besvärligheter i allmänhet lätt funnet -- ehuru visst icke alltid lätt att med tillbörlig energi fullfölja. Det bör dock anmärkas, att hemorrhoiderna kunna uppkomma af andra orsaker, såsom af grossesser; de kunna blifva qvar, äfven sedan denna orsak för alltid upphört. Kalla vattenlavemang äro ett utmärkt medel både mot blödningar och andra besvär af hemorrhoider; fruktan för detta medel är fullkomligt oberättigad. Blifva svulsterna alltför stora och besvärande, och kunna de ej hållas i tygeln af dietetiska och andra medel, så måste de borttagas. Kirurgerna hafva för detta ändamål varit ganska uppfinningsrika; intet af deras "heroiska" medel, knif, sax, omknytning, brännmedel (både syror, alkalier och glödande jern), har lenmats oförsökt. Nu torde man vara tämligen ense om att det till utseendet värsta är i sjelfva verket det minst smärtsamma, det ofarligaste, men på samma gång det verksammaste: glödjernet, men det nyaste deraf, den s. k. termokautern. Det är omöjligt att lemna detta kapitel, utan att påpeka hurusom det knappt ges någon åkomma, hvarmed en menniska kan vara behäftad, som gifvit och fortfarande ger anledning till så många oriktiga och skadliga föreställningar som "hemorrhoider". Å ena sidan föreställa sig så många, att hemorrhoiderna äro något, som skall vara, att de äro nyttiga, att de åtminstone ej förtjena särdeles mycket afseende, att de i alla fall ej kunna hjelpas, och man underlåter så mycket hällre att söka hjelp, som redan undersökningen är så motbjudande, för många den sista, som de besluta sig till. Deraf kommer ock, att ofantligt många menniskor lifvet igenom eller åtminstone långa tider dragas med ett ondt, som lätt och utan fara kan hjelpas. An värre är, att man vid hvarjehanda obehag i denna region tröstar sig med att man blott har hemorrhoider och dervid har intet annat att göra, än taga laxermedel, på sin höjd genomgå brunnskurer, och underlåter en undersökning, som skulle uppdagat helt andra lidanden, hvilka icke alltid äro lätta att hjelpa, då de vunnit större utbredning. Å andra sidan kallar man hemorrhoider en mängd sjukliga företeelser, som med dem hafva alls ingenting att skaffa; ja, man föreställer sig, att hemorrhoiderna äro flyttfoglar, som kunna slå upp sitt bo hvar som hälst, att de stiga upp under bröstet och slå sig på lungorna, på hjernan till och med! Hemorrhoiderna blifva, der de äro. Om också en hastigt stoppad habituel blödning från gyllenådern kan för en tid medföra några små obehag, så är dock visst, att alla dessa aflägsna sjukdomstecken hafva andra grunder, hvilka det är nödvändigt att utstudera, om man vill blifva frisk. Rsr. Hemortsrätt. Se Fattig, sp. 1061. Hemse, socken i Gotlands läns södra härad, Hemse ting. Arealen 2,652 har. 496 innev. (1880). Annex till Alfva, Visby stifts södra kontrakt. Hemsedalen, en af Hallingdalens sidodalar, i Buskeruds amt (Norge), omgifves på alla sidor af den gren af Langfjeldene, som bär namn efter dalen. Bland fjälltopparna märkas Jökuleggen (1,920 m.), Skogshorn (1,730 m.), Raubergskarv (1,810 m.) och Reinsfjeld (1,790 m.). Dalen genomflytes af den 58 km. långa Hemsedalselfven l. Hemsil, som kommer från Jökuleggen och i Mörkedalen bildar den vackra Rjukandefos. O. A. Ö. Hemsjö, socken i Elfsborgs län, Kullings härad. Arealen 6,489 har. 1,932 innev. (1880). Annex till Alingsås, Skara stift, Kullings eller Gäsene kontrakt. Hemslöjd. Se Slöjd. Hemsterhuis [-höjs]. 1. Tiberius H., holländsk språkforskare, f. 1685, d. 1766, blef 1704 professor i filosofi i Amsterdam, 1720 professor i grekiska språket i Franeker och 1740 professor i grekiska språket och historien i Leiden. H. var en af 1700-talets mångsidigaste humanister och gaf studiet af det grekiska språket en vetenskaplig grundläggning. Bland hans arbeten märkas editionerna af Pollux' "Onomasticon" (1706), Aristophanes' "Pluto" (1744) samt kommentarier till Propertius, Kallimachos och Hesychios. Ur hans efterlemnade papper hafva utgifvits "Anecdota hemsterhusiana" (1825) och Orationes et epistolae (2:dra uppl. 1839). -- 2. Frans H., holländsk filosof och arkeolog, den föregåendes son, f. 1720, d. 1790, innehade en anställning i Nederländernas statskansli och tillhörde den krets af snillen, som omgaf furstinnan Amalia Galitsin ("Diotima") i Münster. Hans filosofiska system är eklektiskt och går ut på att förena rationalism med sensualism. Hans förklaring af det sköna såsom det, hvilket på kortaste tid framkallar det största antal föreställningar, har i nästan oförändrad form upptagits af Jacobi och Goethe. Han författade bl. a. Sur les désirs (1770), Lettre sur l'homme et ses rapports (1772), Sophycle, ou de la philosophie (1773), Aristée, ou de la divinité (1779), Lettre de Dioclès á Diotime sur l'athéisme (1785), Alexis, ou sur l'âge d'or (1787). Hans Oeuvres philosophiques (1792) hafva flere gånger upplagts. Hemsö. 1. Ö i Bottniska viken, n. om Hernösand, mellan utloppet af Ångermanelfvens bägge grenar. Areal 5,255 har. 515 innev. (1880). Ön är bergig och till största delen skogbevuxen. -- 2. Kapellförsamling (omfattande nämnda ö) till Gudmundrå, Hernösands stift, Ångermanlands östra kontrakt. Hemul (Isl. heimill l. hemull), urspr, "försvarad" (om en rättighet); jur., skyldighet att försvara en föryttrad sak mot annans påstående om bättre rätt till densamma (se Hemula). -- Orden Hemul och Hemulsman nyttjas numera äfven i betydelsen auktoritet. Hemula (Isl. heimila, försvara sin eller en annans eganderätt), jur., försvara en föryttrad sak mot annans påstående om bättre rätt till densamma. Säljare är, der icke annorlunda är öfverenskommet, skyldig att "stånda i hemul". Frånvinnes saken köparen, är säljaren skyldig utgifva hvad han uppburit och upprätta all skada, men eger i sin ordning vända sig till sin hemulsman den ene efter den andre. I. Afz. Hemvist, jur., i allmänhet den ort, som en person valt till sin uppehållsplats samt till medelpunkt för sitt borgerliga lif, och som till följd