Helskyld, jur., säges en person vara med en annan, då skyldskapen grundar sig på härstamning från gemensam fader och moder (se Halfskyld). Samma personer kunna naturligtvis på en gång vara både hel- och halfskylda, t. ex. halfsyskon och helsyskonbarn. K. H. B. Helslanga. Se Fältskyttet. Helsobrunn l. helsokälla, med., kallas hvarje sådan genom gräfning, borrning eller naturens egen åtgärd framlockad eller framqvällande vattensamling, som på grund af de beståndsdelar, hvilka vattnet innehåller, användes till behandling och botande af sjukdomar. Sedan äldsta tider hafva vissa källor och vatten stått i synnerligt rop för sin helsobringande kraft. Många omständigheter hafva fäst menniskornas uppmärksamhet på dylika källor, såsom deras oberoende af omgifvande mediers temperatur (antingen varmare eller kallare än omgifvande jordlager och luft), en egendomlig smak eller lukt, uppstigandet af luftarter (kolsyra) i vattnet, hvarigenom dess yta syntes vara liksom i kokning, o. s. v., allt i förening med storartade naturföreteelser i den omgifvande nejden. Förr hyste man allahanda vidskepliga föreställningar om orsaken till dessa källors kraft. Nu vet man, att det är beståndsdelarnas beskaffenhet och de i vattnet befintliga gasarterna, som ligga till grund för helsokällans medicinska verkan. Källor och brunnar, som utmärka sig genom en större halt af mineraliska beståndsdelar (och gasarter), kallar man vanligen mineralkällor (surbrunnar), till skilnad från de mineralfattiga källorna, som benämnas neutrala eller indifferenta (utan bestämd, utpräglad beskaffenhet). Helsokällor, såväl de mineralrika som de mineralfattiga, leda alla sitt ursprung från det vatten, som faller ur atmosferen (meteorvatten) samt genom de särskilda geologiska lagren och deras klyftor eller sprickor intränger i jorden och på denna sin väg mot djupet i sig upptager alla lösliga och för öfrigt upptagliga ämnen, som påträffas, samt derefter enligt hydrostatikens lagar uppstiger till jordytan och då eger den värmegrad, som tillhör de djupare eller ytligare lager, som vattnet genomgått. Det är således klart, att helsokällornas vatten är beroende af beskaffenheten hos jordgrundens geologiska lager, hvilket redan var bekant för de gamle. Om de jordlager, genom hvilka meteorvattnet nedtränger, och från hvilka det sedan uppqväller, innehålla ringa mängd lösliga ämnen, så kunna dessa lager (såsom rent grus och sand) göra tjenst såsom silnings- och reningslager (filtrer), hvilka befria vattnet från uppslammade olösta ämnen och en del organiska beståndsdelar, och vattnet i brunnen eller källan blir då ovanligt rent och fritt från beståndsdelar samt närmar sig således till destilleradt vatten. Så är händelsen med de indifferenta helsokällorna. Dylika källor förekomma talrikast i land med öfvervägande urbergsformation, hvars betäckande gruslager ofta nog äro särdeles rena och fria från lösliga ämnen. -- Om deremot meteorvattnet på sin väg nedåt träffar samman med flere slags lösliga ämnen, så blir vattnet rikt på mineraliska beståndsdelar. Detta inträffar i synnerhet om vattnet under sipprandet genom jordgrunden blir i tillfälle att tillika upptaga kolsyra, en gasart, som är mycket utbredd i jorden, och hvars närvaro betydligt ökar vattnets förmåga att lösa vissa mineraliska ämnen. I enlighet härmed är det klart, att mineralkällor kunna vexla med afseende på mängden af lösta beståndsdelar vid olika tider, oafsedt de förändringar i mineralvattnets sammansättning, som kunna uppkomma genom tillfälligt tillflöde af vatten från jordytan eller dess öfversta lager (dagvatten) vid starkare regnfall, om källan icke är nog omsorgsfullt skyddad mot sådant tillflöde. -- De heta helsokällornas temperatur är i allmänhet i det närmaste oföränderlig (konstant), emedan de vanligen uppstiga från ett sådant djup under jordytan, att dagens och årets medellufttemperatur icke der utöfva något inflytande. Detta är deremot icke händelsen med de källor, som hafva sitt ursprung från jordens ytligare lager, hvilka påverkas af luftens vexlande värmegrad. De varma mineralkällorna komma antagligen från större djup ur jorden, ett antagande, som stödes af erfarenheten från s. k. artesiska brunnar af olika djup, hvilken ådagalägger, att vattnets temperatur i sådana borrbrunnar tilltager med borrhålets djup. I hvilken proportion detta sker är icke nöjaktigt utredt och tyckes på olika orter förhålla sig något olika, men synes kunna sägas vara ungefär 1 grad för hvarje 100 fots tilltagande djup. Man har funnit helsokällor med mycket olika värmegrad, från blott + 1° och + 2° Cels. ända upp till + 97° Cels. -- Hvad beträffar beståndsdelarna i helsokällor i allmänhet och mineralkällor i synnerhet, har man att göra skilnad mellan de flyktiga (gasformiga) och fasta beståndsdelarna samt bland dessa senare mellan de oorganiska och organiska ämnena. Bland de flyktiga har man att i första rummet nämna kolsyran, derefter svafvelväte och qväfve (närvaron af fritt syre och kolväten är af mindre betydelse). -- Kolsyran är en väsentlig beståndsdel i ett stort antal mineralvatten. Den bildas å somliga orter i jordens inre i oerhörd mängd, antagligen genom vulkaniska processer och dervid skeende sönderdelningar. Kolsyra utströmmar på många ställen omedelbart ur jorden (t. ex. i Grotta del cane vid Posilipo, i "Dödsdalen" på Java), eller ock upptages den af genom jordlagren sipprande vatten. Detta har nämligen så stor benägenhet att absorbera kolsyra, att 1 volym vatten redan under vanligt lufttryck kan upptaga mer än 1 volym kolsyra. Under ökadt tryck, såsom förhållandet är i djupare jordlager, kan vattnet upptaga 4 till 6 gånger sin egen volym af kolsyra, ja ännu mera. Då vattnet kommer närmare jordytan och trycket således minskas, kan icke all den upptagna kolsyran qvarhållas, utan en viss mängd så att säga lösgöres, hvarigenom gasströmmar uppstå. På nyssnämnda sätt bildas visserligen den största mängden fri kolsyra i jorden; men denna gasart frigöres äfven vid de jäsningsprocesser och omsättningar, som försiggå i markens ytligare lager, och kan då naturligtvis blifva upptagen i de källådrors vatten, som gå genom