under denna tid lifliga intryck af J. G. Hamann (se d. o.). 1764--69 var H. anställd såsom pastorsadjunkt och lärare vid domkyrkoskolan i Riga; men längtan att se sig om i verlden dref den begåfvade unge mannen, som redan förskaffat sig ett namn och motståndare på det literära fältet genom sina Fragmente über die neuere deutsche literatur (1766--67) och Kritische wälder (1769), i hvilka han oförskräckt kämpade för Lessings och Winckelmanns konståsigter, att lemna sina befattningar. Han begaf sig till Frankrike, antog der plats såsom resepredikant hos arfprinsen af Eutin, men blef snart missnöjd med denne, skilde sig från honom i Strassburg (Okt. 1770) och flyttade 1771 såsom hofpredikant och konsistorialråd till Bückeburg. Der utvecklade han en så mångsidig och snillrik literär verksamhet, att han framstod såsom en af "sturm- und drangperiodens" mest banbrytande skriftställare. Genom Göthes inflytande kallades H. 1776 till Weimar såsom generalsuperintendent, medlem af öfverkonsistoriet och förste predikant vid stadskyrkan. Icke häller i Weimar, på den tiden medelpunkten för Tysklands andliga lif, kände H. egentligen någon ro. Hans hypokondri och kroppsliga krämpor, hans ömtåliga och lättretliga sinne, som snart bragte honom i opposition mot än den ene, än den andre, och ekonomiska bekymmer förbittrade hans lif. Under allt detta tog hans literära produktivitet en nästan häpnadsväckande fart. 1788--89 fick H. i enkehertiginnan Anna Amalias sällskap företaga en resa till Italien. På hemvägen derifrån erhöll han anbud på en i ekonomiskt afseende fördelaktig plats i Göttingen, men stannade i Weimar till följd af Göthes förespeglingar att hertigen skulle betala hans skulder m. m. Den hjelp H. fick var af endast öfvergående verkan, och då sedermera de ekonomiska svårigheterna ökades, inträdde (1795) en fullständig brytning mellan H. och Göthe, hvarefter H. kände ställningen i Weimar nästan olidlig. 1801 utnämndes han till president i öfverkonsistoriet och upphöjdes 1802, af bajerske kurfursten, i adligt stånd. Han dog i Weimar d. 18 Dec. 1803. Der restes 1850 hans staty i brons. -- H. är en af den tyska skaldekonstens stormän, mindre dock genom sina egna dikter än såsom skattgräfvare och samlare af folkpoesiens alster. H:s dikter röra sig öfvervägande på lyrikens och didaktikens område. Mest omtyckta, utan att likväl fylla högre poetiska anspråk, blefvo hans Legenden och Paramythien, i hvilka uttalas allmänna sanningar, med det ljufvaste behag inhöljda i symboliska och allegoriska dikter, och den lyrisk-dramatiska dikten Prometheus ("Den befriade Prometheus", 1859). Såsom alldeles förfelade måste hans dramatiska dikter Philoktet och Brutus betecknas, ty i dessa herskar, deras dramatiska brister frånsedda, en afskräckande allegorisk-didaktisk kyla. I allt och öfverallt sökte H. finna poesien, och viste att finna den. Det var han, som gaf den tyska literaturen dess verldshistoriska uppgift att förmedla en literär vexelverkan mellan alla folk. Sedan han i "Kritische wälder" ställt Homeros i hans rätta ljus, såsom ingen före honom, öppnade han i Von deutscher art und kunst (1773, några flygblad, som han utgaf tillsammans med Göthe) sina samtidas ögon för Shakspeares verld och i Stimmen der völker in liedern (1778--79) folkdiktningens skattkammare hos alla europeiska nationer. Genom Blumenlese aus morgenländischen dichten utvidgade han den poetiska synkretsen; genom sin förträffliga skrift Vom geiste der hebräischen poesie (1782--83) införde han sina landsmän i den biblisk-österländska inbillningens rymder; och sedan han från Indien infört Sakuntala, slöt han på ett värdigt sätt denna sida af sin skriftställareverksamhet genom sin tolkning af de spanska romanserna om Cid ("Cid efter, spanska romanser", öfv. af Oscar Fredrik, 1859). Detta verk, som utkom först efter hans död (1805), är en fri bearbetning af det gammalspanska romanstoffet, men innehåller blott 14 verkligt spanska romanser; de öfriga äro metriska öfversättningar af en fransk prosabearbetning af Cid-romanserna, och dialogen mellan Cid och Jimena är H:s sjelfständiga dikt. -- Lika kraftiga nya uppslag som på det poetiska gaf H. äfven på det teologiska och historiska fältet. Hans Auch eine philosophie der geschichte zur bildung der menschheit (1774) var "en krigsförklaring mot hans århundrades torra upplysning"; uti Aelteste urkunde des menschengeschlechts (1774--76) bekämpade han de skriftlärde. På höjdpunkten af sin förmåga visar sig H. uti Ideen zur philosophie der geschichte der menschheit (1784--91, öfvers. på svenska 1814--15), ett arbete, som ensamt vore tillräckligt att försäkra H. om odödlighet. -- H:s Sämmtliche werke äro utgifna af J. G. Müller 1805--20 i 45 bd (1827--30, 60 bd) och af Suphan (sedan 1877 i 32 bd). -- H:s hustru, Maria Karolina, f. Flachsland, f. 1750, gift 1773, d. 1809, ordnade efter mannens död hans literära qvarlåtenskap och skref Erinnerungen aus dem leben J. G:s von H. (utg. af J. G. Müller, 1820). Herderoman, en art berättande prosadikt, som skildrar landtlifvet med dess enkla och okonstlade seder, vare sig efter naturen eller efter en konventionel uppfattning af detsamma. Urbilden för herderomanen är greken Longos' Poimenika, vanligen kallad Pastoralia, från 4:de eller 5:te årh. e. Kr., hvilken i 4 böcker skildrar herden Dafnis' kärlek till Chloë. Den på sin tid så mycket omtyckta och odlade franska herderomanen representeras främst af Honoré d'Urfé's ryktbara arbete Astrée (1610--19), från hvilket härstammar en hel generation af parfymerade herdar och herdinnor, som med det verkliga herdelifvet icke hafva något annat gemensamt än hunden, fåren och stafven samt för öfrigt äro fulla af de vackraste känslor och mäktiga af de hårfinaste resonnemang om alla ämnen, t. o. m. om Platons filosofi. Bernardin de Saint-Pierres mycket populära berättelse Paul et Virginie (1787) är en modern herderoman i Longos' stil. A. F. Herdespel. Se Herdaspel. Herdinnan i Norden, en ofta nyttjad benämning på skaldinnan H. Ch. Nordenflycht med