Hengstenberg, Ernst Wilhelm, tysk teolog, f. 1802 i Fröndenberg i grefskapet Mark, studerade filosofi och österländska språk vid universitetet i Bonn (1819--23), omfattade liberala åsigter i religion och politik samt slöt sig till "die burschenschaften". Men efter sin flyttning till universitetet i Basel, 1823, följde han en strängt konservativ och ortodox riktning samt öfvergick från reformerta till lutherska läran. 1824 blef han docent vid universitetet i Berlin, 1826 e. o. och 1828 ordinarie professor dersammastädes. Han gjorde till sin lifsuppgift rationalismens utrotande och återställandet af det 16:de årh:s teologi, men med en spekulativ, filosofisk anstrykning. Han kämpade förnämligast för läran om menniskonaturens fullständiga förderf, sådan hon formulerats i konkordieformeln, och för läran om bibelns bokstafliga inspiration samt försvarade samtliga Gamla och Nya testamentets skrifters äkthet och trovärdighet, profetiornas bokstafliga uppfyllelse och underverksberättelsernas fulla historiska sanning. I "Evangelische kirchenzeitung", som han från 1827 utgaf, och som blef det pietistisk-ortodoxa partiets hufvudorgan, bekämpade han hela den nyare bildningen samt bedömde alla företeelser på vetenskapens, konstens och literaturens områden från den kyrkliga arfsyndslärans ståndpunkt. (Schiller och Göthe betraktade han såsom djefvulens barn och förkämpar för mörkrets rike, Strauss såsom ett moraliskt missfoster.) Genom sin tidning utöfvade H. ett ofantligt inflytande och blef den erkände ledaren för den religiösa reaktionen i Tyskland. Han var i början en försvarare af den protestantiska unionen, men drogs sedan allt mera öfver till den exklusivt lutherska riktning, som ville upplösa denna union. Han lyckades att genom sina ständigt upprepade anklagelser för irrlärighet och kristendomsfientlighet mer och mer undantränga hvarje frisinnadt element inom de teologiska fakulteterna. Grunden till detta hans handlingssätt låg i ett varmt, ehuru missledt trosnit och i oförmåga att sätta sig in i den nyare tidens åsigter. Under sina senaste lefnadsår bekämpade han förnämligast protestantföreningen. Död 1869. -- H:s förnämsta arbeten äro: Beiträge zur einleitung ins alte testament (1831--39); Kommentar über die psalmen (1842--45; 2:dra uppl. 1849--52; "Commentar öfver psalmerna", sammandrag, 1855); Geschichte des reiches Gottes unter dem alten bunde (1869--70). Henke. 1. Heinrich Philipp Konrad H., tysk kyrkohistoriker, f. 1752, d. 1809, blef 1777 e. o. och 1780 ord. teologie professor i Helmstedt och 1804 vicepresident i konsistorium i Braunschweig. Hans mest bekanta arbete är Allgemeine geschichte der christlichen Kirche (1788--95). -- 2. Ernst Ludvig Theodor H., den förres son, kyrkohistoriker, f. 1804, d. 1872, blef 1828 e. o. professor vid Karolinum i Braunschweig, 1833 e. o. professor i Jena, 1839 teologie professor i Marburg och 1849 eforus för teologiska seminariet derstädes. Hans förnämsta verk är Georg Calixtus und seine zeit (1853--60). Henke, Christian Heinrich Adolph, tysk läkare f. 1775, d. 1843, blef 1799 medicine doktor, 1805 e. o. professor i medicin i Erlangen, 1816 professor i fysiologi, patologi och rättsmedicin samt 1818 förste direktör för den kliniska anstalten. 1825 och 1828 var han universitetets representant vid landtdagen. H. har inlagt stor förtjenst om rättsmedicinens utveckling. Hans första arbete i denna vetenskap var Revision der lehre von der lungen- und athemprobe (1811), hvarpå följde hans berömda Lehrbnch der gerichtlichen medicin (1812), som på 19 år upplefde 10 upplagor. I den af honom grundlagda "Zeitschrift für die staatsarzneikunde" (sedan 1821) verkade han för samma ändamål. 1822--34 utgaf H. i fem band en samling af sina afhandlingar i rättsmedicin: Abhandlungen aus dem gebiete der gerichtlichen medicin. R. T-dt. Henle, Friedrich Gustav Jakob, tysk anatom, f. i Franken 1809, blef 1832 medicine doktor, 1834 prosektor i Berlin och 1837 docent dersammastädes. 1840 kallades han till professor i anatomi i Zürich, 1844 till enahanda plats i Heidelberg och 1854 till anatomie professor i Göttingen. Med outtröttlig energi har H. hela sitt lif arbetat på de medicinska vetenskapernas förkofran, och hvad han dervid utfört står i jämbredd med det bästa nutidens vetenskapliga forskning eger att uppvisa. Hans Handbuch der allgemeinen anatomie (1841) och hans Handbuch der systematischen anatomie des menschen (1855--73; flere uppl.) äro mästerverk. Lika berömd är hans Handbuch der rationellen pathologie (1846--52, flere uppl.), i hvilket arbete han söker förklara samtliga sjukliga företeelser genom fysiologiens lagar. Derjämte har han utgifvit en mängd värdefulla mindre arbeten, såsom Über schleim- und eiterbildung (1838), Vergleichende anatomie des kehlkopfs (1839), Pathologische untersuchungen (1840), Anthropologische vorträge (1876), Anatomischer handatlas zum gebrauch im secirsaal (1874--77) m. m. Tillsammans med Pfeufer utgaf han "Zeitschrift für rationelle medicin", (1841--71), som på vetenskapens utveckling utöfvat ett stort inflytande. Derjämte refererade H. årligen (1844--71) den nyutkomna anatomiska literaturen, dels i Canstatts "Jahresbericht" (1844--55), dels i de af honom jämte Meissner såsom bihang till "Zeitschrift für rationelle medicin" utgifna Berichte der fortschritte in der anatomie und physiologie (1856--71). R. T-dt. Henley's qvadrant-elektrometer [henlis]. Se Elektrometer. Henley's urladdare [henlis], fys. Se Urladdare. Henna, Al henna. Se Alkanna. Henne-Am Rhyn, Otto, schweizisk kulturhistoriker, f. 1828, blef 1857 professor vid kantonskolan i St. Gallen och 1859 statsarkivarie derstädes, men slog sig 1872 ned i Leipzig såsom utgifvare af "Freimaurerzeitung". Sedan 1877 är han tidningsredaktör i Hirschberg. Hans vigtigaste arbeten äro Geschichte des schweizervolks (3:dje uppl. 1878) och Allgemeine kulturgeschichte (2:dra uppl. 1877-- 78).