slog Richard III vid Bosworth (d. 22 Aug. 1485) och utropades på sjelfva slagfältet till konung. Parlamentet erkände honom såsom sådan och han förmälde sig med Elisabet. Han fick dock icke styra sitt rike i fred. Lambert Simnel, en bagareson, som utgaf sig för grefven af Warwick, son till hertigen af Clarence, samlade huset Yorks anhängare omkring sig och landsteg, understödd af en skara irländare, i England, men blef slagen och tillfångatagen vid Stoke, i grefskapet Stafford (Juni 1487). Dernäst uppträdde Perkin Warbeck, en flamländare, som utgaf sig för att vara en af Edvard IV:s mördade söner, mottogs och erkändes såsom sådan både af franske och skotske konungen samt erhöll mycket understöd i England. Skotske konungen Jakob IV inföll äfven för att hjelpa honom 1495 med en här i England, men slöt 1497 fred och öfverlät Perkin åt hans öde. Då denne vågade landstiga i Cornwall, blef han tillfångatagen och slutligen afrättad, 1499. År 1492 gjorde H. en kort expedition till Boulogne, men lät förmå sig till fred mot utbetalningen af stora penningsummor. H. var en sparsam och beräknande herskare, men hans girighet förledde honom till orättvisa utpressningar. Hans dotter Margaretas giftermål med Jakob IV af Skotland (1503) åstadkom ett århundrade senare de bägge kronornas förening. H. dog d. 22 April 1509. A. B. B. 8. H. VIII, den föregåendes och Elisabets af York son, föddes d. 28 Juni 1491 och uppsteg 1509 på tronen. H. var kroppsligt och andligt rikt utrustad och erhöll en förträfflig, t. o. m. lärd, uppfostran. Hans teologiska insigter satte honom i stånd att med framgång upptaga stridshandsken äfven med en sådan motståndare som Luther. Han gynnade lärdomen och dess idkare; hans glada lynne och öppna sätt vunno allas tillgifvenhet. Hans fåfänga och ärelystnad drefvo honom att söka återvinna Englands gamla eröfringar i Frankrike, och han höjde verkligen England från en makt af tredje rangen till en lika inflytelserik ställning, som de största stater den tiden intogo. Men hans utrikes politik var på det hela hållningslös och vacklande. Såsom medlem af den heliga ligan bekrigade han 1512--14 Frankrike och dess bundsförvandt Skotland; och ehuru han sjelf vann en seger öfver fransmännen vid Guinegate (1513) och hans general grefven af Surrey slog Jakob IV vid Flodden (s. å.), vann han genom detta krig inga verkliga fördelar. H. hade kunnat iakttaga en hedrande neutralitet och handla som skiljedomare i tvisterna mellan kejsar Karl V och konung Frans I, men i stället invecklade han sig i deras krig, i hopp om landvinningar i Frankrike. I deras första krig (1521--26) stod han på kejsarens sida, i det andra (1527--29) på Frans I:s, i det fjerde (1542--44) åter på kejsarens. De enda följderna af dessa krig blefvo tryckande skatter och utpressningar. En vändpunkt i H:s från början omtyckta regering bildades af hans skilsmässa från hans första gemål. Han hade 1509 förmält sig med sin äldre broder Arturs enka, Katarina af Aragonien. Leda vid den sex år äldre makan, upplågande kärlek till den sköna Anna Boleyn, möjligen ock politiska skäl (H. hade med Katarina ingen manlig arfvinge), slutligen tvifvel rörande lagligheten af hans äktenskap framkallade beslutet om skilsmässa. Då konungens gunstling, kardinal Wolsey, icke af påfven kunde utverka äktenskapsskilnad (1529), blef han störtad. Presterskapet tvangs (1531) att erkänna konungen såsom kyrkans öfverhufvud, och 1533 äktade H. Anna Boleyn, sedan den nye ärkebiskopen, Thomas Cranmer, förklarat äktenskapet med Katarina för ogiltigt. Då påfven hotade med exkommunikation, upphäfdes 1534 den påfliga myndigheten i England, och genom en parlamentsakt icke endast infördes en ed, som skulle fastställa tronföljden hos arfvingarna af konungens andra äktenskap, utan det blef ansedt för högförräderi att förneka konungens andliga supremati. Såsom offer för denna suprematsakt föllo biskop Fisher och sir Thomas More, de ädlaste kämparna för den gamla tron (om reformationens vidare utveckling under H:s regering se England, sp. 550). Konungen ledsnade snart vid Anna Boleyn, som anklagades för otrohet och afrättades d. 19 Maj 1536, hvarefter H. gifte sig med Johanna Seymour. Parlamentet utgaf en ny successionsakt, som gjorde den af det andra äktenskapet födda prinsessan Elisabet arflös och tilldelade konungen rätt att i brist på afkomma af hans tredje äktenskap sjelf förfoga öfver tronföljden. Johanna Seymour dog efter att hafva gifvit lifvet åt en son, prins Edvard, d. 12 Okt. 1537, och för att vinna Tysklands protestantiska furstar förmälde H. sig 1540 med Anna af Kleve. Men detta äktenskap upplöstes snart, och Cromwell, som tillställt detsamma, störtades. H. ingick derefter, 1540, ett femte äktenskap, med Katarina Howard, hvilken, med rätta anklagad för otrohet, afrättades 1542. Han äktade året derefter Katarina Parr, enka efter lord Latimer, som genom förstånd och saktmod lyckades bibehålla hans förtroende. Under konungens sista år lutade maktens ledning åt reformpartiets ledare, erkebiskop Cranmer och earl Hertford. 1542 blef H. invecklad i ett krig med Skotland, hvars konung, Jakob V, ej ville förena sig i hans reformatoriska sträfvanden. H. dog d. 28 Jan. 1547. Han var egensinnig till öfverdrift, nyckfull, sinlig och grym. Genom sin brytning med påfven och feodaladelns qväsande förberedde han emellertid en ny sakernas ordning i England. H. är hjelten i Shakspeares skådespel "Konung Henrik VIII". A. B. B. Henrik (Henri), franska konungar: 1. H. I., konung Roberts son och Hugo Capets sonson, f. omkr. 1005, efterträdde sin fader 1031. Hans regering upptogs af ständiga strider med adeln och prelaterna. Död 1060. Han var förmäld med den ryske storfursten Jaroslavs dotter Anna, dotterdotter till Olof Skötkonung i Sverige. 2. H. II, son till Frans I, född d. 31 Mars 1518 i S:t Germain en Laye, efterträdde sin fader 1547 på en tid, då det habsburgska husets stigande makt i det yttre och de kyrkliga reformationsrörelserna i det inre hotade Frankrike med stora faror. H. saknade icke goda