- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
1043-1044

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henotikon ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

oxögon (oeils-de-boeuf), förekomma ofta; antikens kolonnordningar användas på mera lagbundet och så att säga vetenskapligt sätt än under närmast föregående period. Bland märkligare arbeten kunna nämnas Louvre (hufvudsakligen ett verk af P. Lescot) samt Tuilerierna och slottet Anet (båda af Philibert de l'Orme). Den dekorativa behandlingen i denna stil är fylligare och kraftigare än i Frans I:s, reliefen högre, målning och förgyllning starkare. Menniskogestalten jämte från densamma hemtade motiv, såsom maskaroner och hermer, användas med förkärlek på såväl byggnadskonstens som konstslöjdens område. Deremot inskränkes bruket af växtformer, särskildt af de löpande fris- eller stigande pilaster-orneringar, hvilkas sirliga, gratiösa böjningar äro så betecknande för den tidiga renaissancen. I deras ställe träda festoner, imiterade draperier samt konstrikt ordnade monogram (mycket karakteristiska för stilen), stundom med smärre inflätade qvistar, vapensköldar och kartuscher. Inom vissa grenar af konstslöjden användes derjämte en smakfull arabesk-ornering af symmetriskt ordnade bandlika delar, lagda öfver eller genomflätade med ornament af förut skildradt slag. För den inre rumdekorationen upptages stundom grottesk-ornering efter italienskt mönster, måhända mindre naivt lekande och mera uppfylld af direkta symboliska antydningar. Såsom utmärkta ornaments-kompositörer från denna tid nämnas Jacques Androuet Ducerceau, Étienne Delaulne och Pierre Woeiriot. Den tongifvande skulptören var Jean Goujon, hvars smärta, långsträckta, eleganta, något konventionella qvinnogestalter ännu spela en rol i den franska konsten. Upk. 1. Henriette Marie (angriett mari; Henriette de France) drottning af England, dotter till konung Henrik IV af Frankrike och Maria af Medici, föddes i Paris 1609 och blef 1625 förmäld med prins Karl af Wales (sedermera Karl I af England). Af engelska folket blef H. hatad, dels redan derför att hon var katolik, dels derför att hon misstänktes förleda sin gemål att styra oinskränkt och gynna katolikerna. Vid inbördeskrigets utbrott 1642 begaf hon sig till Holland och värfvade der en liten här, med hvilken hon 1643 återvände till England, till sin gemåls bistånd. 1644 måste hon fly till Frankrike, hvarifrån hon förgäfves anropade de europeiska makterna om understöd åt konung Karl. Efter dennes afrättning (1649) lefde hon i klostret Chaillot, der hon äfven efter sin äldste sons, Karl II:s, tronbestigning qvarstannade. Död i Colombes 1669. Hennes Lettres à Charles I utgåfvos 1857. Jfr Baillons "H. Marie de France, sa vie et ses lettres" (1877). 2. Henriette Anne, (angriett ann; Henriette d'Angleterre), hertiginna af Orléans, den föregåendes och Karl I:s yngsta dotter, född i Exeter 1644, fördes kort efter födelsen af sin moder till Frankrike, der hon 1661 förmäldes med sin kusin hertig Filip af Orléans (Ludvig XIV:s broder). Hon utöfvade genom sitt goda hufvud och sin älskvärdhet ett betydligt inflytande vid franska hofvet och begagnades af Ludvig XIV såsom mellanhand vid hans under handlingar 1670 med hennes broder Karl II af England i Dover (se d. o.). Några dagar efter sin återkomst från England afled hon plötsligt, 1670, såsom hon sjelf trodde, af gift. Henrik, den helige, biskop i Upsala, Finlands apostel och skyddspatron, var, liksom flere af de i Sverige under brytningen mellan hedendom och kristendom verkande missionärerna, till börden engelsman. När han kommit till Sverige är obekant; man vet blott, att han i midten af 1100-talet var biskop i Upsala (nuv. gamla Upsala), der han skall hafva invigt den nya, af Erik IX den helige fullbordade, domkyrkan. Han följde sedermera konung Erik på det korståg, som denne omkr. 1157 företog till Finland, och qvarstannade der, då konungen efter finnarnas besegrande återvände hem. H:s första förrättning efter sin ankomst till det hedniska landet skall, enligt folktraditioner, hafva varit att vid Kuppis utanför Åbo stad belägna källa döpa de öfvervunna infödingarna. Om hans missionsverksamhet för öfrigt känner man intet. Sägnen vet dock förtälja, att han skall hafva kommit ända till Ylistaro by i Kumo socken, der man ännu visar en gammal byggnad, som skall hafva varit S:t Henriks predikohus. Redan första vintern efter sin ankomst till landet skall H. hafva lidit martyrdöden. En inföding, Lalli, hvilken H. lär hafva pålagt något slags kyrkoplikt för ett begånget mord, berättas i vredesmod hafva med en yxa ihjelslagit biskopen på Kinlo träsk (i socknen af samma namn). Detta dråp utsmyckade legenden med flere underbara omständigheter. Sålunda skulle Lalli med det dödande hugget tillika hafva afslitit biskopens tumme med derpå sittande signetring. Om våren hade fingret med ringen hittats på ett flytande isstycke, och folktraditionen tillägger, att en blind man, som omedelbart derefter med detsamma bestrukit sina ögon, genast fått sin syn igen. Åbo domkapitel upptog sedermera och nyttjar ännu bilden af fingret i sitt sigill. H. skall hafva förutsagt tiden för sin död och ålagt sina följeslagare att för den liflösa kroppen spänna ett par unga oxar, som ännu ej gått under oket, samt derefter låta dem gå hvart de ville. Der dessa ok slutligen stannade och lade sig ned skulle hans lik begrafvas, och en kyrka uppbyggas. Så skedde äfven, och öfver martyrens graf restes Nousis' åt honom helgade tempel. Sedan Åbo domkyrka (omkr. 1300) fullbordats, blefvo H:s qvarlefvor förda dit och inlagda i ett skrin. I domkyrkan förblefvo de ända till 1720, då de på tsar Peter I:s befallning togos af befälhafvaren för de då i landet stående ryska trupperna, furst Galitsin. Hvar de sedan hamnat är obekant. Emellertid blef H:s graf i Nousis kyrka, äfven efter innehållets bortflyttning, ansedd som ett heligt ställe. Biskop Johannes II Petri lät öfver densamma uppföra en grafvård, hvilken biskop Magnus Tavast sedan prydde med fem stycken graverade mässingsplåtar, framställande martyren sjelf äfvensom scener ur hans lif. -- Så vidt man vet, har biskop H. aldrig blifvit kanoniserad. Det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 10 02:10:39 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0526.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free