faran var dermed icke förbi: norden var i ett tillstånd af jäsning, kriget i Wales fortfor, och en fransk flotta härjade ostraftadt södra kusten. H:s vaksamhet och drift öfvervunno dock allt. En komplott, som gick ut på att bortföra den unge grefven af March, genom sin börd den närmaste tronberättigade, omintetgjordes (Jan. 1405), och ett nytt uppror i norden, ledt af Scrope, ärkebiskop af York, och grefven af Mowbray, krossades samma år. Genom tillfångatagandet af skotska tronarfvingen och sedan hans franske fiende hertigen af Orléans blifvit mördad, tryggades H. från alla faror från utlandet; Glyndwr drefs undan till sina berg, och en sista resning i norden undertrycktes, hvarefter H. ändtligen (1408) fick lugn. Under sina sista år plågades han af sjuklighet och måste lägga en del af regeringsbördan på sin äldste son, Henrik, med hvilken han för öfrigt icke lefde i det bästa förhållande. Död d. 20 Mars 1413. H. var försigtig, slug och beslutsam, af naturen böjd för ett ärligt och mildt handlingssätt, men någon gång hänsynslös och grym. Han hade den klokheten att inse, att den makt han inkräktat endast kunde ega bestånd på konstitutionel grund. -- 1381 förmäldes H. med Mary Bohun. Hans dotter Filippa var förmäld med unionskonungen Erik XIII. Shakspeare har dramatiskt skildrat H. i skådespelen "Konung Richard den andre" och "Konung Henrik den fjerde" (I, II). A. B. B. 5. H. V, den föregåendes och Mary Bohuns son, född d. 19 Aug. 1387, deltog i sin ungdom i sitt lands inbördes fejder, slogs mot walesarna och var närvarande i drabbningen vid Shrewsbury 1403. Berättelserna om hans ungdoms utsväfningar sakna grund, och orsaken till det missförhållande, som egde rum mellan fadern och H., tyckes hafva varit faderns afund öfver sonens popularitet. Det sakförhållande att H. några år före faderns död var den egentlige ledaren af statens angelägenheter gifver stöd åt dessa påståenden. Den 9 April 1413, kröntes H. till konung. Under sin styrelse åtnjöt han parlamentets enhälliga understöd och fortsatte kättareförföljelserna. Hans lifs stora mål var Frankrikes eröfring, och vid sin tronbestigning gjorde han offentligt anspråk på franska tronen. I denna afsigt utfärdade han ett slags allmän amnesti och vädjade till hela nationens understöd. Parlamentet beslöt kriget, och 1415 gick H. öfver med en här till Frankrike, intog Harfleur och slog fransmännen d. 25 Okt. vid Azincourt, en seger, som ej hade vidare frukter. 1417 angrep H. åter Frankrike, intog efter ett envist och modigt försvar Rouen 1419 och tvang, med hertigens af Burgund bistånd, franske konungen Karl VI till fördraget i Troyes (1420), enligt hvilket H. skulle förmäla sig med Karl VI:s dotter Katarina, genast öfvertaga regentskapet öfver Frankrike och efter Karls död erhålla franska tronen. Denna vanärande öfverenskommelse återupplifvade det fransk-nationella partiets verksamhet, och under H:s frånvaro 1421 led hans broder, hertigen af Clarence, ett nederlag vid Baugé i Anjou d. 22 Mars. Under det derpå följande fälttåget dog H., på höjden af sin lycka, i Vincennes d. 31 Aug. 1422, beklagande, att han icke fått lefva för att äfven eröfra Jerusalem. H. var en stor härförare, en skicklig statsman och diplomat, ädelmodig och högsint samt blef derför en af de mest populäre bland Englands konungar. Men dessa goda egenskaper hindrade honom ej att vara en religiös förföljare och störta sitt land i ett orättvist och hopplöst krig. Shakspeare har behandlat H:s lif i skådespelen "Konung Henrik den fjerde" (I, II) och "Konung Henrik den femte". A. B. B. 6. H. VI, den föregåendes och Katarinas af Frankrike son, född d. 6 Dec. 1421, utropades 1422, efter faderns död, till konung af England och Frankrike. Han kan knappast sägas hafva utöfvat regeringen, hvilken under hans långa minderårighet fördes af förmyndare och sedermera af hans gemål och gunstlingar. I England fördes styrelsen af H:s farbroder hertigen af Gloucester, under ständig strid med Henry Beaufort, biskop af Winchester, som sjelf ville stå i spetsen för regeringen; i Frankrike innehades ledningen af en annan konungens farbroder, hertigen af Bedford, hvars planer på Frankrikes fullständiga eröfring omintetgjordes genom jungfruns af Orléans uppträdande (1429) och hans ej långt derefter inträffade död, 1435. (Jfr England, sp. 547, 548.) H. hade 1431 blifvit krönt till konung i Frankrike, 1442 förklarats myndig och 1445 blifvit förmäld med Margareta, dotter till hertig René af Anjou. William de la Pole, grefve af Suffolk, som genomdrifvit förmälningen, erhöll oinskränkt inflytande öfver konungen, medan hertigarna af Gloucester och York anförde oppositionen. När Suffolk föll (1450), på grund af det missnöje hans utländska politik framkallade, trädde York fram som de missnöjdes hufvudman och blef under konungens tillfälliga sjukdom 1454 utnämnd till protektor samt började 1455, sedan han förlorat denna ställning, öppet krig och gaf så uppslaget till "rosornas strid" (se England, sp. 548), hvilken slutade med H:s och hans ätts afsättning från tronen. Sedan vid Tewkesbury H:s gemål, Margareta, blifvit fången och hans son Edvard dödad, dog han sjelf kort derefter som fånge i Towern, d. 21 Maj 1471. H. var mild, fläckfri och ädelmodig, full af goda afsigter samt en ifrig befrämjare af lärdom och gudsfruktan, men han saknade alla egenskaper, som dessa oroliga tider kräfde af en regent. H. är hjelten i Shakspeares skådespel "Konung Henrik VI" (I-III). A. B. B. 7. H. VII, grundläggaren af Tudorernas dynasti, var son till Edmund Tudor, grefve af Richmond (ättling af Owen Tudor, som äktade Henrik V:s enka, Katarina), och Margareta af Beaufort (en ättling af huset Lancaster) samt föddes d. 26 Juli 1456. Under konung Richard III:s regering (1483--85) uppträdde han såsom earl of Richmond i spetsen för oppositionen, och då Richard ville korsa hans plan på äktenskap med Richards brorsdotter Elisabet (se England, sp. 548--49), grep han till vapen. I Bretagne, der han uppehöll sig, utrustade han en mindre härsmakt, landsteg i södra Wales,