under sig flere lägre prester. Hans värdighet var ärftlig i Eumolpos' slägt. Hans värdighet såväl som ärftligheten af densamma var sannolikt lånad från Egypten. Han kallades äfven mystagog, emedan han införde i Demeters tempel dem, som skulle invigas i mysterierna. Hierofanten fick ej gifta sig. Hieroglyfer (af Grek. hieros, helig, och glyfe, inristning), den grekiska benämningen på den skrift, som fornegypterna under mer än 4000 år begagnade å sina tempel, grafväggar, minnesmärken, papyrusrullar, mumiekistor o. s. v. till framställning af sitt lands historia, offentliga och enskilda personers lif och gerningar, lagar och påbud, kyrkliga föreskrifter samt religionens lärosatser m. m. Hieroglyfskriftens uppkomst är samtidig med den egyptiska historiens början, och först under 3:dje årh. e. Kr. synes densamma hafva upphört att användas. Den siste romerske konung af Egypten, hvars namn man funnit i hieroglyfskrift, är nämligen kejsar Decius, som dog 251 e. Kr. Med en konstskicklighet, som nådde en oerhörd grad af utveckling, var denna skrift antingen blott tecknad eller målad eller ock inristad eller djupt inhuggen i tempelväggens sand- eller kalkstenar, i obeliskens syenit (granit) o. s. v. Hieroglyferna bestå af två till tre tusen afbildningar af allahanda lefvande eller döda föremål, om hvilka fornegypterna egde någon erfarenhet, samt derjämte af ett mindre antal fantasifigurer. Länge trotsade denna skrift alla försök till tolkning, och deraf härrör det ännu ofta använda uttrycket om hvad som är oläsligt: "det der är hieroglyfer". -- Det var det 19:de årh. förbehållet att lyfta Isisslöjan, som dolde hieroglyfernas mening. De djerfvaste tolkningar, uppfunna af den tygellösaste fantasi, framställdes under de föregående århundradena, och såsom exempel på sådana tolkningar må blott anföras en enda utläggning af en hieroglyfgrupp å den pamfiliska obelisken, som under kejsaretiden fördes till Rom och 1651 upprestes å Piazza Navona. A denna obelisk finnes bland många andra en hieroglyfgrupp, som innehåller ordet autokrator (sjelfherskare), den vanliga kejsaretiteln, här särskildt tillagd kejsar Domitianus. Den lärde jesuiten A. Kircher tolkade i sin vidlyftiga "OEdipus AEgyptiacus" de nämnda hieroglyferna på följande sätt: "Upphofsmannen till all fruktsamhet och all växtlighet är Osiris, af hvilken den alstrande förmågan är dragen ned från himmelen till hans rike genom Moptha"! (Moptha var för öfrigt ett af K. uppfunnet egyptiskt öfverjordiskt väsende.) Den franska expeditionen till Egypten under Napoleon (1798) lade grunden till en noggrannare kännedom om Egyptens gamla kulturland samt om dess monument och dessas utsirande med de ornamentala, men fortfarande obegripliga hieroglyferna. 1799 hände emellertid, att en fransk geniofficer, Bouchard, som öfvervakade gräfningar för anläggandet af ett fäste, Fort St. Julien, mellan staden Rosette och hafvet, träffade på en sten, som var delad i tre fält, hvart och ett fullristadt med olika skriftecken, och af hvilka det nedersta fältet innehöll en gammalgrekisk text, hvars tolkning befanns vara möjlig. Denna märkvärdiga sten (en 90 cm. lång och 75 cm. bred basaltskifva), känd under namnet Rosette-stenen, togs sedermera (1802) af engelsmännen och förvaras nu i British museum. Dess öfversta tredjedel, af hvilken tyvärr mycket saknas, bär hieroglyfskrift och det mellersta fältet s. k. demotisk skrift (af Herodotos kallad grammata enchoria, "landets skrift"). Den nedersta (gammalgrekiska) texten handlar om Ptolemaeus Epiphanes' kröning, som skedde i Memfis 196 f. Kr. Denna text omtalar de välgerningar Ptolemaeus Epiphanes bevisat Egyptens folk och slutar med följande ord: "Och för att det må blifva bekant hvarför han i Egypten är ärad och hedrad, såsom rättvist är, denne gud Epiphanes, den allernådigste herskaren, så skall denna kungörelse inristas i en tafla af hård sten med heliga bokstäfver (hieroglyfer), i landets skrifart (demotisk skrift) och på grekiskt språk; och denna minnestafla skall uppsättas i hvart och ett af de tempel, som tillhöra första, andra och tredje klassen i detta rike". -- Rosette-stenen väckte det lifligaste intresse hos alla arkeologer, synnerligast hos dem, som befattade sig med egyptisk fornkunskap, ty man anade, att en nyckel var funnen till hieroglyfernas hemlighet. Med stöd af den grekiska textens sista ord bevisade man, att densamma var en öfversättning af de båda andra texterna. På andra vägar lyckades Quatremère derefter visa, att det koptiska språket är en afkomling i rätt nedstigande led af det egyptiska fornspråket. -- Den tidens lärdaste orientalist, Silvestre de Sacy, upptäckte 1802 de skriftecken i den demotiska texten, hvilka motsvarade namnen Ptolemaeus, Arsinoë, Alexander och Alexandria, samt bevisade, att dessa namns skriftecken äro verkliga bokstäfver. Svenske ministerresidenten i Rom Åkerblad utvidgade (i bref till de Sacy 1802) kännedomen om den demotiska skriften och gaf en uppränning till ett alfabet för denna skrift, hvarvid han dock förbisåg, att i den demotiska skriften, likasom i många orientaliska språk, tecknen för vokalerna ofta äro undertryckta. Åkerblad gaf äfven en tolkning af en rad af hieroglyftexten, hvilken tolkning sedermera bekräftats. Några års uppehåll i forskningarnas framsteg följde, hvarunder till och med nya fantastiska tolkningar djerft framlades. Bland dessa utläggningar må nämnas den lärde mystikern de Palins(1812) påstående att man endast behöfver öfversätta Davids psalmer till kinesiska och nedskrifva dem med de gamla skriftecknen af detta språk, för att hafva alla de egyptiska papyri. En annan djerf uttolkare, grefve Caylus, försäkrade, att hieroglyferna å tempelporten i Dendera innehöllo en öfversättning af Davids 100:de psalm. Emellertid hade äfven flere sansade forskare sysselsatt sig med Rosette-stenens gåta. 1814 offentliggjorde den mångkunnige engelsmannen d:r Thomas Young i tidskriften "Archaeologia" en förbättring af Åkerblads demotiska alfabet, och i Maj 1815 publicerade han i "Museum criticum" ett försök till öfversättning af hela den demotiska