Matilda, föddes i Le Mans d. 5 Mars 1133. Han erhöll sin första uppfostran i Frankrike, men blef 1141 öfverskickad till England, der hans utbildning öfvervakades af hans lärde farbroder, Robert af Gloucester. Från år 1147 började han taga verksam del i striden mot sin moders medtäflare om Englands krona, Stefan af Blois. Sedan han af den franske konungen 1151 såsom län erhållit hertigdömet Normandie och s. å. genom faderns död kommit i besittning af Anjou och Maine samt 1152 (genom sin förmälning med Eleonora af Aquitanien), af Poitou och Guienne, tvang han Stefan genom fördraget i Winchester 1153, att erkänna honom såsom sin efterträdare, och efter dennes död, 1154, besteg han tronen samt utfärdade genast en "karta", som bekräftade Henrik I:s frihetskarta. H:s regering var uppfylld af inre och yttre strider, framkallade bl. a. af hans försök att höja konungamakten gent emot kyrkan och länsadeln (jfr Becket och England, sp. 543) samt af eröfringar. Så gjorde han 1157 en olycklig expedition till Wales; 1171--72 kufvade han större delen af Irland, och med konungen af Frankrike var han flere gånger i fejd. 1173 utbröt en af denne underblåst stor resning, hvars syftemål var att sätta H:s äldste son, Henrik, som var förmäld med franske konungen Ludvig VII:s dotter Margareta, på tronen. Men grefven af Leicester, som höjt upprorsfanan i norra England, blef slagen d. 26 Aug. 1173 och skotske konungen Vilhelm Lejonet nedgjord och tillfångatagen, vid Alnwick (1174); samt tvungen att hylla H. såsom sin länsherre, hvarefter grefven af Flandern och H:s söner nödgades sluta fred. H:s sista år oroades (sedan 1183) af tvister mellan honom och hans söner, framkallade af hans partiskhet för den yngste sonen, Johan, hvilken han t. o. m. ämnade göra till sin efterträdare, och hans vägran att tillåta den äldre sonens, Richards, äktenskap med franske konungens dotter Alice. Richard ingick förbindelse med franske konungen mot sin fader, och H. nödgades sluta en skymflig fred, som, jämte upptäckten att äfven Johan afföll från honom, grämde honom till döds. H. dog i Chinon d. 6 Juli 1189. Han inlade stor förtjenst om rättsskipningen, bl. a. genom att afskaffa gudsdomarna och införa jury samt en högsta domstol. (Se England, sp. 543.) A. B. B. 3. H. III, den föregåendes sonson, son till konung Johan utan land och Isabella af Angoulême, föddes d. 1 Okt. 1207 och kröntes efter sin faders död, d. 28 Okt. 1216 till konung. Under hans minderårighet fördes styrelsen till 1219 af påflige legaten Gualo och grefve William af Pembroke samt derefter af öfverdomaren Hubert de Burg, understödd af ärkebiskop Stefan Langton. Stridigheter med Frankrike störde denna förmyndarestyrelse, och utländska favoriters inflytande samt påfvestolens utpressningar väckte mycket missnöje. 1227 blef H. visserligen förklarad myndig, men styrelsen råkade i händerna på hans gunstlingar, och de Burg blef skymfligt och otacksamt afskedad 1232. För att undvika ett borgerligt krig nödgades H. emellertid 1234 aflägsna sin gunstling biskopen af Winchester. Hans slöseri invecklade honom i svårigheter, och påfvens utpressningar tyngde hårdt på presterskapet. Rättsskipningen råkade i förfall, brott af alla slag frodades, och påfven, invecklad i sin stora strid med kejsar Fredrik II och ständigt i penningnöd, fördubblade sina fordringar. H:s mot Englands verkliga intressen riktade dynastiska politik, hans försök att återvinna de hans fader frånryckta franska besittningarna och hans mottagande af Siciliens krona för sin andre son, Edmund, 1254, framkallade en förening mellan baronerna och presterskapet. Konungen blef, genom de s. k. oxfordsprovisionerna, beröfvad all myndighet. Den sicilianska planen blef formligen förkastad, och fred slöts med Frankrike, i hvilken man afstod från alla anspråk på Normandie och andra distrikt. Emellertid uppstod mellan baronerna, oenighet som H. begagnade för att låta påfven lösa honom från samtycket till "provisionerna" 1261. Han började straxt regera som förut. Ett borgerligt krig utbröt, och Leicester slog samt tillfångatog H. i drabbningen vid Lewes 1264. (Se England, sp. 545.) Efter Leicesters död i slaget vid Evesham 1265 blef H. försatt i frihet. Han tillbragte sina sista år i fred och lugn och dog d. 16 Nov. 1272. Hvar aktningsvärd såsom enskild person, men utan några regentegenskaper, svag, ledd af gunstlingar, häftig, oklok, var han ej skapad för en tron i kritiska tider. H. var (sedan 1236) förmäld med Eleonora af Provence. A. B. B. 4. H. IV, efter sin födelseort kallad Bolingbroke, son till Johan af Lancaster och Blanche af Lancaster samt sonson till konung Edvard III, föddes 1366. Han lemnade Richard II verksamt bistånd vid dennes statskupp 1397 och blef till tack derför utnämnd till hertig af Hereford. Den svage Richard fruktade emellertid den kraftfulle och företagsamme H. och begagnade tillfället af en tvist mellan honom och hertigen af Norfolk för att landsförvisa honom samt frånhända honom vid hans faders död arfsrätten till dennes titel och besittningar 1398. Men 1399 höjde H. upprorsfanan i norra England, medan Richard befann sig på Irland, och tog konungen sedermera till fånga, gjorde anspråk på kronan, åberopande sin härkomst från Edvard III, eröfringens rätt och nödvändigheten af reformer, samt blef af ett parlament utkorad till konung och krönt d. 13 Okt. 1399. Han sökte befästa sin makt genom en klok eftergifvenhet för parlamentets önskningar och genom att uppträda såsom ortodoxiens kämpe, hvilket nödgade honom att mot sin vilja förfölja lollardernas sekt och låta tända de första kättarebålen i England. Och han behöfde understöd, ty uppror gjordes mot honom först af Richards parti (Januari 1400) och sedan (1403) af hans forne anhängare grefven af Northumberland och dennes son Henrik Hotspur, understödda af skottarna i norr och Owen Glyndwr, walesarnas furste, i sydvest. En förening af den norra armén med den senare förhindrades genom drabbningen vid Shrewsbury, i hvilken Hotspur blef dödad, hvarefter Northumberland underkastade sig och fick förlåtelse. Men