes borgen Krogen l. Örekrog i stället för det äldre Flynderborg. H. har tvänne gånger svårt hemsökts af pesten, nämligen 1583, då 1,200 menniskor dogo, och 1711, då omkr. 2,000 personer (mera än en tredjedel af innevånarnas hela antal) bortrycktes. E. Ebg. Helskugga. Se Kärnskugga.