anledning af titeln på hennes poetiska årsskrift "Qvinligt tankespel af en herdinna i Norden" (1744--50). Here. Se Juno. Hereford [herriförd]. 1. Grefskap i vestra England, på gränsen mot Wales. Areal 2,156 qvkm. 121,042 innev. (1881). H. är till största delen ett bördigt slättland, genomdraget af kullar och smärre skogsbälten. Vattendragen utgöras af Wye, 195 km., berömd för sina natursköna stränder, och dess bifloder Lug och Munnow samt Leominster-kanalen. Af arealen är 27 proc. åker, 50 proc. ängs- och betesmark, 7 proc. skog. Skogen består mest af ek, hvars bark bildar en vigtig handelsartikel. Boskapen är af utmärkt beskaffenhet. (Se Hereford-shire-boskapen.) Industrien består nästan uteslutande i beredning af cider, hvilken tillverkning är den största i riket. -- 2. Hufvudstad i nämnda grefskap, fordom befäst, är belägen i en fruktbar dal vid Wye och skärningspunkt för 5 jernvägslinier. H. är säte för en biskop och har en märklig katedral (grundlagd 825, restaurerad 1862) samt flere betydande barmhertighetsinrättningar. Industrien är obetydlig: någon tillverkning af handskar, hattar och flanell; handeln deremot liflig. 19,822 innev. (1881). S. A. L. Herefordshire-boskapen [herrifördsjir-], inhemsk uti grefskapet Hereford (se d. o.), är, jämte den förbättrade korthorns- och Devonshire-rasen, Englands förnämsta gödboskapsras. Kreaturen af Herefordshire-rasen utmärka sig genom medelmåttigt stora horn samt bred och hög kroppsbyggnad. Färgen är rödbrun, utom på hufvud, rygg, ben och buk, som äro hvita. Såsom mjölkboskap och dragare äro djuren af denna ras af medelmåttigt värde; med afseende på snabb utveckling stå de efter dem af den förbättrade korthornsrasen. C. A. L. Heremans, Jacob Frans Johan, nederländsk filolog och literaturhistoriker, f. 1825, blef 1845 lärare i lågtyska vid Athenaeum i Gent, hvarest han, tillsammans med Snellaert o. a., 1846 stiftade sällskapet "Vlaemsch genootschap". 1854 började han vid Gents universitet föreläsa flamländska språket och utnämndes 1864 till professor. H. har ifrigt deltagit i kampen för införandet af det nederländska skrifsättet i Belgien. Bland hans arbeten märkas Nederlandsche dichterhalle (1858--64), Over den invloed van Noord-Nederland op de letterkunde in de zuidelijke provinciën gedurende het tijdperk 1815--30 (1874), Hoffmann van Fallersleben en de nederlandsche letterkunde (s. å.), Nederlandsche spraakleer (1846; 12 uppl.), Nederlandsche metriek (1862 och 1874) samt Fransch-nederlandsch en nederlandsch-fransch woordenbook (1867--69). Herennius, namn på en romersk slägt. Bland dess medlemmar må nämnas den, till hvilken skriften Rhetorica ad Herennium är ställd. Denne H. var i det närmaste samtidig med Cicero, hvilken en tid ansågs för skriftens författare. Det har dock blifvit ådagalagdt, att förhållandet icke är sådant. Författarens namn är ej med säkerhet kändt; troligen var Cornificius (se d. o.) den sannskyldige. Huru som hälst, synes författaren hafva varit en man af stor bildning och rik erfarenhet. Skriften innehåller en fullständig och rätt god framställning af sin tids retoriska läror. Språket är dock något ojämnt, hvilket möjligen till en del beror på det skick, hvari texten kommit oss till hända. R. Tdh. Herens, Val d' [val derang], T. Eringerthal, en sidodal till Rhônedalen i schweiziska kantonen Valais, genomflytes af Borgne, som utgör afloppet för Glacier de Ferpècle och vid Hérémence upptager Dixence, som genomflyter Val d'Hérémence. Omkr. 6,000 innev. Hereró, det inhemska namnet på ett sydafrikanskt folk, som af europeiska kolonister kallats med ett hotteritottiskt ord dáma eller (mindre riktigt) dámara (se d. o.). Denna senare benämning är dock mer omfattande än H., då dessa alltid heta "Boskapsdámara" till skilnad från de närmast norr om H. boende, men till språket och sannolikt äfven till rasen främmande "Berg-dámara", hvilka sjelfva med ett hottentottiskt namn -- de tala nämligen en namadialekt -- kalla sig hau-koin, "de riktiga menniskorna". Namnet H. omfattar två af floden Omuramba skilda stammar, de vesterut boende egentliga H., o-va-herero, "det glada folket" (af herera, glad), och de österut boende o-va-mbantieru. De till H. hörande särskilda stammarna delas efter hudfärgen i o-va-torondu ("de svarte") och o-va-terandu ("de röde"). Hererofolkets språk, o-tji-herero, tillhör den vestliga gruppen af den i lingvistiskt hänseende ytterst vigtiga, öfver hela södra och mellersta Afrika utgrenade bántufamiljen. Det karakteriseras i fonetiskt hänseende hufvudsakligen genom frånvaron af l, f och s samt genom ett i allmänhet läspande uttal, beroende på infödingarnes sed att utbryta fyra af de nedre framtänderna och fila de öfre till formen af ett v. (Jfr T. Hahn, "Grundzüge einer grammatik der Herero", 1857.) O-tji-herero nyttjas af många andra stammar vid ömsesidig handel. -- För de första utförligare och pålitliga underrättelserna om hererofolket hafva vi att tacka den berömde svenske resanden Ch. Andersson, hvilken sjelf på 1850--60-talet spelade en betydande rol i dessa trakters historia. Herero-stammarna, hvilka de söderifrån af europeiska kolonister undanträngda hottentotterna underkufvat, förmåddes nämligen under hans ledning att resa sig och återvinna sitt oberoende. Hererostammarna skildras såsom smutsiga, giriga och passionerade; äktenskapet är af lösligaste art, och omskärelsen är hos dem lika allmän som hos kaffrerna. De äro indelade i kaster, ejanda, hvilka hafva hvar och en sina särskilda vidskepliga bruk. Deras höfdingar ega tillika presterlig auktoritet, och offer bringas dels åt "det heliga trädet", hvarifrån menniskor och djur härstamma, dels ock åt förfäderna, hvilka representeras af pålar. Sådana uppresas nämligen vid de af inhägnade stenhögar bestående grafvarna, i hvilka de döde insättas i hopböjd ställning, med ansigtet riktadt mot norr. Vidare underrättelser om H. finnas hos J. Hahn ("Die