- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
1045-1046

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henotikon ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

oaktadt åtnjöt hans minne under medeltiden ett anseende, större än månget helgons. Till hans namn fogades också merendels (äfven i påfliga bref) ordet helig (sanctus). Han dyrkades såsom landets skyddshelgon, och särskilda fester (19 Januari och 18 Juni) firades till hans ära, ej blott i Finland, utan äfven i Skandinavien. Hans bild fanns uppställd i många kyrkor; Stockholms Storkyrka egde en sådan af rent silfver, vägande 9 1/2 mark. R. H. Henrik (Heinrich), romerska kejsare och tyska konungar: 1. H. I Fogelfängaren (T. Heinrich Finkler), tysk konung, hertig Ottos af Sachsen son, född omkr. 876, efterträdde 912 sin fader såsom hertig. Då konung Konrad I, af fruktan för den sachsiske hertigens makt, ville beröfva honom väldet öfver Thüringen, uppkom en strid, i hvilken H. segrade. Hans tapperhet ingaf konungen sådan aktning, att denne på sin dödsbädd föreslog honom till sin efterträdare samt uppdrog åt sin broder Eberhard att till honom öfverlemna riksinsignierna (918). Enligt en yngre, först i en handskrift från 1100-talet upptecknad saga, skall Eberhard vid fullgörandet af sitt uppdrag träffat H. på en fogeljagt och denne till följd deraf erhållit sitt binamn. Frankens och Sachsens stormän hyllade H. i Fritzlar såsom tysk konung (Apr. l. Maj 919), och efter hand erkändes han såsom konung äfven af Alemannien, Bajern och (923--25) Lothringen. På detta sätt förenades de tyska stammarna under hans spira till ett rike. Tyskland oroades vid denna tid af magyarer, slaver och danskar. För att erhålla tid att bringa sitt rike i försvarstillstånd skaffade H. sig, mot förbindelse att erlägga en årlig tribut, ett nioårigt stillestånd (924) med magyarerna och befäste derefter en mängd platser samt utbildade sin härs krigsduglighet, bl. a. genom smärre fälttåg mot slaverna. Sedan slog han de magyariska skarorna så grundligt d. 15 Mars 933, vid Riede (troligen Riedburg, i närheten af staden Artern vid Unstrutt), att magyarerna under en lång följd af år icke vågade förnya sina härjningståg till Tyskland. 934 skall han hafva tillfogat danskarna ett stort nederlag och återställt riksgränsen vid Slien. Redan förut hade han underkufvat slaverna i Böhmen, ända till Ukern, och i Brandenburg samt befäst sitt välde i dessa trakter genom upprättandet af markgrefskapen Nordsachsen och Meissen. Om H:s inre styrelse känner man föga. Han har blifvit kallad "stadsgrundläggaren", en benämning, som endast så till vida synes vara berättigad, att befästandet af en mängd folkrikare orter med tiden gaf upphof åt ett verkligt stadslif. H. dog i Memleben d. 2 Juli 936. I sitt äktenskap med Mathildis hade han sönerna Otto (sedermera kejsar Otto I), Henrik och Bruno samt två döttrar. 2. H. II, den helige, romersk kejsare, den föregåendes sonsons son, son till hertig Henrik II af Bajern, född d. 6 Maj 973, ärfde efter sin faders död (995) hertigdömet Bajern och blef efter sin sysslings, kejsar Otto III:s död (Jan. 1002) i Mainz vald till tysk konung (d. 7 Juni s. å.). I början hyllad endast af de frankiske och bajerske furstarna, tvang han efter hand äfven de öfrige furstarna att godkänna valet. Ett uppror af några missnöjde stormän, i spetsen för hvilka stodo markgrefve Henrik af Nordgau och konungens broder Bruno, nedslogs 1003 af H., och derefter vände han sig emot sina fiender utom Tyskland, Arduin af Ivrea, som efter Otto III:s död upphäft sig till konung öfver Italien, och Boleslav af Polen. H. lyckades ej på sina båda första italienska tåg (1004 och 1013--14) besegra Arduin, men lät likväl i Rom kröna sig till kejsare (d. 14 Febr. 1014). Ett tredje tåg företog han 1021 till Italien för att derifrån fördrifva grekerna, men han måste återvända med oförrättadt ärende. Mot Boleslav hade H. icke häller någon framgång, ty i freden i Bautzen 1018 måste H. gifva efter. I den inre styrelsen följde H. samma politik som hans företrädare, nämligen att stödja kejsaremakten på biskopsstiften, hvilkas ställning gent emot de verldsliga furstendömena han sökte stärka genom gåfvor och förläningar. Mot klostren var han deremot i hög grad sträng, yrkade på deras reformerande och fråntog dem icke sällan en del af deras egendom. Död d. 13 Juli 1024. H ansågs af en senare tid för en synnerligen from man och blef 1146 af påfven Eugenius III förklarad för helgon. Äfven hans gemål, Kunigunda (d. 1038), blef kanoniserad. 3. H. III, romersk kejsare, kejsar Konrad II:s och Giselas ende son, född d. 28 Okt. 1017, valdes 1026 till sin faders efterträdare och kröntes 1028 till tysk konung. Af sin fader erhöll han Bajern (1027), Schwaben (1038) och titeln burgundernas konung (s. å.) samt tillträdde 1039 regeringen. Med kraft och skicklighet fullföljde han sina företrädares politik att utvidga Tysklands välde och upprätthålla lugnet i det inre. Då hertig Brzetislav I i Böhmen, hvilken 1038 gjort sig till herskare i Polen, sökte afskudda sig länsförhållandet till tyske konungen, tvangs han af H. att 1041 förnya län seden och afstå sina eröfringar i Polen, der hertig Kasimir såsom tysk vasall då blef regerande. Äfven konung Peter i Ungern, som med H:s hjelp 1044 återuppsattes på tronen, erkände honom såsom länsherre (1044 l. 1045). I det inre sökte H. upprätthålla kejsaremakten dels genom att begränsa hertigarnas makt, dels genom att stödja sig på biskoparna och abboterna. Framförallt sökte han förekomma, att flere hertigdömen förenades på en hand. Till följd deraf råkade han 1044 i en långvarig strid med hertig Gottfrid af Öfre Lothringen, hvilken gjorde anspråk på äfven Nedre Lothringen, och denna strid lockade andra furstar till kamp mot kejsaren. H. uppträdde både i ord och handling emot simonien och sökte motarbeta det inträdande förfallet inom påfvedömet. På synoderna i Sutri och Rom (1046) lät han afsätta de tre påfvar, som kristenheten då hade, och på påfvestolen uppsätta tysken Klemens II, ur hvilkens händer han d. 25 Dec. s. å. emottog kejsarekronan. Ännu tre gånger blef han i tillfälle att bekläda tyska biskopar med påfvevärdigheten. H. var en ifrig gynnare af konster och vetenskaper, inrättade ett stort antal klosterskolor och lät utföra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 10 02:10:39 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0527.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free