dessa lager. -- Svafvelvätegas, som likaledes har ganska stor benägenhet att ingå i vatten, uppstår i jordlagren genom vexelverkan mellan svafvelmetaller eller svafvelalkalier och vatten, hvarvid vattnet sönderdelas och svafvelsyra samt svafvelväte bildas. Detta senare upptages af vattnet, och svafvelsyran bildar med metalloxider eller alkalier sulfat (svafvelsyrade salter), hvilka lösas och upptagas af vattnet. -- Den halt af qväfve, som träffas i en del källors vatten, härleder sig derifrån att meteorvattnet under sitt nedträngande i jorden medfört absorberad atmosferisk luft, hvars qväfve sedermera åtföljer källvattnet. De fasta i vatten lösliga oorganiska beståndsdelarna i mineralkällorna förekomma i mycket olika mängd i olika källor. Af de elementarbeståndsdelar, som ingå i källornas salter, äro de vanligaste: syre, svafvel, qväfve, fluor, klor, brom, jod, fosfor, bor, kol, silicium (kisel), väte, kalium, natrium, lithium, barium, strontium, calcium (kalk), magnesium, aluminium, mangan och jern. Mycket sällan finner man, och då i särdeles ringa mängd, koppar, tenn, bly, antimon, men deremot förekommer arsenik oftare, och detta ämne är icke sällan påträffadt i jernhaltiga källor, om ock endast som spår. I Spanien finnas dock källor, hvilka innehålla arsenik och koppar i så stor mängd, att de äro vådliga för helsan, hvarför dessa källor ingalunda kunna räknas bland helsokällor. -- De organiska ämnena utgöras dels af vissa bland de lägst stående mikroskopiska djuren och växterna, hvilka efter sitt bortdöende sjunka till källans botten och lemna bidrag till ett ofta egendomligt bottenslam, dels af flere organiska syror, såsom källsyra, källsatssyra, ättiksyra, myrsyra, bernstenssyra, benzoesyra m. fl. -- Helsobrunnar eller helsokällor kunna lämpligen indelas i grupper på grund af sina beståndsdelar. Det är redan nämndt, att man skiljer de neutrala l. indifferenta, på beståndsdelar fattiga helsokällorna från de egentliga mineralkällorna. Dessa brukar man ordna i tre hufvudafdelningar: 1. Alkaliska och saltrika mineralkällor, hvilka jämte sin stora halt af jordarters och alkaliers salter tillika vanligen äro ganska rika på kolsyra; 2. Svafvelkällor, hvilkas verkan i väsentlig mån synes bero af det svafvelväte, som de innehålla, och 3. Jernkällor ("stålvatten"), hvilkas vigtigaste beståndsdel utgöres af ett jernsalt. -- Bland neutrala eller indifferenta helsokällor må nämnas de varma källorna i Gastein (Österrike), Ragatz (Schweiz) och Wildbad (Schwarzwald), Teplitz-Schönau (Böhmen) m. fl., hvilka begagnas uteslutande till badning. Dit räknas också alla de kalla källor, hvilka gifvit upphof till s. k. kallvattenkuranstalter, alltifrån Gräfenberg till de många bekanta i Sverige, såsom Söderköping, Södertelje, Upsala, Sköfde, Mösseberg, o. s. v. -- De tre ofvannämnda hufvudafdelningarna af mineralrikare källor brukar man ordna, med någon mera framstående beståndsdel till indelningsgrund, i mindre grupper på följande sätt: 1. Koksaltskällor, såsom de kalla källorna i Kissingen, Homburg, Pyrmont (Salzqvelle) eller de varma i Wiesbaden, Baden-Baden, Soden, Bath, Bourbonne-les-Bains, hvilka alla innehålla öfvervägande mängd koksalt, ehuruväl icke tillräckligt, för att man ur dem med fördel skulle kunna framställa detta salt. Mera koncentrerade koksaltskällor kallas i Tyskland Soolen. Kalla sådana källor finnas i Ischl, Reichenhall, Hall (Würtemberg), Hall (vid Insbruck), Bex m. fl. och varma i Nauheim, Oeynhausen, Soden. Några koksaltskällor innehålla tillika jod och brom i något större mängd och sammanföras derför i en egen grupp, nämligen Kreuznach, Heilbrunn (Adelheidsqvelle), Hall (Österrike) och i Sverige Torpa saltkälla nära Lilla Edet vid Göta elf. -- 2. Alkaliska källor, hvilkas vigtigaste beståndsdel är natriumkarbonat (kolsyradt natron, soda), äro bl. a.: kalla i Bilin, Giesshübel, Fachingen etc. och varma i Vichy, Neuenahr, Mont Doré, Assmanshausen (håller lithion). Derjämte koksalthaltiga äro de kalla källorna i Selters, Tarasp, Weilbach (lithion) och Lukatschowitz (Mähren, håller jod och brom) samt de varma källorna i Ems. -- 3. Källor med framstående halt af kalcium- och magnesium-karbonat (kolsyrad kalk och magnesia) finnas i Wildungen, Lippspringe, Leuk, Bormio, Contrexéville. -- 4. Källor med sulfat (svafvelsyrade salter). Bland dessa må nämnas de på bittersalter (natrium- och magnesium-sulfat) rika källorna i Saidschütz, Sedlitz, Püllna, Ofen, Friedrichshall samt de derjämte koksafthaltiga kalla källorna i Marienbad (Kreuzbrunn), Eger-Franzensbad (Salzquelle), Schuls-Tarasp och de varma i Karlsbad. -- Svafvelkällorna äro dels kalla, såsom Neundorff, Weilbach, Sandefjord etc., dels varma såsom Aachen, Schinznach, Aix-les-Bains, Amélie-les-Bains, Eaux-bonnes m. fl. -- Jernkällorna skilja sig från hvarandra dels genom beskaffenheten af det jernsalt de innehålla och dels genom närvaron af andra beståndsdelar. Åtskilliga källor med jernkarbonat (kolsyrad jernoxidul), kallas "rena jernkällor", då endast obetydlig mängd andra beståndsdelar finnas jämte jernsalten, såsom i de flesta svenska jernkällor: Porla, Medevi, Lundsbrunn, Lannaskede, Karlstad, Henschens källa i Ronneby o. s. v., och många utländska: Ambrosiusquelle och Karolinenquelle i Marienbad, Spaa, Schwalbach etc. Andra kolsyrade jernkällor hålla tillika en icke obetydlig mängd natriumkarbonat och natriumsulfat, såsom Ferdinandsbrunnen i Marienbad, Franzensquelle i Eger-Franzensbad, Elster m. fl., hvaremot icke så få kolsyrade jernkällor äro i betydlig mån bemängda med karbonat af kalk och magnesia, t. ex. Stahlquelle i Pyrmont, S:t Moritz, Driburg, Bagnères de Bigorre o. s. v. En särskild grupp bilda de jernkällor, som innehålla jernsulfat (svafvelsyrad jernoxidul), såsom de flesta källorna i Ronneby, Alexisbad Muskau o. s. v. Dessa mångfaldiga mineralkällor användas till s. k. brunnsdrickning, och vid de verldsberömda utländska "brunnarna" äro storartade byggnader och anläggningar med oerhörd kostnad utförda till kurgästernas