af Lawrence (1821), Dillman (1851) m. fl. Boken beskrifver först änglarnas ("väktarnas") fall och skildrar sedan i profetiska syner judafolkets historia, Messias' ankomst och verldsdomen. Läran om själarnas föruttillvaro antages, och Messias framställes såsom existerande i himmelen före sitt inträde i den jordiska verlden. -- Boken citeras i Judas' epistel v. 14, 15. Henotikon (af Grek. henoun, förena), teol., kallades det edikt, som kejsar Zeno i Konstantinopel utfärdade 482 för att bilägga den monofysitiska striden. Deruti erkännas kyrkomötesbesluten i Nicaea, Konstantinopel och Efesos samt betonas, att Kristus är af samma väsende med fadern till sin gudomlighet och af samma väsende med oss till sin mensklighet, men att han är en och icke två. Uttrycket "två naturer" undvikes omsorgsfullt. Denna tvetydiga formel tillfredsställde hvarken de ortodoxa eller monofysiterna. Som henotikon för en tid blef erkändt inom den grekiska kyrkan, men ända från början förkastades af den romerska (genom ett dekret af påfven Felix III), föranledde det en mångårig schism (484--519) mellan de båda kyrkorna, hvilken bidrog att vidga klyftan mellan dem och i sin mån förberedde den slutliga schismen. Henriade [angriad], La (Henriaden), titeln på ett berömdt epos af Voltaire (1728), hvilket tjenade som mönster för G. F. Gyllenborgs hjältedikt "Tåget öfver Bält" (1785). Henrichssen, Johan Georg, kopparstickare och emaljmålare, föddes 1707, sannolikt i Sverige. Om hans tidigare konstnärsbana är intet kändt. Man vet blott, att han 1734 graverade titelplanschen i den då utgifna "Vapenboken" och äfven från de följande sju åren finnes ett och annat kopparstick af hans hand. Jämväl öfver det följande af hans lif hvilar mycket dunkel. Han egnade sig, utom åt kopparstickarekonsten, äfven åt emaljmålning, en konstart, som vid midten af 1700-talet hade vidsträckt tillämpning. Han blef längre fram hofemaljmålare och ledamot af Målareakademien. Död i Stockholm 1779. -- Af H:s arbeten äro ej många med visshet kända. Hans receptionsstycke i målareakademien, Venus och Adonis, är måladt i hans sista lefnadsår. Åtskilliga porträtt af de kungliga personerna på hans tid, utförda i emalj, måste härröra från hans hand. Helt säkert kunna också emaljer å urboetter, åtskilliga emaljdosor o. dyl. tillskrifvas honom. Hans manér är flärdlöst och behagligt; i skuggorna röjer han förkärlek för violett, och karnationen visar stundom en dragning åt gulbrunt. -rn. Henri-deux-fajans [angri-dö-fajangs] l. Oiron-fajans [åarång-] kallas en del keramiska alster, som under den andra fjerdedelen af 1500-talet såsom ett slags husslöjd tillverkades på slottet Oiron, nära staden Thouars i det gamla Poitou i Frankrike, sannolikt under ledning af en viss François Charpentier, som vid denna tid såsom krukmakare var anställd i slottets dåvarande egarinnas, m:me Helène de Hengest de Genlis', tjenst. Ifrågavarande arbeten -- kannor, flaskor, skålar, saltkar, ljusstakar, rökelsekärl --, af hvilka blott ett mindre antal (70-- 80 stycken) är kändt, och hvilka sannolikt aldrig tillverkats i större myckenhet, äro utförda i en fin, hvitgul massa med genomskinlig blyhaltig glasyr (den vanliga, äldre fajansen har ogenomskinlig, tennhaltig glasyr). Formerna äro högst omvexlande, stundom fantastiska. De runda, ihåliga delarna hafva utförts med tillhjelp af formar, som tyckas hafva utgjorts af olika slags bords- och kökskärl, bakelseformar o. d. De stödjande eller framspringande delarna, pilastrar, konsoler, maskaroner, menniskogestalter m. m., äro modellerade på fri hand i den samtida renaissancens anda. Orneringen utgöres för öfrigt till en väsentlig del af eleganta, bandlika arabeskmönster, påminnande om dekorationen af samtida metallarbeten och bokband, utförda i rödbrunt mot den fina gulhvita bottenfärgen. Derjämte förekomma adliga vapensköldar (föremålen hafva troligen varit ämnade till gåfvor), det hopbundna H och C (Henrik II och Katarina af Medici: deraf namnet Henri-deux-fajans, "Henrik II:s fajans") samt tre sammanflätade halfmånar, hvilka anses vara Dianas af Poitiers, Henrik II:s älskarinnas, tecken. Sällsyntheten hos dessa först sedan några årtionden kända föremål, deras smakfulla, rika ornering samt det gåtfulla i deras härkomst och tillverkning hafva gjort dem i högsta grad eftersökta af museer och samlare, och prisen kunna numera beräknas i 10,000-tals fr. En mängd mer eller mindre lyckliga försök att imitera dem hafva blifvit gjorda, jämväl i Sverige vid Gustafsberg och vid Rörstrand. Tre föremål af Gustafsbergs tillverkning finnas i Karl XV:s f. d. samling, ett af Rörstrands i Svenska slöjdföreningens museum. Något original finnes veterligen ej i Sverige. Upk. Henri-deux-stil [angri-dö-], Fr. Style Henri deux (d. v. s. Henrik II:s stil) kallas efter franskt bruk, i analogi med Style Louis XIII, Style Louis XIV o. s. v., den stilriktning, som omkr. midten af 1500-talet, d. v. s. samtidigt med Henrik II:s regering (1547--59), framträdde i Frankrike och der fortlefde till inemot århundradets slut. Henri-deux-stilen, eller den franska högrenaissancen, aflöste den tidigare riktning, som, uppkallad efter Frans I (1515--47), utgjorde Frankrikes tidiga renaissance, kännetecknad af sträfvandet att lämpa en från Norditalien införd sirlig renaissancedekoration och ornamentik på äldre nationel, d. v. s. vid denna tid sengotisk, stomme och grundplan. Under den derefter följande perioden (Henrik II:s tid) genomfördes deremot fullständigt och följdriktigt renaissancens former, ehuru på ett fullt sjelfständigt sätt i förhållande till utvecklingen uti Italien. På arkitekturens område kännetecknas Henri-deux-stilen genom den regelbundna och öfverskådliga anordningen af såväl grundplan som resning; de från medeltiden härstammande tornen utbytas mot qvadratiska eller polygota hörn- och midtpaviljonger, som afbryta de öfriga mur-räckorna; taken äro höga, rikt fördelade, med särskilda tältformiga betäckningar af paviljongerna och fönster i framspringande kupor (s. k. lucarnes); rundfönster, s. k.