- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
1047-1048

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henotikon ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

storartade byggnadsföretag. Död i Botfeld vid Harz d. 5 Okt. 1056. I sitt andra äktenskap, med Agnes af Poitiers, hade han sonen Henrik (se nedan). 4. H. IV, romersk kejsare, den föregåendes son, född d. 11 Nov. 1050, blef på riksdagen i Tribur 1053 vald till tysk konung och efterträdde vid icke fyllda 6 år (1056) sin fader. Förmyndare för den unge konungen blef hans moder, kejsarinnan Agnes, hvilken dock redan 1062 störtades af riksfurstarna. Styrelsens ledning föll derefter i händerna på ärkebiskoparna Anno af Köln och (1063) Adalbert af Bremen, af hvilka den sistnämnde förstod att förvärfva sig sin myndlings fulla tillgifvenhet -- såsom Adalberts fiender påstodo -- genom att lemna fria tyglar åt hans lidelser. Äfven sedan H. blifvit myndig (d. 29 Mars 1065), stannade Adalbert vid hans sida såsom rådgifvare, men 1066 nödgades han af de öfver hans högmod och egennytta uppretade furstarna att draga sig tillbaka till Bremen. S. å. tvangs konungen att, mot sin vilja, äkta markgrefvinnan Berta af Susa. Inom kort gjorde H. sig emellertid fri från riksfurstarnas inflytande och började hänsynslöst arbeta på att återupprätta konungamakten ur det förfall, hvari den råkat under hans minderårighet. Otto af Nordheim gick, enligt de sachsiske furstarnas dom, förlustig hertigdömet Bajern, och hertig Magnus af Sachsen hölls i fängelse. I Sachsen och Thüringen gjorde H. gällande gamla, nästan glömda, kungliga rättigheter till egendomar, skogar m. m., men retade derigenom sachsarna till uppror (1073). I Juni 1075 lyckades han i grund besegra de upproriske vid Homburg (vid Unstrut), tog de furstar och biskopar, som stått i spetsen för upproret, i fängsligt förvar samt utkräfde med samma opolitiska stränghet som före upproret sina rättigheter i Sachsen och Thüringen. Men just vid denna tid, då alla H:s fiender syntes krossade, framträdde en ny och farligare motståndare, påfven Gregorius VII, hvilken genom sitt 1075 utfärdade förbud mot att andlige länsinnehafvare fingo mottaga investitur af lekmän hotade att tillintetgöra furstarnas inflytande öfver deras andliga vasaller och länsrätten öfver dessas besittningar. Då H., hvilken hårdast drabbades af förbudet, lemnade detsamma utan afseende, trädde Gregorius i förbindelse med de mot konungen fientlige furstarna och stämde honom till Rom att der inför ett kyrkomöte aflägga räkenskap för sitt uppförande. H. lät till en början ett af honom i Worms sammankalladt möte förklara påfven afsatt (Jan. 1076), men då han, till följd deraf bannlyst, i Sachsen och Schwaben omgafs af uppror och af furstarna (i Tribur, Okt. 1076) hotades med afsättning, om han ej inom ett år efter bannets utfärdande förlikt sig med påfven, begaf han sig i hemlighet, åtföljd endast af sin gemål och sin son, till Canossa, der påfven för tillfället vistades hos den mäktiga markgrefvinnan Matilda. Tre dagar (fr. d. 25-- till d. 28 Jan. 1077) måste konungen såsom botgörare, barfota och i sträng köld, på slottets borggård vänta på Gregorius' förlåtelse. På den fjerde dagen löstes han från bannet, mot löfte att ställa tyskarna till freds. Han svor lydnadsed, men beslöt snart derefter att hämnas sin lidna smälek, hälst de tyske furstarna (på ett möte i Forchheim d. 15 Mars s. å.) trots bannlysningens upphäfvande valt hertig Rudolf af Schwaben till motkonung. H. lyckades i Tyskland återvinna folkgunsten, förlorade visserligen slagen vid Mellrichstadt (1078) och Mölsen (1080), men stod efter Rudolfs död (1080) åter såsom ensam herskare i Tyskland. Derefter vände han sig mot Gregorius VII, hvilken i början af 1080 å nyo bannlyst honom, men i sin ordning blifvit afsatt af de tyske biskoparna i (Mainz s. å.) och fått till efterträdare Klemens III (vald i Brixen s. å.). Med en stark här drog H. i början af 1081 öfver Alperna, erhöll i Milano den lombardiska jernkronan, härjade markgrefvinnan Matildas land och slog i Maj s. å. läger utanför Rom, hvilken stad han först d. 21 Mars 1084 lyckades eröfra. Den 31 Mars s. å. kröntes han derefter af Klemens III till kejsare. I Tyskland hade furstarna 1081 valt en ny motkonung, Herman af Luxemburg. Äfven sedan denne stupat (1088), fortsatte de upproriske striden mot kejsaren. Den nye påfven, Urban II, understödde dem, och till och med kejsarens äldste son, Konrad, afföll (1093); men H. lyckades dock vid återkomsten från sitt andra tåg till Italien (1090--97), vinna på sin sida flere af Tysklands mäktigaste furstar, och 1098 valdes hans andre son, Henrik, till faderns efterträdare. Men äfven denne son grep till vapen mot fadern (1104), tog honom till fånga och tvang honom att i Ingelheim d. 31 Dec. 1105 afsäga, sig regeringen. H. stod just i begrepp att från Liége begynna ett hämdekrig mot sin son, då han öfverraskades af döden, d. 7 Aug. 1106. Ännu efter döden förföljdes han af kyrkans hat: i fem år fick hans lik ligga obegrafvet i ett oinvigdt sidokapell af Speiers domkyrka, ty först 1111 upphäfdes bannlysningen öfver honom.-- H. var i sitt andra äktenskap (sedan 1089) förmäld med Adelheid, en dotter af ryske fursten Vsevolod. 5. H. V (såsom kejsare kallad H. IV), romersk kejsare, den föregåendes son, f. 1081, valdes 1098 till tysk konung och kröntes d. 6 Jan. 1099, hvarvid han afgaf en edlig förbindelse att icke under faderns lifstid befatta sig med regeringsgöromålen. 1104 gjorde han dock uppror och tvang 1105 sin fader att abdikera, men allmänt erkännande vann han först efter faderns död, 1106. Ehuru H. under faderns lifstid stödt sig på det påfliga partiet, kom hans regering att upptagas af en strid om investituren med den heliga stolen. Han tog påfven Paschalis II till fånga (1111) samt tvang honom att medgifva sig rätt till investitur af andliga och att (d. 13 Apr. 1111) kröna honom. Men knappt hade kejsaren återvändt till Tyskland, förrän Paschalis II återkallade sina löften och lyste kejsaren i bann. I Tyskland fortsatte H. sina företrädares strid mot furstemakten, förlorade visserligen drabbningarna vid Andernach och Welfesholz (1115), men lyckades, sedan han under tiden på sitt andra tåg till Italien (1116--18) bemäktigat sig de till påfven

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 10 02:10:39 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0528.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free