testamenterade matildiska godsen och mot den af kardinalerna valde Gelasius II uppsatt motpåfven Gregorius VIII, på riksdagen i Würzburg 1121 återställa freden inom riket. Den långvariga investiturstriden ändades genom konkordatet i Worms d. 23 Sept. 1122, hvarigenom investiturrätten delades mellan kejsaren och påfven. H. afled i Utrecht d. 23 Maj 1125, och med honom utslocknade den saliska eller frankiska kejsareätten. Han var förmäld (sedan 1114) med Matilda, dotter af Henrik I af England. 6. H. VI, romersk kejsare, kejsar Fredrik I:s och Beatrix' af Burgund äldste son, f. 1165, valdes 1169 till tysk konung och förmäldes 1186 med konung Roger II:s af Sicilien dotter Konstantia. Då Fredrik I 1189 drog på korståg till Heliga landet, blef H. Tysklands riksföreståndare, och efter faderns död, 1190, dess konung. Den 14 April 1191 kröntes han i Rom till kejsare. Hans försök s. å. att taga i besittning konungariket Sicilien, till hvilket hans gemål efter sin brorsons, Vilhelm II:s, död (1189) var närmaste arfvinge, misslyckades, emedan en ättling på sidolinien af den gamla konungaätten, Tankred, blifvit vald till Siciliens konung. Sedan H. i Tyskland gjort slut på striderna med Henrik Lejonet (1194) och genom en stor lösepennings utpressande af den engelske konungen Richard Lejonhjerta, hvilken på återresan från sitt korståg blifvit tillfångatagen af kejsarens handtlangare (1192), förvärfvat penningemedel, företog han ett nytt tåg till Italien samt lyckades eröfra det sicilianska riket, till hvars konung han kröntes d. 25 Dec. 1194. Han stod nu på höjden af sin makt och hyste vidtsväfvande planer: han ville förvandla Tyskland till arfrike, eröfra Grekland och företaga ett korståg, men han dog i Messina d. 28 Sept. 1197. 7. H. VII, tysk konung, den föregåendes sonson, kejsar Fredrik II:s och Konstantias af Aragonien äldste son, f. 1211, kröntes 1212 till konung af Sicilien och blef på riksdagen i Frankfurt Apr. 1220 vald till tysk konung. Då Fredrik II s. å. drog till Italien, blef H. till namnet Tysklands styresman under först Engelbert I:s af Köln, sedan Ludvigs af Bajern förmynderskap. 1228 dref han bort från hofvet sin förmyndare, hvilken stått i hemlig förbindelse med påfven, och styrde derefter på egen hand. Snart kom han emellertid på spänd fot med sin fader, och 1231 var strid nära att utbryta mellan dem; men då de tyske furstarna ställde sig på Fredriks sida, måste H. 1232 göra afbön. 1234 rustade han sig åter till strid med sin fader, men nödgades å nyo underkasta sig (1235). Den återstående delen af sitt lif framlefde H. i fängelse och dog d. 12 Febr. 1242 i Martirano i Kalabrien. Han hade 1225 blifvit förmäld med Margareta af Österrike. 8. H. Raspe, tysk konung, landtgrefve af Thüringen, landtgrefve Herman I:s son, född omkr. 1202, blef efter sin äldre broder Ludvigs död, 1227, förmyndare för hans son Herman. Äfven sedan denne blifvit myndig (1237), styrde H. Thüringen och blef vid Hermans död 1242 landtgrefve. Af det påfliga partiet valdes han 1246 i Veitshochheim (vid Würzburg) till tysk konung och lyckades vid Nidda besegra kejsar Fredrik II:s son, konung Konrad (s. å). Död på Wartburg d. 17 Febr. 1247. Med "prestkonungen", såsom H. kallades, utdog den thüringska landtgrefveslägten på manssidan. 9. H. VII, romersk kejsare, såsom grefve af Luxemburg kallad H. IV. stamfader för luxemburgska kejsarehuset, f. 1269 (1262?), var son af grefve Henrik III och Beatrix af Avesnes. Han efterträdde sin fader såsom grefve af Luxemburg och valdes efter Albrekt I:s död af kurfurstarna till Tysklands konung (d. 27 Nov. 1308). H. återupptog de hohenstaufiske kejsarnas djerfva politik och visade under sin korta regering prof på stor statsmannabegåfning och krigsduglighet. Sedan han 1310 förmält sin son Johan med den böhmiska prinsessan Elisabet och förlänat honom Böhmens konungakrona, begaf han sig till Italien för att återupprätta den i glömska fallna kejserliga myndigheten. Med glädje emottagen af ghibellinerna, kröntes han 1311 i Milano till Lombardiets konung och d. 29 Juni 1312 i Rom till kejsare. H. ämnade till en början åstadkomma en försoning mellan guelfer och ghibelliner, men det outsläckliga partihatet nödgade honom att öfvergifva tanken på en sådan politik och i stället förena sig med det ena partiet, ghibellinerna. Under förberedelserna till ett fälttåg mot det guelfiska partiets hufvudman, konung Robert af Neapel, afled han plötsligt i Buonconvento (i Toscana) d. 24 Aug. 1313. Henrik (Henry), engelska konungar: H. I Beauclerc, Vilhelm Eröfrarens och Matildas af Flandern son, föddes 1068. Som han ej efter fadern (d. 1087) erhållit några besittningar, köpte han för sitt fädernearf af sin äldste broder, Robert, distrikten Côtentin och Avranchin i Normandie och bistod honom i hans strider med brodern Vilhelm den röde (Rufus), som ryckt till sig Englands krona. I fördraget mellan Vilhelm och Robert 1091 blef H. dock utesluten från tronföljden, och snart efteråt fråntog man honom äfven hans län i Normandie, hvilket gjorde, att också han, efter Vilhelms föredöme, vid dennes död trängde Robert från tronen. Den 3 Aug. 1101 valdes han i Winchester till konung och kröntes d. 5 Aug. i Westminster. Genom att återkalla ärkebiskop Anselm och lofva följa Edvard Bekännarens lagar vann han presterskapet och folket samt lyckades derigenom få öfverhanden öfver Robert, som han 1106 tillfångatog och frånryckte Normandie. Efter sin ende sons, Vilhelms, död (1120) lät H. erkänna sin dotter Matilda såsom arfvinge till England och Normandie 1126. Sina engelska undersåtar uteslöt H. från högre andliga och verldsliga ämbeten. Han skyddade dem likväl för de normandiske baronernas förtryck och betryggade dem i åtnjutande af rättvisa och ordning, hvilket gjorde, att han, ehuru hård, obarmhertig och skoningslös, mycket saknades efter sin död. Han afled nära Rouen d. 1 Dec. 1135. A. B. B. 2. H. II. den föregåendes dotterson, son af Gottfrid Plantagenet, grefve af Anjou, och