Henneberg, fordom furstligt grefskap i Franken, omkr. 2,000 qvkm., hade sitt namn efter den i bondekriget förstörda borgen H. vid Meiningen. Grefvarna af H. härstammade från en gammal grefveslägt från Grabfeld och nämnas först i 11:te årh. Den mest betydande medlemmen af ätten var Berthold VII (d. 1340), kejsar Henrik VII:s inflytelserike rådgifvare, hvilken 1310 fick riksfurstlig värdighet. När ätten utslocknade (1583), delades dess besittningar. Hessen fick amten Schmalkalden, Barchfeld m. m., biskopen af Würzburg Meiningen och (enligt delningsfördrag 1660) den albertinska linien i Sachsen Schleusingen och Suhl; den ernestinska linien fick största delen: Altenburg erhöll Meiningen och Henneberg, Weimar fick Ilmenau och Kaltennordheim, Gotha erhöll Sand och Wasungen. Den albertinska liniens andel tillföll Preussen 1815. Henneberg, Johann Wilhelm Julius, tysk agrikulturkemist, f. 1825, blef 1857 föreståndare för försöksstationen i Weende vid Göttingen (flyttad 1875 till Göttingen) och 1865 derjämte professor i kemi vid universitetet i Göttingen. H. har hufvudsakligen gjort sig bekant genom sina analyser af fodermedlen samt sina utfodrings- och respirationsförsök, hvilkas resultat han offentliggjort i Beiträge zur begründung einer rationellen fütterung der wiederkäuer (1860--64), Neue beiträge etc. (1870--71) samt flere artiklar i "Journal für landwirtschaft", hvilken tidskrift han grundade 1853. Hennebont [ennöbång], stad i franska depart. Morbihan, nära Blavets utlopp i hafvet. Omkr. 5,000 innev. Hafsbad. Skeppsbyggen. Hennegau. Se Hainaut. Hennequin [ennökäng], Philippe Augustin, fransk målare och kopparstickare, f. 1763, d. 1833, inhemtade de första grunderna i konsten i sin födelsestad, Lyon, men begaf sig till Paris och blef der en af de bäste lärjungarna i Davids skola. Efter att hafva ernått det stora priset kom han till Rom att studera och befann sig der, då revolutionen utbröt. Utsatt för förföljelse af den påfliga regeringen på grund af sina frisinnade åsigter, måste han lemna Italien och hade stora svårigheter att återkomma till Frankrike, der han ett par gånger satt häktad med fara för sitt lif. Sedan han ändtligen återfått friheten, öfvergaf han politiken och egnade sig helt och hållet åt sin konst. 1814 flyttade han från Paris till Liége, bosatte sig till sist i Tournay och var den derstädes befintliga målareakademiens ledare till sin död. Af H:s hand finnes i Louvre en stor tafla, Orestes förföljd af furierna, målad i davidska skolans manér, men berömd för sitt lifliga innehåll och sin korrekta, om ock något hårda, teckning (utställd i 1800 års Salon). C. R. N. Hennequin [ennökäng], Antoine Louis Marie, fransk advokat, f. 1786, d. 1840, blef advokat 1808 och vann snart stort rykte för skarpsinne och vältalighet. Ifrig legitimist uppträdde H. efter Julirevolutionen 1830 inför pärskammaren till ministern Peyronnets försvar och blef 1832, efter hertiginnans af Berry arrestering, hennes juridiska biträde. 1834 blef han deputerad. H. utgaf Choix de plaidoyers (1824) och Traité de législation (1838). Henner, Jean Jacques, fransk målare, född i Elsass 1829, studerade förut under Gabriel Guérin i Strassburg, sedan i Paris under Drolling m. fl. och eröfrade 1858 det romerska priset, hvarefter han utbildade sig i Rom under H. Flandrin. Han uppträdde först i 1863 års Salon med en tafla, kallad Jeune baigneux endormi (nu i Colmars museum). Sedan har han hufvudsakligen egnat sig åt framställning af det nakna, hvari han är mästare genom sin förmåga att frambringa stor verkan medelst en inskränkt färgskala, såsom i Susanna (1864, nu i Luxembourg). Dessutom har han målat ett antal bibliska taflor, såsom Johannes döparen och Kristus i grafven (1878), hvilken senare blifvit af kritiken ömsom höjd till skyarna, ömsom skarpt tadlad. Slutligen har H. äfven målat flere utmärkta porträtt. Hans mest kända verk är l'Alsacienne (1870), som 1872 genom en komité af damer i original öfverlemnades åt Gambetta, och som sedan blifvit populariserad genom gravyr, C. R. N. Hennes, Aloys, tysk pianist, f. 1827, studerade under Hiller och Reinecke samt lefde sedan såsom pianolärare i Kreuznach, Alzey, Mainz, Wiesbaden och (sedan 1872) i Berlin, hvarest han 1881 blef lärare vid Scharwenkas konservatorium. H. har gjort sig bekant företrädesvis genom sina instruktiva Klavierunterrichtsbriefe. A. L. Hennin, hufvudbeklädnad. Se Drägt, sp. 1491. Hennings, Betty Mathilde, dansk skådespelerska, född i Köpenhamn d. 26 Okt. 1850, hette före sitt giftermål (1877) Schnell. Hon uppfostrades i den kungliga teaterns ballettskola, utförde 1866 sin första större rol, i balletten "Valdemar", samt ingaf då stora förhoppningar och vann 1868 mycket bifall för sin själfulla framställning af Sigyn i balletten "Thrymskviden". Då hennes helsa icke tillät henne att utföra större danspartier, uppträdde hon 1870 såsom Rose i "Fruentimmerskolen" och sedermera med stor framgång i åtskilliga ingenue-partier, tilldess hon 1879 som Nora i "Et dukkehjem" visade, att hon var mäktig att utföra äfven mera invecklade karaktersroller. F. n. är hon en af danska skådebanans mest framstående konstnärinnor. E. Ebg. Henoch (Hebr. Chanókh, invigning) var, enligt slägttaflan i 1 Moseb. 5 kap., Jareds son och Seths ättling i 5:te led. Om honom säges, att han "vandrade med Gud" (v. 22, 24) och att "han var icke mer (att finna), ty Gud hade tagit honom bort" (v. 24). Senare judiska sagor göra honom till en stor siare och profet samt till uppfinnare af bokstafsskrift, räknekonst och astronomi. Man tillskref honom författareskåpet till en apokalyptisk bok, Henochs bok. Denna skrefs sannolikt i Palestina omkr. 100 år f. Kr., gick sedermera förlorad (så när som på några fragment), men återfanns på 1700-talet i Abessinien (af Afrikaresanden J. Bruce) i etiopisk öfversättning. Den har blifvit utgifven